×

Wir verwenden Cookies, um LingQ zu verbessern. Mit dem Besuch der Seite erklärst du dich einverstanden mit unseren Cookie-Richtlinien.


image

filosofi, Filosofi: René Descartes

Filosofi: René Descartes

När man under renässansen återupptäckte de antika idealen, ville 1600-talets intellektuella tänka nytt.

På samma sätt som Isaac Newton och Galileo Galilei förändrade förutsättningarna för naturvetenskapen

gjorde fransmannen René Descartes detsamma för filosofin

– varför han har kommit att benämnas som den moderna filosofins fader.

Han föddes i en liten by på den franska landsbygden (senare omdöpt till Descartes efter filosofen)

men var så sjuklig och svag att man befarade att han inte skulle överleva till vuxen ålder.

Därför fick han som vana att stanna kvar i sängen till långt fram på dagen,

en vana han skulle behålla under resten av sitt liv.

Av sina välbärgade föräldrar kom han att ärva så mycket pengar att han aldrig skulle behövde jobba.

Istället ägnade han sin tid åt tänkande, ofta liggandes i sin säng.

Efter att ha färdigställt sin utbildning bröt han med det högre societetslivet i Paris

och flyttade till Amsterdam där han kom att stanna under större delen av sitt liv.

Descartes kom att kritisera filosofi för att den inte kunde ge tillförlitlig kunskap.

Olika filosofiska teorier kolliderade med varandra,

och det fanns inget sätt att avgöra vad som var sant och vad som var falskt.

Anledningen till detta, menade Descartes, var att filosofin saknade en säker grund

– en otvivelaktigt säker sanning att baseras på.

Detta till skillnad från exempelvis matematiken.

Anledningen till att vi kan konstruera komplexa matematiska teorier är för att vi är överens om hur

matematiken fungerar på sin mest grundläggande nivå – exempelvis 1+1=2

eller att en rak linje är den kortaste sträckan mellan två punkter.

Något motsvarande existerar inte inom filosofin, varför vi aldrig kan säga något med säkerhet.

Kunde det nu, frågade sig Descartes, vara möjligt att finna något motsvarande hos filosofin?

Om man kunde hitta satser utanför matematiken vars sanningar var omöjliga att betvivla

kunde man använda dessa som utgångspunkt för logiska slutledningar inom filosofin.

I sin jakt efter en säker grund för filosofisk kunskap använde han sig av en metod kallad systematiskt tvivel.

Han försökte själv tvivla på allt, för att på detta sätt hoppas hitta någonting som inte gick att ifrågasätta

– något som måste vara otvivelaktigt sant.

Han insåg snart att upplevelser baserade på våra sinnen (exempelvis syn, hörsel, känsel)

inte var tillräckligt säkra för att utgöra otvivelaktig kunskap.

Detta då vi alltid riskerar att uppfatta något felaktigt.

Vi kan faktiskt inte ens vara säkra på om vi är vakna eller drömmer, menade Descartes.

Våra sinnen är tillräckliga för att navigera i vardagen,

men inte för att utgöra grunden för absolut och otvivelaktig sanning.

Kvarstår gör då vårt förnuft, vårt tänkande, men även detta går att betvivla menar Descartes.

Tänk om det existerar en ond demon som lurar oss varje gång vi räknar matte

– alltså är inte ens matematiken otvivelaktigt sann.

Men om nu varken våra sinnen eller vårt förnuft kan ge oss säker sanning,

finns det då någonting som inte går att betvivla?

Det finns det, menar Descartes.

Det enda vi kan vara helt säker på är att vi har de upplevelser vi har.

Även om man kan betvivla att det finns en yttervärld, kan man inte tvivla på att man har upplevelsen av den.

Detta är sant även om man ser fel, drömmer eller blir lurad.

Av detta kan vi dra vissa slutsatser.

Det innebär att vi är någon slags existerande varelse.

Man känner inte nödvändigtvis till sin egen natur, men att man existerar står utom allt tvivel.

För även om man blir lurad av en ond demon, är det någon som blir lurad.

Därtill vet vi med absolut säkerhet att man är en varelse

som har om inte annat så åtminstone medvetna upplevelser.

Descartes sammanfattade denna slutsats i en berömd latinsk fras: ”Cogito ergo sum”,

som översättas till ”Jag tänker, alltså finns jag”. Detta är kunskapens fundament.

Därefter började Descartes bygga upp världen igen.

Han började med att försöka bevisa Guds existens med en variant av det klassiska ontologiska gudsbeviset:

1. Gud är per definition det största tänkbara.

2. Antag att Gud inte existerar.

3. I så fall kan man tänka sig något som har alla Guds egenskaper, men som också existerar.

4. Detta något är i så fall större än Gud, eftersom det är större att existera än att inte existera.

5. Detta leder dock till en paradox, eftersom Gud ju per definition är det största tänkbara.

6. Antagandet att Gud inte existerar är alltså felaktigt.

När Descartes försäkrat sig om Guds existens menade han också att allt vi uppfattar med våra sinnen

måste var sant då Gud inte skulle tillåta oss att luras.

Orsaken till att vi trots allt ibland tar fel beror på vår fria vilja, som undantagsvis leder oss till felaktiga omdömen.

Gud garanterar också att vårt förnuft inte luras av någon yttre påverkan,

varför världen är så som den framstår för oss.

Det viktigaste med Descartes filosofi är hans metod.

Han resonerar metodiskt och undviker spekulationer

(åtminstone fram till dess att han blandar in Gud i resonemanget),

och lägger därmed grunden för hur modern filosofi bedrivs.

Descartes var dualist och såg världen som bestående av två substanser – ande och materia.

Hos oss människor representerades detta av kropp och själ, men här identifierade Descartes ett problem.

Hur kan dessa två enheter – en materiell och en icke-materiell – påverka varandra?

Hur kan en själslig impuls påverka en fysisk kropp och vice versa?

Descartes svar, efter att noggrant ha undersökt människokroppen,

var att denna växelverkan måste ske med hjälp av ”livsandar” i tallkottskörteln

– den del av hjärnan som vi idag menar styr kroppens dygnsrytm.

Detta problem benämns numera som kropp-själ-problemet, något som filosofer fortfarande försöker lösa.

Hur kan tanken (som är icke-materiell) på att lyfta din arm påverka din kropp (som är materiell/fysisk)

till att göra just detta – och vice versa.

Hur kan medvetande uppstå ur en klump grå materia bestående endast av elektrokemiska egenskaper?

Dessa frågor tillhör det som idag benämns som medvetandefilosofi.

Descartes menade att tankar, som är icke-materiella, måste härstamma från själen.

Då djur enligt kristendomen traditionellt inte anses ha någon själ drog han slutsatsen att dessa heller inte

kunde ha några tankar eller känslor – de var enbart biologiska maskiner eller ”automater”.

Denna syn på djur levde kvar bland många långt in på 1900-talet,

och har sannolikt lett till mycket som idag skulle benämnas djurplågeri.

Descartes bygger sin filosofi på rationellt tänkande.

Han menade att kunskap härstammar från logiskt tänkande, inte genom sinnliga observationer av världen.

Detta gör honom till rationalist,

till skillnad som en empirist som menar att kunskap har sin grund i erfarenheter.

I likhet med många andra rationalister var Descartes förutom filosof även matematiker.

Han såg insikter i matematik som grundläggande för att förstå sig på världen

– en tanke han delade med exempelvis Pythagoras och Platon.

En morgon låg Descartes, sin vana trogen, och mediterade

då han såg en fluga som flög omkring i rummet.

Han insåg att man kunde beskriva flugans läge genom att ange dess avstånd

till tre väggar med ett gemensamt hörn.

Varje läge hos en punkt i rummet eller planet kunde beskrivas med tal kallade koordinater,

och en punkt i rörelse kunde beskrivas med ekvationer.

Han hade just uppfunnit koordinatsystemet.

Descartes förbättrade också den algebraiska notationen genom att införa exponenter

och konventionen att beteckna okända kvantiteter med bokstäver från slutet av alfabetet

och kända kvantiteter med bokstäver från början av alfabetet.

Redan innan detta hade man börjat använda bokstäver för att beteckna kvantiteter,

men man använde en notation som var ganska omständlig.

Ekvationen som med Descartes notation skulle skrivas så här:

skrevs tidigare som:

Även det vi idag känner som Newtons första lag, eller tröghetslagen, formulerades först av Descartes.

Därmed är han också en av föregångarna inom den moderna fysiken.

En av de som beundrade Descartes var drottning Kristina av Sverige,

och hon bjöd filosofen till Stockholm för att ge henne privatlektioner i filosofi.

Han accepterade motvilligt men kom att lida svårt av den kalla vintern.

Han ska själv ha beskrivit Sverige som ett björnarnas land mellan klippor och is

där till och med människornas tankar fryser till is.

Därtill beordrades Descartes, som aldrig någonsin stigit upp före kl 11, att hålla sina lektioner kl 5 på morgonen.

Inom två veckor drabbades han av lunginflammation och avled kort därefter på Stockholms slott.

Här har vi Sveriges kanske största bidrag till filosofihistorien

– vårt klimat dödade en av världshistoriens största tänkare.

Som djupt troende katolik i det protestantiska Sverige var det otänkbart att begrava honom i vigd jord.

Istället gravsatte man honom på en kyrkogård för odöpta barn, men detta ställde till nya problem.

För att få plats med filosofen i en kista anpassad för barn beslutade man att såga av hans huvud.

Som om detta inte vore illa nog tappades huvudet också bort.

Detta uppdagades först 16 år senare då Frankrike efter diplomatiska påtryckningar

fått kistan uppgrävd och skeppad till Paris för en statsmannamässig begravning.

Först 150 år senare återfanns Descartes kranium av den svenska kemins fader, Jacob Berzelius,

och den kunde återföras till Paris.

Hur fransmännen reagerade när de upptäckte att svenskarna roat sig med att

rista in klotter och slarvat bort underkäken förtäljer inte historien.

Av någon outgrundlig anledning lät man även denna gång bli att återförena kroppsdelarna.

Istället placerade man skallen på en hylla i det naturvetenskapliga museet i Paris

där det fortfarande finns till beskådan – inklämt mellan ett par neandertal- och cromagnonskallar.

Filosofi: René Descartes Philosophie: René Descartes Philosophy: René Descartes Filosofía: René Descartes Filosofia: René Descartes Felsefe: René Descartes

När man under renässansen återupptäckte de antika idealen, ville 1600-talets intellektuella tänka nytt.

På samma sätt som Isaac Newton och Galileo Galilei förändrade förutsättningarna för naturvetenskapen

gjorde fransmannen René Descartes detsamma för filosofin

– varför han har kommit att benämnas som den moderna filosofins fader.

Han föddes i en liten by på den franska landsbygden (senare omdöpt till Descartes efter filosofen)

men var så sjuklig och svag att man befarade att han inte skulle överleva till vuxen ålder.

Därför fick han som vana att stanna kvar i sängen till långt fram på dagen,

en vana han skulle behålla under resten av sitt liv.

Av sina välbärgade föräldrar kom han att ärva så mycket pengar att han aldrig skulle behövde jobba.

Istället ägnade han sin tid åt tänkande, ofta liggandes i sin säng.

Efter att ha färdigställt sin utbildning bröt han med det högre societetslivet i Paris

och flyttade till Amsterdam där han kom att stanna under större delen av sitt liv.

Descartes kom att kritisera filosofi för att den inte kunde ge tillförlitlig kunskap.

Olika filosofiska teorier kolliderade med varandra,

och det fanns inget sätt att avgöra vad som var sant och vad som var falskt.

Anledningen till detta, menade Descartes, var att filosofin saknade en säker grund

– en otvivelaktigt säker sanning att baseras på.

Detta till skillnad från exempelvis matematiken.

Anledningen till att vi kan konstruera komplexa matematiska teorier är för att vi är överens om hur

matematiken fungerar på sin mest grundläggande nivå – exempelvis 1+1=2

eller att en rak linje är den kortaste sträckan mellan två punkter.

Något motsvarande existerar inte inom filosofin, varför vi aldrig kan säga något med säkerhet.

Kunde det nu, frågade sig Descartes, vara möjligt att finna något motsvarande hos filosofin?

Om man kunde hitta satser utanför matematiken vars sanningar var omöjliga att betvivla

kunde man använda dessa som utgångspunkt för logiska slutledningar inom filosofin.

I sin jakt efter en säker grund för filosofisk kunskap använde han sig av en metod kallad systematiskt tvivel.

Han försökte själv tvivla på allt, för att på detta sätt hoppas hitta någonting som inte gick att ifrågasätta

– något som måste vara otvivelaktigt sant.

Han insåg snart att upplevelser baserade på våra sinnen (exempelvis syn, hörsel, känsel)

inte var tillräckligt säkra för att utgöra otvivelaktig kunskap.

Detta då vi alltid riskerar att uppfatta något felaktigt.

Vi kan faktiskt inte ens vara säkra på om vi är vakna eller drömmer, menade Descartes.

Våra sinnen är tillräckliga för att navigera i vardagen,

men inte för att utgöra grunden för absolut och otvivelaktig sanning.

Kvarstår gör då vårt förnuft, vårt tänkande, men även detta går att betvivla menar Descartes. Geriye aklımız, düşüncemiz kalıyor ama Descartes'a göre bu bile sorgulanabilir.

Tänk om det existerar en ond demon som lurar oss varje gång vi räknar matte

– alltså är inte ens matematiken otvivelaktigt sann.

Men om nu varken våra sinnen eller vårt förnuft kan ge oss säker sanning,

finns det då någonting som inte går att betvivla?

Det finns det, menar Descartes.

Det enda vi kan vara helt säker på är att vi har de upplevelser vi har.

Även om man kan betvivla att det finns en yttervärld, kan man inte tvivla på att man har upplevelsen av den.

Detta är sant även om man ser fel, drömmer eller blir lurad.

Av detta kan vi dra vissa slutsatser.

Det innebär att vi är någon slags existerande varelse. Bu da bizim bir tür mevcut varlık olduğumuz anlamına gelir.

Man känner inte nödvändigtvis till sin egen natur, men att man existerar står utom allt tvivel.

För även om man blir lurad av en ond demon, är det någon som blir lurad.

Därtill vet vi med absolut säkerhet att man är en varelse

som har om inte annat så åtminstone medvetna upplevelser.

Descartes sammanfattade denna slutsats i en berömd latinsk fras: ”Cogito ergo sum”,

som översättas till ”Jag tänker, alltså finns jag”. Detta är kunskapens fundament.

Därefter började Descartes bygga upp världen igen.

Han började med att försöka bevisa Guds existens med en variant av det klassiska ontologiska gudsbeviset:

1\. Gud är per definition det största tänkbara. 1\. Tanrı, tanımı gereği hayal edilebilecek en büyük şeydir.

2\. Antag att Gud inte existerar.

3\. I så fall kan man tänka sig något som har alla Guds egenskaper, men som också existerar.

4\. Detta något är i så fall större än Gud, eftersom det är större att existera än att inte existera.

5\. Detta leder dock till en paradox, eftersom Gud ju per definition är det största tänkbara.

6\. Antagandet att Gud inte existerar är alltså felaktigt.

När Descartes försäkrat sig om Guds existens menade han också att allt vi uppfattar med våra sinnen

måste var sant då Gud inte skulle tillåta oss att luras.

Orsaken till att vi trots allt ibland tar fel beror på vår fria vilja, som undantagsvis leder oss till felaktiga omdömen. Sonuçta, bazen yanılıyor olmamızın nedeni, bizi zaman zaman yanlış yargılarda bulunmaya iten özgür irademizdir.

Gud garanterar också att vårt förnuft inte luras av någon yttre påverkan,

varför världen är så som den framstår för oss.

Det viktigaste med Descartes filosofi är hans metod.

Han resonerar metodiskt och undviker spekulationer

(åtminstone fram till dess att han blandar in Gud i resonemanget),

och lägger därmed grunden för hur modern filosofi bedrivs.

Descartes var dualist och såg världen som bestående av två substanser – ande och materia.

Hos oss människor representerades detta av kropp och själ, men här identifierade Descartes ett problem.

Hur kan dessa två enheter – en materiell och en icke-materiell – påverka varandra?

Hur kan en själslig impuls påverka en fysisk kropp och vice versa?

Descartes svar, efter att noggrant ha undersökt människokroppen,

var att denna växelverkan måste ske med hjälp av ”livsandar” i tallkottskörteln

– den del av hjärnan som vi idag menar styr kroppens dygnsrytm.

Detta problem benämns numera som kropp-själ-problemet, något som filosofer fortfarande försöker lösa.

Hur kan tanken (som är icke-materiell) på att lyfta din arm påverka din kropp (som är materiell/fysisk)

till att göra just detta – och vice versa.

Hur kan medvetande uppstå ur en klump grå materia bestående endast av elektrokemiska egenskaper?

Dessa frågor tillhör det som idag benämns som medvetandefilosofi.

Descartes menade att tankar, som är icke-materiella, måste härstamma från själen.

Då djur enligt kristendomen traditionellt inte anses ha någon själ drog han slutsatsen att dessa heller inte

kunde ha några tankar eller känslor – de var enbart biologiska maskiner eller ”automater”.

Denna syn på djur levde kvar bland många långt in på 1900-talet,

och har sannolikt lett till mycket som idag skulle benämnas djurplågeri.

Descartes bygger sin filosofi på rationellt tänkande.

Han menade att kunskap härstammar från logiskt tänkande, inte genom sinnliga observationer av världen.

Detta gör honom till rationalist,

till skillnad som en empirist som menar att kunskap har sin grund i erfarenheter.

I likhet med många andra rationalister var Descartes förutom filosof även matematiker.

Han såg insikter i matematik som grundläggande för att förstå sig på världen

– en tanke han delade med exempelvis Pythagoras och Platon.

En morgon låg Descartes, sin vana trogen, och mediterade

då han såg en fluga som flög omkring i rummet.

Han insåg att man kunde beskriva flugans läge genom att ange dess avstånd

till tre väggar med ett gemensamt hörn.

Varje läge hos en punkt i rummet eller planet kunde beskrivas med tal kallade koordinater,

och en punkt i rörelse kunde beskrivas med ekvationer.

Han hade just uppfunnit koordinatsystemet.

Descartes förbättrade också den algebraiska notationen genom att införa exponenter Descartes ayrıca üsleri tanıtarak cebirsel notasyonu geliştirdi.

och konventionen att beteckna okända kvantiteter med bokstäver från slutet av alfabetet

och kända kvantiteter med bokstäver från början av alfabetet.

Redan innan detta hade man börjat använda bokstäver för att beteckna kvantiteter, Bundan önce bile, miktarları belirtmek için harflerin kullanımı başlamıştı,

men man använde en notation som var ganska omständlig. aber sie verwendeten eine Notation, die recht umständlich war.

Ekvationen som med Descartes notation skulle skrivas så här:

skrevs tidigare som:

Även det vi idag känner som Newtons första lag, eller tröghetslagen, formulerades först av Descartes.

Därmed är han också en av föregångarna inom den moderna fysiken.

En av de som beundrade Descartes var drottning Kristina av Sverige,

och hon bjöd filosofen till Stockholm för att ge henne privatlektioner i filosofi.

Han accepterade motvilligt men kom att lida svårt av den kalla vintern.

Han ska själv ha beskrivit Sverige som ett björnarnas land mellan klippor och is ||||||||der Bären|||||

där till och med människornas tankar fryser till is.

Därtill beordrades Descartes, som aldrig någonsin stigit upp före kl 11, att hålla sina lektioner kl 5 på morgonen.

Inom två veckor drabbades han av lunginflammation och avled kort därefter på Stockholms slott.

Här har vi Sveriges kanske största bidrag till filosofihistorien

– vårt klimat dödade en av världshistoriens största tänkare.

Som djupt troende katolik i det protestantiska Sverige var det otänkbart att begrava honom i vigd jord. Protestan İsveç'te dindar bir Katolik olarak onu kutsal topraklara gömmek düşünülemezdi.

Istället gravsatte man honom på en kyrkogård för odöpta barn, men detta ställde till nya problem. Bunun yerine, vaftiz edilmemiş çocukların gömüldüğü bir mezarlığa gömüldü, ancak bu yeni sorunlar yarattı.

För att få plats med filosofen i en kista anpassad för barn beslutade man att såga av hans huvud. Filozofu çocuklar için tasarlanmış bir tabuta yerleştirmek için kafasının kesilmesine karar verildi.

Som om detta inte vore illa nog tappades huvudet också bort. Bu yeterince kötü değilmiş gibi, kafa da kayboldu.

Detta uppdagades först 16 år senare då Frankrike efter diplomatiska påtryckningar

fått kistan uppgrävd och skeppad till Paris för en statsmannamässig begravning.

Först 150 år senare återfanns Descartes kranium av den svenska kemins fader, Jacob Berzelius,

och den kunde återföras till Paris.

Hur fransmännen reagerade när de upptäckte att svenskarna roat sig med att Fransızlar, İsveçlilerin bir süredir eğlenmekte olduklarını fark ettiklerinde nasıl tepki gösterdiler?

rista in klotter och slarvat bort underkäken förtäljer inte historien. ritzen||Kritzelei|||||erzählt nicht|| Grafiti oymak ve alt çeneyi özensizce çıkarmak hikayeyi anlatmıyor.

Av någon outgrundlig anledning lät man även denna gång bli att återförena kroppsdelarna. Anlaşılmaz bir nedenden ötürü, vücut parçaları bu sefer de bir araya getirilmedi.

Istället placerade man skallen på en hylla i det naturvetenskapliga museet i Paris

där det fortfarande finns till beskådan – inklämt mellan ett par neandertal- och cromagnonskallar.