Kapitel 24
Arvklenoderna
En kväll fram på hösten var Jan stadd på hemväg från Falla, där han hade stått och tröskat hela dagen. Han hade fått igen arbetslusten, sedan han hade haft det där samtalet med notbindarn. Han tyckte, att han måste göra vad han kunde för att hålla sig uppe. Den lilla flickan skulle då inte mötas av den smäleken, när hon kom tillbaka, att föräldrarna hade sjunkit ner till fattighjon.
När Jan hade gått så långt, att han inte mer kunde synas från fönsterna i bondgården, kom ett kvinnfolk emot honom på vägen. Det var redan skumt, men Jan såg ju strax, att det var matmodern själv, inte den nya, som var gift med Lars Gunnarsson, utan den gamla, riktiga mor i Falla.
Hon var insvept i en stor schal, som räckte ända ner till kjortelfållen. Jan hade aldrig förr sett henne så väl påklädd, och han undrade om hon var sjuk. Hon hade allt sett dålig ut på sista tiden. När Erik i Falla dog i våras, hade hon inte haft ett vitt hårstrå på huvudet, och nu, ett halvt år efteråt, trodde han knappt, att hon hade något enda kvar, som ännu var svart.
Hon stannade och hälsade, och sedan blev de stående och pratade. Hon sa ingenting, som tydde på att hon hade gått ut enkom för att vänta på Jan, men han kände på sig, att det var så. Det flög för honom, att hon kanske ville tala med honom om Klara Gulla, och han blev rätt snopen, när hon började med något helt annat.
– Säj, Jan, sa hon, kommer ni ihåg den gamla ägarn i Falla, min far, han, som var herre på gårn, innan Erik kom dit?
– Skulle jag inte komma ihåg honom? sa Jan. Jag var väl teminstingen tolv år gammal, när han dog.
– Han fick en god måg, han, sa den gamla matmodern.
– Ja, det är säkert att han fick, bekräftade Jan.
Hon teg en stund och suckade ett par gånger, innan hon började.
– Jag skulle ha frågat er te råds om e sak, Jan. Ni är ju inte sån, att ni går å sladdrar om, vad jag säjer, te höger å vänster?
– Å nej, jag kan nog tiga.
– Ja, det tycker jag att jag har märkt i år.
Det kom upp nya förväntningar hos Jan. Det vore ju inte så orimligt, om Klara Gulla hade vänt sig till mor i Falla och bett henne tala om för föräldrarna det stora, som hade hänt henne.
Den gamla notbindarn hade sjuknat i giktfeber strax efter det där samtalet, som sonhustrun hade avbrutit, och han hade varit så förbi, att Jan inte hade kunnat komma till tals med honom på flera veckor. Nu var han uppe igen, men bra svag var han alltjämt, och det värsta var, att han tycktes ha förlorat minnet efter sjukdomen. Jan hade gått och väntat på att han skulle säga något om Klara Gullas brev av sig själv, men när han inte gjorde det och inte heller förstod några antydningar, hade han frågat honom rentut.
Och då hade gubben påstått, att han intet brev hade fått. Han hade till och med dragit ut bordslådan och slagit upp locket till klädkistan för att visa Jan, att intet brev fanns.
Han hade förstås glömt var han hade gjort av det. Det var inte att undra på om den lilla flickan nu hade vänt sig till mor i Falla. Det var synd, att hon inte hade gjort det från första början.
Mor i Falla hade stått tyst och tveksam rätt länge, och Jan hade hunnit att bli så säker på sin sak, att han riktigt hade svårt att följa med, då hon återigen började tala om sin far.
– När far låg på sitt yttersta, kalla han fram Erik te sängen å tacka'n för att han hade handlat så väl emot'en, fastän han hade varit kraftlös i många år å inte kunnat göra nån nytta. ”Tänk inte på det, ni far”, sa Erik. ”Hur länge ni än vill stanna kvar hos oss, så är vi glada te å få behålla er.” – Ja, så sa han, å det mente han också.
– Ja, det är säkert att han gjorde, sa Jan. Det var inga rävkonster med Erik.
– Vänta, Jan! sa mor i Falla. Vi ska bara tala om di gamla än så länge. Kommer ni ihåg den långa käppen mä silverknoppen, som far bruka gå mä?
– Ja, både den å den höga mössa, som han satte på sej, då han gick te körka.
– Jaså, ni kommer ihåg kasketten mä? Vet ni vad far nu gjorde där han låg? Jo, han skicka mej efter bå käppen å mössa å gav dom te Erik. – ”Jag kunde ha gett dej det, som var mer värt”, sa han, ”men jag skänker dej dessa sakerna, därför att det är större heder för dej å få detta, som alla känner igen å vet att jag har brukat. Det är ett gott vittnesbörd för dej.”
– Ja, det är säkert att det var, å väl förtjänt var det också.
Just som Jan sa detta, la han märke till hur mor i Falla drog ihop schalen. Hon hade bestämt någonting gömt under den, det kunde ju vara en sändning från Klara Gulla. Ja, hon skulle nog komma till det, när tid blev. Det här talet om fadern och hans gåva var bara en övergång.
– Jag har talat om detta för barna många gånger å för Lars Gunnarsson mä, sa mor i Falla, å i våras, då Erik låg sjuk, tror jag att bå han å Anna vänta, att Lars skulle bli framkallad te sängen, såsom Erik blev en gång. Jag hade tatt fram sakerna, så att han skulle ha dom te hands, om han ville ge Lars dom. Men han hade inte en tanke åt det hållet.
Rösten skälvde till hos mor i Falla, och när hon omigen började tala, ljöd den ängslig och tveksam.
– Jag fråga'n en gång, då vi var ensamma, hur han ville ha det, å då sa'n, att jag fick ge sakerna te Lars, om jag ville, när han var död. Han orka inte mä å hålla tal, sa'n.
Härmed slog mor i Falla isär den stora schalen, och nu såg Jan, att hon höll under den en ovanligt lång käpp med stor knapp av silver och en styv kaskett med hög kulle.
– Det är somliga ord, som är för tunga te å uttala, sa hon med stort allvar. Svara mej bara mä ett tecken, om ni så vill, Jan: kan jag ge det här te Lars Gunnarsson?
Jan tog ett steg tillbaka. Det där var sådant, som han alldeles hade kommit bort ifrån. Han tyckte, att det var så länge, sedan Erik i Falla dog, så han mindes knappt hur det gick till.
– Ni förstår, Jan, att jag inte vill veta någe mer, än om Lars kan ta emot käppen å mössa mä samma rätt som Erik, å ni vet'et ju, ni, som var mä honom i skogen.
– Det vore nog bra för mej, tillade hon, då Jan fortfor att tiga, om jag kunde ge dom te Lars. Jag tror, att jag finge det bättre efteråt där hemma mellan di unga.
Rösten svek henne än en gång, och Jan började förstå varför hon hade blivit så gammal. Själv var han nu så full av annat, att han inte mer kom ihåg de gamla hämndetankarna gentemot den nya husbonden.
– Det är bäst te å vara fridsam å försonlig, sa han. Det kommer en längst mä.
Gumman tog ett djupt andetag.
– Jaså, säjer ni det? Då är det ändå så, som jag trodde, sa hon. Hon rätade upp sig, så att hon blev rent ohyggligt lång. Jag frågar er inte hur det gick te. Det är bäst för mej å ingenting veta. Men ett är då säkert, att inte ska Lars Gunnarsson få fars käpp i sin hand.
Hon hade redan vänt sig för att gå, då hon tvärstannade.
– Hör, Jan, sa hon, ni kan ta käppen å mössa mä. Jag vill, att di ska vara i goda å trogna händer. Jag törs inte bära hem dom igen. Jag kunde bli tvingad å ge dom te Lars. Ta dom ni som ett minne åv den gamla husbonden, som alltid mente väl mä er!
Hon gick sin väg hög och stolt, och Jan stod kvar med käpp och mössa i handen.
Han begrep knappt hur detta hade gått till. En så stor heder hade han aldrig kunnat vänta sig. Skulle dessa arvklenoderna nu bli hans tillhörighet?
Men så med ens fann han en förklaring. Det var Klara Gulla, som låg bakom det hela. Mor i Falla visste, att han snart skulle bli så upphöjd, att ingenting var för gott för honom. Ja, om käppen hade varit av silver och mössan av guld, så hade de kanske varit ändå mera passande för Klara Gullas fader.