Kapitel 29
»HEJ, JAG HETER MOA,
jag ringde dig i höstas för att höra om du kunde ge mig privatlektioner,
det kunde du inte och nu ringer jag igen och undrar om du kanske kan nu istället,
för jag tänkte söka scenskolan i Malmö …«
Jag pratar fort. Orden snubblar på varandra.
Marika Lagercrantz vän är tyst i andra änden.
Hon verkar vänta på att det ska komma något mer, men jag behöver hämta andan.
»Okej. Just det, men tyvärr har jag ingen möjlighet.
Jag kommer att bo i Borås i vår, ska medverka i en pjäs på Stadsteatern där.«
Hon tystnar. Och jag hinner tänka att riktiga skådespelare inte spelar teater i Borås.
»Men du, jag vet en tjej som du kan fråga.«
Det tar en stund innan Marikas vän hittar telefonnumret.
Det prasslar i bakgrunden och hon mumlar tyst för sig själv.
Jag sätter mig på sängen.
Tittar på lappen där jag precis antecknat mobilnumret.
Inser att jag inte har namnet på skådisen som jag ska ringa.
Hon glömde visst säga det, Marika Lagercrantz upptagna vän.
Siffrorna flyter ihop. Jag fixar inte ett jag är tyvärr upptagen till.
Jag knycklar ihop lappen. Tänker inte ringa en jävel till.
Känner lappen i handen. Pappersbollslappen.
Tittar ut genom fönstret. Det går knappt. Fullt av imma.
Termometern visar tio minusgrader.
Jag vrider upp elementet till max.
Papperslappen, en hård boll i min knutna näve och
jag vet att om jag inte kommer in på scenskolan kommer jag att ruttna bort på Liljebacken.
Jag vecklar upp lappen och tittar på numret
Tar upp min mobiltelefon och håller den hårt i handen.
Kommer på att man kan sms:a. Skriver det längsta sms:et i världshistorien.
Jag får svar nästan med en gång:
Hej! Jag kan hjälpa dig. Café Sodom på måndag kl 17.
Den här gången kommer det att gå.
Det är sådant man känner inuti.
Privatlektioner och Malmö.
Jag börjar till hösten.
Kan alltså flytta till sommaren. Det blir perfekt.
Jag går till Stadsbiblioteket på Medborgarplatsen.
Tar mig fram till avdelningen med dramatik.
Letar bland pjäsförfattarna.
Det finns så många namn och titlar, som jag inte känner igen.
Slutligen väljer jag ut några pjäser och sätter mig vid ett bord lite längre bort.
Jag söker efter lämpliga monologer.
Och då: en grön militärjacka och en bred nacke som jag känner igen.
Han står och bläddrar i en bok en bit bort. Pirr i benen.
Det liksom kryper upp från fötterna längs vaderna, vidare till innanlåren.
Det måste vara han
Och jag som inte har sminkat mig idag.
Mina ögonfransar är barnsligt ljusa och mitt ansikte blekt mot det hennafärgade håret.
Måste gömma mig.
Jag låter mina böcker ligga kvar på bordet.
Skjuter ut stolen så ljudlöst jag kan och går försiktigt bort mot de långa raderna med bokhyllor.
Ställer mig bakom en av dem.
Sneglar på Oskar mellan hyllplanen. Han slår igen boken.
Vänder sig om och går mot mitt håll.
Jag sätter mig på huk.
Vågar inte titta åt hans håll.
Känner min egen andedräkt.
Den är varm. Den här känslan påminner om något.
Om en annan tid.
Om fuktiga fingervantar på nariga händer.
Om en klocka som ringer in.
Om dunkgömme i dungen bakom skolan.
Dungen som vi egentligen inte fick vara i.
En bekant mobilsignal från min väska,
som hänger kvar på stolen där jag precis satt. Människor som ser sig irriterat omkring.
Jag böjer ner huvudet mot mina ben.
Håller andan. Det dunkar i tinningarna.
»Varför sitter du här på golvet?«
Jag tittar upp. Oskar kliar sig i huvudet och ser road ut.
Jag får bara fram några enstaka vokalstön.
Hans ögon skrattar, men munnen ser allvarlig ut.
»Jag tänkte låna lite pjäser«, säger jag och ställer mig upp.
Nu är det inte bara Oskars ögon som skrattar. Nu skrattar hela Oskar.
»Bland de engelska uppslagsverken? För fan Moa, du är ju knäpp.«
Han kramar mig. Han luktar gott. Jag blir svettig under armarna.
»Allvarligt«, fortsätter han. »Vad fan håller du på med?«
Jag vet inte vad som händer,
men ärligheten tar stryptag runt min hals och pressar fram något som är läskigt nära sanningen.
»Jag såg din nacke och din rygg och
jag har inte sminkat mig idag och jag ser så barnsligt ful ut utan smink och
antagligen vill jag vara snygg när jag träffar dig.
Kan inte alls förstå varför. Och därför gömde jag mig bakom de engelska uppslagsverken.«
Oskar tittar på mig med stora, bruna ögon. Jag mår illa.
Det snurrar. Bokryggar, bokryggar, överallt ser jag bokryggar.
Oskar ser inte längre road ut. Hans ansikte är allvarligt och jag är imponerad över att mina ben bär mig.
»Vill du ha ett pjästips?«
Jag biter i min underläpp. Det smakar blod i munnen.
»En pjäs som är riktigt fin är Utdömd egendom av Tennessee Williams, den måste du låna.«
Oskar går mot hyllorna som huserar all världens dramatik.
Jag följer efter. Han plockar fram en bok som heter I en akt.
»Här har du nåt att förkovra dig i. I den finns många bra pjäser.«
Vi står så en stund.
Jag med samlade enaktare i handen och Oskar med ett engelskt uppslagsverk.
»Jag har pluggat hela dan,
ska bara ställa tillbaka boken i hyllan, sen ska jag dra.«
Jag måste säga något normalt. Något normalt,
men inget tråkigt. Något normalsmartintressant.
»Har du mycket i skolan?«
»En del, har en hemtenta som ska in på fredag.«
Det tar stopp. Kan inte komma på en enda vettig sak att säga till Oskar.
Mina händer kramar istället om boken. Mina knogar vitnar.
»Tänkte gå och käka på Chutney innan jag ska hem, vill du hänga på?«
Jag och Oskar går bredvid varandra på Götgatan.
Det är mörkt ute.
Och kallt. Säkert närmare femton minus nu.
Det ryker ur våra munnar. En polisbil kör förbi i ilfart.
Jag följer Oskar in på Katarina Bangata. Vi går förbi en erotikshop.
I fönstret står en skyldocka iförd en behå i strass.
Vi är tysta nästan hela vägen fram.
Jag har aldrig varit på Chutney tidigare, men Oskar verkar känna till stället.
Det är en vegetarisk restaurang i en källarlokal.
Han håller upp dörren för mig.
Det är första gången som en kille håller upp en dörr för mig.
Jag vet inte hur jag ska bete mig.
Om man säger tack, eller så. Jag säger ingenting.
Vi sitter vid ett bord i ett hörn och äter fyllda paprikor.
Det är mörkt inne på Chutney.
Jag undrar om han tänker på att jag har ljusa ögonfransar.
»Har du sökt scenskolan än?«
Jag tittar ner i min tallrik. Sväljer. Möter Oskars blick.
»Bara i Luleå än så länge.«
»Hur gick det då?«
Oskar tar upp en bit paprika på gaffeln och stoppar den i munnen.
»Alltså, jag var inte direkt förberedd,
så det gick väl inte så bra. Men jag hade ju inte räknat med någonting annat ändå.«
Jag skrattar och rodnar och biter mig i underläppen.
»Ska du söka igen?«
Han dricker av sin öl.
»Ja, jag ska söka Malmö nu i vår.«
»Fan, vad modig du är.«
»Modig?« svarar jag, och är uppriktigt förvånad.
»Jag hade aldrig pallat det.«
Jag äter några tuggor av min mat,
men känner ingen större matlust. Oskar tittar på mig.
Håller kvar blicken lite för länge. Jag känner mig ful.
»Du jobbade någonstans också?«
»Men det är tillfälligt. Ett riktigt skitjobb.«
»Vadå?«
»Jag jobbar på ett ålderdomshem.«
»Åh fan, då gör du ju något vettigt.«
Vi äter upp paprikorna och pratar lite trevande om Sveriges förbannade vinterhalvår.
SL-kortets höga pris. Om Stockholm.
Oskar säger att nästan alla som bor i Stockholm egentligen kommer någon annanstans ifrån. Själv kommer han från Hallstahammar.
»Vi har väl fått för oss att vi är mer välkomna här.«
Han skrattar. Oskar pratar mycket. Jag svarar på tilltal.
Det blir dags att gå. Vi promenerar samma väg tillbaka,
förbi erotikshopen och ut på Götgatan.
Vid Folkungagatan går vi ner i underjorden.
Det är många människor på perrongen.
Det är alltid mycket folk i rörelse i den här staden.
Där jag kommer ifrån går man och lägger sig efter tjugotvånyheterna.
Om inte, håller man sig åtminstone inne när klockan har passerat nio.
Vi sitter mittemot varandra i vagnen.
Det är för ljust för att säga något.
Innan vi skiljs åt ber Oskar om mitt telefonnummer.