Kapitel 33
»VI KAN VARA I VARDAGSRUMMET«
, säger Leena med två e.
»Idag kör vi igång på allvar. Var har du texterna?«
Jag ger henne stencilerna.
Hon verkar vara på ett ypperligt humör.
»Det här är bra.«
Leena med två e mumlar igenom texterna tyst för sig själv.
»Det här är riktigt bra.«
Frågar sedan om jag vill ha kaffe med skummad mjölk.
Ja, tack. Leena går ut i köket för att förbereda fika.
Jag sätter mig i hennes soffa, som är brun och i manchester.
Ovanför soffan hänger ett rosa tygstycke med ett handgjort tryck på,
föreställande kvinnosymbolen,
med en knuten näve i.
Leena kommer snart tillbaka och ställer en bricka på soffbordet som är i femtiotalsmodell.
»Varsågod«, säger hon. »Ska vi börja med Helena?«
»Det spelar ingen roll«, svarar jag.
Jag reser mig från soffan. Men där blir jag stående. Leena med två e har redan blivit Helena.
»Hör, hon är med i deras maskopi!
Nu fattar jag att de tre har gått samman
För att gemensamt göra narr av mig.
Hermia, vad du är falsk och otacksam …«
Jag sätter mig återigen i soffan.
Leena har inlevelse men är alldeles för gammal för att gestalta Helena på ett trovärdigt sätt.
»Så då har du gjort upp med de där två
Om att ni skulle plåga livet ur mig?
All den gemenskap du och jag har haft …«
Hon gör hela monologen innan hon drar en hand genom sitt feta hår: »Så någonting, eller vad tror du?«
Hon tar av sig sin munkjacka och viker upp ärmarna på sin urtvättade Pink Floyd t-shirt, så man ser det fuktiga krusiga håret under hennes armar. Hon är ivrig.
»Man skulle kunna göra den stegrande.
I början kommer Helena på att fan, Hermia är med i deras komplott.
En aha-upplevelse liksom.
Sedan blir hon argare och argare. Vissa partier blir hon ledsen.
Du måste tänka att de är som systrar. Det är bra, tänk att du blivit förrådd av din syster.«
Jag reser på mig. Leena ger mig texten och sätter sig på soffbordet.
»Hör, hon är med i deras maskopi!«
»Stopp, vänta, mer så här.«
Hon tar återigen pappret med monologen.
Drar den rakt upp och ner ännu en gång. Hon är rödflammig på halsen.
Jag försöker att göra som Leena,
men jag kan inte låta bli att känna mig töntig,
där jag står rakt upp och ner på min arbetskamrats vardagsrumsgolv.
»Känn i magen. Vilken färg är Helena i magen?
Känn Helenas besvikelse och vrede. Se det som en färg, vilken färg har du i magen?«
»Blå, tror jag.«
Jag känner mig osäker. Hur skulle jag kunna veta det?
»Nej, Moa, för fan, det är svart. Totalt svart i Helenas mage. Mörker. Tänk mörker.
Okej, varsågod, ta det från början.«
»Hör, hon är med i deras maskopi!«
»Bryt, bryt. Jag tror vi måste få andra energier i rummet.«
Leena skjuter vardagsrumsbordet åt sidan och rullar ihop mattan.
Drar ner persiennerna. Tänder en cigarett.
»Nej, vänta. Jag tror vi behöver värma upp. Komma in i oss själva.«
Hon fimpar ciggen i en askkopp av tenn. Går fram till stereon och sätter på någon slags orientalisk musik.
»Blunda. Andas med magen.«
Jag gör som hon säger.
»Slappna av.«
Hon sätter sina händer på mina axlar och jag blir stel av hennes beröring.
»Så Moa. Du är här och nu. Här och nu.«
Leena med två e masserar mig. Hon är huvudet längre än jag och hon luktar lite svett.
»Du är spänd.«
Hon drar i mina armar och bänder i min axlar.
Drar fingrarna genom mitt hår och jobbar med tummarna i min nacke.
Jag kan inte slappna av. Jag kan inte under några omständigheter slappna av.
»Vi testar igen«, föreslår hon.
Jag gör som hon säger.
Hela situationen känns suspekt.
Leena sitter med benen i kors på golvet,
där vardagsrumsbordet stod från början.
»Hör, hon är med i deras maskopi!«
Jag låter uppriktigt förvånad, när jag uttalar replikerna.
»Härligt«, säger hon. »Nu tror jag vi börjar komma någonstans.«
Hon häller upp mer kaffe.
»Du måste ha en kopp till innan vi avslutar.«
Jag sätter mig också på golvet.
Vi bestämmer en ny tid och innan jag går stryker Leena med två e mig på kinden och säger: »Du är vacker, Moa. Vet du det?«