Kapitel 22: Lovad (1) Chapter 22: Lovad (1)

Tanken på Renesmee fick henne att hamna i centrum i mitt egendomliga, nya, rymliga medvetande. The thought of Renesmee made her come to the center of my strange, new, spacious consciousness. Så många frågor.

”Berätta om henne”, insisterade jag medan vi sprang, hand i hand. "Tell her," I insisted as we ran, hand in hand.

”Hon liknar ingenting annat i hela världen”, svarade han, och det där nästan religiösa tonfallet kom tillbaka. "She looks like nothing else in the whole world," he replied, and that almost religious tone came back.

Jag kände ett styng av svartsjuka. Han kände henne, inte jag. He knew her, not me. Det var inte rättvist. That was not fair.

”Är hon lik dig? „Ist sie wie du? Eller mig? Som jag var förut?” Like I was before? ”

”Hon liknar nog oss båda ungefär lika mycket.” "She probably resembles both of us about the same."

”Hon var varmblodig”, mindes jag. "She was warm-blooded," I remembered.

”Ja. Hennes hjärta slår, men lite snabbare än hos människor, och hennes kroppstemperatur är lite högre. Her heart beats, but a little faster than in humans, and her body temperature is a little higher. Och hon sover.”

”Gör hon?” "Does she?"

”Ganska mycket för att vara nyfödd. “Quite a lot to be a newborn. De enda föräldrarna i världen som inte behöver sömn, och vårt barn sover redan nätterna igenom.” The only parents in the world who do not need sleep, and our child already sleeps through the nights. ”

Jag gillade att han sa vårt barn. I liked that he said our child. Orden fick henne att kännas mer verklig. The words made her feel more real.

”Hon har exakt din ögonfärg, så den gick i alla fall inte förlorad.” Han log mot mig. "She has exactly your eye color, so it was not lost." He smiled at me. ”De är så vackra.”

”Och vampyrinslagen?” "And the vampire elements?"

”Hennes hud verkar lika ogenomtränglig som vår. "Her skin seems as impenetrable as ours. Inte för att någon skulle drömma om att testa den teorin.” Not that anyone would dream of testing that theory. ”

Jag blinkade till.

”Självklart inte”, försäkrade han mig igen. "Of course not," he assured me again. ”Och hon äter … Tja, hon föredrar blod. “And she eats… Well, she prefers blood. Carlisle försöker övertala henne att dricka välling också, men hon tycker inte om det. Carlisle versucht sie dazu zu überreden, auch Brei zu trinken, aber sie mag es nicht. Carlisle tries to persuade her to drink porridge too, but she does not like it. Jag klandrar henne inte – det luktar väldigt illa, till och med för att vara människoföda.” I do not blame her - it smells very bad, even to be human food. "

Jag bara gapade. Ich habe nur gegafft. Han fick det att låta som om de samtalade. He made it sound like they were talking. ”Övertala henne?” "Persuade her?"

”Hon är häpnadsväckande intelligent, och utvecklas oerhört fort. "She is amazingly intelligent, and develops extremely fast. Även om hon inte pratar – än – så kommunicerar hon väldigt effektivt.” Even if she does not speak - yet - she communicates very effectively. "

”Inte. Pratar. Än.”

Han saktade farten och lät det sjunka in.

”Vad menar du med att hon kommunicerar effektivt?” frågade jag. "What do you mean she's communicating effectively?" did I ask.

”Jag tror att det blir lättare om du får … se det själv. “I think it will be easier if you get to see it for yourself. Det är svårt att förklara.”

Jag tänkte efter. Jag visste att det var mycket jag behövde se själv för att det skulle bli verkligt. I knew there was a lot I needed to see for myself to make it real. Men jag visste inte hur mycket jag var redo för än, så jag bytte ämne. But I did not know how much I was ready for yet, so I changed the subject.

”Varför är Jacob kvar?” frågade jag. "Why is Jacob left?" did I ask. ”Hur står han ut?” Min klingande röst darrade lite. "Wie hält er das aus?" Meine klingende Stimme zitterte ein wenig. "How is he doing?" My resounding voice trembled a little. ”Varför fortsätter han plåga sig själv?” "Why does he continue to torment himself?"

”Jacob lider inte”, svarade Edward med ett helt nytt tonfall. ”Men det skulle jag inte ha något emot att ändra på”, tillade han med en obehaglig väsning. „Aber ich hätte nichts dagegen, das zu ändern“, fügte er mit einem unangenehmen Zischen hinzu. "But I would not mind changing that," he added with an unpleasant hiss.

”Edward!” Jag tvingade honom att stanna (och kände mig ganska nöjd med att jag klarade av det). "Edward!" Ich zwang ihn, aufzuhören (und war ziemlich froh, dass mir das gelang). "Edward!" I forced him to stay (and felt quite happy that I managed it). ”Hur kan du säga så? "How can you say that? Jacob har offrat allt för vår skull! Vad jag har utsatt honom för …” Jag fick en klump i magen vid tanken på skammen och skulden. What I have exposed him to… “I got a lump in my stomach at the thought of shame and guilt. Nu kändes det konstigt att jag hade behövt honom så mycket. Now it felt strange that I needed him so much. Den där känslan av tomhet när han var borta hade försvunnit helt. Den måste ha hängt ihop med min mänskliga svaghet. It must have been related to my human weakness.

”Du kommer att märka exakt varför jag kan säga så”, muttrade Edward. "Du wirst genau sehen, warum ich das sagen kann", murmelte Edward. ”Jag lovade att låta honom förklara själv, men jag tvivlar på att du kommer att se det annorlunda. "I promised to let him explain himself, but I doubt you will see it differently. Fast jag har förstås ofta fel om dina tankar”, tillade han fundersamt. Of course, I am often wrong about your thoughts ", he added thoughtfully.

”Förklara vad?”

Edward skakade på huvudet. ”Jag lovade. Fast jag vet inte om jag egentligen är skyldig honom någonting längre …” Han bet ihop tänderna. Aber ich weiß nicht, ob ich ihm wirklich noch etwas schuldig bin ..." Er biss die Zähne zusammen. Although I do not know if I really owe him anything anymore… “He gritted his teeth.

”Edward, jag förstår inte!” Frustrationen började ta över.

Han smekte min kind och log när han såg åtrån tillfälligt ersätta irritationen i mitt ansikte. Er streichelte meine Wange und lächelte, als er sah, wie Verlangen vorübergehend die Verärgerung auf meinem Gesicht ersetzte. He caressed my cheek and smiled when he saw the desire to temporarily replace the irritation on my face. ”Det är svårare än du får det att se ut, jag vet. „Es ist schwieriger, als es aussieht, ich weiß. "It's harder than you make it look, I know. Jag minns.” Ich erinnere mich." I remember."

”Jag tycker inte om att känna mig så här förbryllad.” „Ich mag es nicht, mich so verwirrt zu fühlen.“ "I do not like to feel so confused."

”Jag vet. Därför skyndar vi oss hem, så att du får se själv.” Hans blick gled över min trasiga klänning och han rynkade pannan. That's why we hurry home, so you can see for yourself. ” His gaze slid over my torn dress and he frowned. ”Hm.” Efter ett ögonblicks eftertanke tog han av sig skjortan och höll fram den så att jag kunde sticka in armarna. "Hm." Nach kurzem Nachdenken zog er sein Hemd aus und hielt es mir hin, damit ich meine Arme hineinstecken konnte. "Hm." After a moment's thought, he took off his shirt and held it out so I could stick my arms in.

”Är det så illa?” muttrade jag. "Ist es so schlimm?" Ich grummelte.

Han flinade bara.

Jag lät honom ta på mig skjortan och knäppte den snabbt över min söndertrasade klänning. Det innebar förstås att han inte hade någonting på överkroppen, vilket distraherade mig igen. Of course, that meant he had nothing on his upper body, which distracted me again.

”Vi tävlar”, sa jag. „Wir konkurrieren“, sagte ich. "We compete," I said. ”Och låt mig inte vinna den här gången.”

Han släppte min hand och fortsatte flina. ”Klara, färdiga …” „Fertig eingestellt …“

Att hitta hem var enklare än att jag kunnat drömma om. Vår doft lämnade ett tydligt spår som var lätt att följa, trots att jag sprang så fort jag kunde. Our scent left a clear trail that was easy to follow, even though I ran as fast as I could.

Edward ledde tills vi kom fram till floden. Edward ging voran, bis wir den Fluss erreichten. Edward led until we reached the river. Jag chansade på ett tidigt, långt språng och försökte använda min styrka för att vinna. Ich habe einen frühen Weitsprung riskiert und versucht, meine Kraft einzusetzen, um zu gewinnen.

”Ha!” jublade jag när jag hörde mina fötter landa i gräset först.

När jag lyssnade efter hans landning hörde jag något jag inte hade väntat mig. As I listened to his landing, I heard something I had not expected. Något alldeles för nära. Something way too close. Ett bultande hjärta. A beating heart.

I samma sekund stod Edward bredvid mig, med händerna i ett hårt grepp om mina armar. ”Andas inte”, sa han.

Jag försökte låta bli att gripas av panik medan jag hejdade mig mitt i ett andetag. Ich versuchte, nicht in Panik zu geraten, als ich mitten im Atem stehen blieb. I tried not to panic as I stopped in the middle of a breath. Jag såg mig instinktivt omkring och försökte utröna var ljudet kom ifrån. I instinctively looked around and tried to find out where the sound came from.

Jacob stod i skogsbrynet med korslagda armar och spända käkar. Jakob stand mit verschränkten Armen und zusammengebissenem Kiefer am Waldrand. Jacob stood at the edge of the forest with his arms folded and his jaws taut. Bakom honom i skogen hörde jag ytterligare två hjärtan slå, och ljudet av ormbunkar som knäcktes under tunga tassar. Behind him in the woods, I heard two more hearts beating, and the sound of ferns cracking under heavy paws.

”Försiktigt, Jacob”, sa Edward. "Careful, Jacob," said Edward. En morrning från skogen stämde in. A growl from the forest matched. ”Det här kanske inte är bästa sättet …” "This may not be the best way…"

”Tycker du att det vore bättre att släppa in henne till babyn först?” avbröt Jacob. "Meinst du, es wäre besser, sie zuerst mit dem Baby hereinzulassen?" unterbrach Jacob. "Do you think it would be better to let her in with the baby first?" interrupted Jacob. ”Det är säkrare att se hur Bella klarar sig med mig. "It's safer to see how Bella does with me. Jag läker snabbt.” Ich werde schnell gesund.“ I heal quickly. ”

Var det här ett test? Was this a test? För att ta reda på om jag kunde låta bli att döda Jacob innan jag försökte låta bli att döda Renesmee? To find out if I could stop killing Jacob before I tried not to kill Renesmee? Jag mådde illa på ett väldigt egendomligt sätt – det hade ingenting med magen att göra, bara tankarna. I felt bad in a very strange way - it had nothing to do with my stomach, just my thoughts. Var det här Edwards idé? Was this Edward's idea?

Jag sneglade ängsligt på honom. I looked at him anxiously. Han verkade tänka efter, sedan försvann oron ur hans blick. He seemed to think, then the anxiety disappeared from his gaze. Han ryckte på axlarna, och det fanns en underton av fientlighet i hans röst när han sa: ”Visst, om du vill våga livet, så gör det.” He shrugged, and there was an undertone of hostility in his voice as he said, "Sure, if you want to risk your life, do it."

En ursinnig morrning från skogen – Leah, utan tvekan. Ein wütendes Knurren aus dem Wald – Leah, kein Zweifel. A furious growl from the forest - Leah, no doubt.

Vad var det med Edward? Borde han inte känna sig vänligare inställd till min bäste vän efter allt vi hade gått igenom? Shouldn't he feel friendlier to my best friend after all we've been through? Jag hade – dumt nog – börjat hoppas att Edward och Jacob på sätt och vis också var vänner nu. I had - stupidly enough - started to hope that Edward and Jacob were in a way also friends now. Jag måste ha misstolkat dem.

Men vad höll Jacob på med? But what was Jacob doing? Varför skulle han offra sig själv för att skydda Renesmee? Why would he sacrifice himself to protect Renesmee?

Det verkade helt orimligt. It seemed completely unreasonable. Även om vår vänskap hade överlevt … Even if our friendship had survived…

Och när min blick mötte Jacobs, trodde jag att den kanske hade gjort det. And when my gaze met Jacobs, I thought it might have done so. Han såg fortfarande ut som min bäste vän. He still looked like my best friend. Men det var inte han som hade förändrats. Hur såg jag ut i hans ögon? What did I look like in his eyes?

Sedan log han sitt välbekanta leende, själsfrändens leende, och jag visste att vår vänskap var intakt. Then he smiled his familiar smile, the soulmate's smile, and I knew our friendship was intact. Det var precis som förr, när vi umgåtts i hans hembyggda garage och bara låtit tiden gå. Es war wie früher, als wir in seiner selbstgebauten Garage rumhingen und einfach die Zeit verstreichen ließen. It was just like before, when we hung out in his home-built garage and just let time go by. Enkelt och normalt. Än en gång märkte jag att det egendomliga behovet jag haft av honom var borta. Wieder einmal wurde mir klar, dass das seltsame Bedürfnis, das ich nach ihm hatte, verschwunden war. Once again I noticed that the strange need I had for him was gone. Han var bara min vän, precis som han borde vara. He was just my friend, just as he should be.

Men jag förstod fortfarande inte vad han gjorde nu. Var han verkligen osjälvisk nog att skydda mig – med sitt eget liv – från att i ett okontrollerat ögonblick göra något jag skulle få ångra resten av mitt liv? Was he really selfless enough to protect me - with his own life - from doing something in an uncontrolled moment that I would regret for the rest of my life? Det var en betydligt större uppoffring än att bara acceptera min förändring, att mirakulöst nog förbli min vän. It was a much greater sacrifice than just accepting my change, to miraculously remain my friend. Jacob var en av de bästa människor jag kände, men det här var mer än jag hade förväntat mig av någon.

Han log bredare och ryste till lite. He smiled wider and shook a little. ”Jag måste säga det, Bella – du är en jäkla freakshow.” "I have to say, Bella - you're a damn freak show."

Jag flinade tillbaka och föll lätt in i gamla mönster. Ich grinste zurück und verfiel leicht in alte Muster. I grinned back and easily fell into old patterns. Det här var en sida av honom som jag förstod.

Edward morrade. Edward growled. ”Passa dig, byracka.” "Pass auf dich auf, Byrack." "Take care, byracka."

Jag hade vinden i ryggen och drog snabbt ett tryggt andetag för att kunna tala. I had the wind in my back and quickly took a safe breath to be able to speak. ”Nej, han har rätt. "No, he's right. Ögonen är rätt läskiga, va?” The eyes are pretty scary, aren't they? ”

”Superläskiga. Men inte så hemska som jag hade väntat mig.” But not as awful as I had expected. "

”Oj, tack för komplimangen!” "Wow, thanks for the compliment!"

Han himlade med ögonen. ”Du vet vad jag menar. Du ser fortfarande ut som du – nästan. You still look like you - almost. Fast det kanske inte handlar så mycket om utseendet, som … Du är Bella. Although it may not be so much about the look, as… You are Bella. Jag trodde inte att det skulle kännas som om du var kvar.” Han log igen, utan ett spår av bitterhet. I did not think it would feel like you were left. ” He smiled again, without a trace of bitterness. Sedan skrattade han till. Then he laughed. ”Och jag kommer väl att vänja mig vid ögonen förr eller senare.” "And I will get used to it sooner or later."

”Kommer du?” frågade jag häpet. "Are you coming?" I asked in astonishment. Det var underbart att vi fortfarande var vänner, men vi skulle inte umgås särskilt mycket i framtiden, precis. It was wonderful that we were still friends, but we would not spend much time together in the future, exactly.

En egendomlig skugga drog över hans ansikte och suddade ut leendet. Ein seltsamer Schatten zog sich über sein Gesicht und löschte das Lächeln aus. A strange shadow drew over his face and blurred the smile. Han såg nästan … skuldmedveten ut. He looked almost… guilty. Sedan vände han blicken mot Edward.

”Tack”, sa han. ”Jag visste inte om du skulle kunna låta bli att berätta det för henne, även om du lovade. "Ich wusste nicht, ob du es ihr verheimlichen kannst, auch wenn du es versprochen hast. "I did not know if you could not tell her, even if you promised. Du brukar alltid ge henne allt hon vill ha.” Du gibst ihr immer alles, was sie will."

”Jag kanske hoppas att hon ska bli förbannad och slita huvudet av dig”, påpekade Edward. "Vielleicht hoffe ich, dass sie wütend wird und dir den Kopf abreißt", meinte Edward. "I might hope she's pissed off and ripped your head off," Edward pointed out.

Jacob fnös.

”Vad är det som pågår? "What is going on? Har ni hemligheter för mig?” frågade jag misstroget.

”Jag förklarar senare”, sa Jacob undvikande, som om han inte alls tänkte göra det. „Das erkläre ich später“, sagte Jacob ausweichend, als hätte er überhaupt nicht die Absicht, dies zu tun. "I'll explain later," Jacob said evasively, as if he did not intend to do so at all. Sedan bytte han ämne. Then he changed the subject. ”Först ser vi hur det här går.” Han log utmanande och gick mot mig. "Erst mal sehen, wie das hier läuft." Er lächelte herausfordernd und ging auf mich zu. "First we see how this goes." He smiled defiantly and walked towards me.

Ett protesterande skall hördes bakom honom, och Leahs grå kropp gled ut ur skogen. Hinter ihm war ein protestierender Schädel zu hören, und Leahs grauer Körper glitt aus dem Wald. A protest was heard behind him, and Leah's gray body slipped out of the woods. Den högre, sandfärgade vargen, Seth, gick bakom henne.

”Stanna där ni är”, sa Jacob. "Stay where you are," said Jacob. ”Håll er utanför det här.” "Stay out of this."

Jag uppskattade att de inte lydde honom, utan bara följde efter lite långsammare. Ich schätzte es, dass sie ihm nicht gehorchten, sondern nur etwas langsamer folgten. I appreciated that they did not obey him, but just followed a little slower.

Vinden hade avtagit, den skulle inte längre blåsa bort hans doft från mig. The wind had abated, it would no longer blow his scent away from me.

Han kom så nära att jag kände värmen från hans kropp i luften mellan oss. Det brände till i strupen.

”Kom igen, Bella. Gör vad du kan.” Do what you can. ”

Leah morrade.

Jag ville inte andas. I did not want to breathe. Det var inte rätt att dra fördel av Jacob på ett så farligt sätt, även om han erbjöd sig. Es war nicht richtig, Jakob auf eine so gefährliche Weise auszunutzen, selbst wenn er es angeboten hätte. It was not right to take advantage of Jacob in such a dangerous way, even if he offered himself. Men jag kunde inte ignorera logiken. Hur skulle jag annars kunna vara säker på att jag inte skulle skada Renesmee? How else could I be sure I would not hurt Renesmee?

”Jag börjar åldras här, Bella”, retades Jacob. "Ich werde langsam alt, Bella", neckte Jacob. "I'm getting older here, Bella," teased Jacob. ”Okej, inte tekniskt sett, men du fattar. "Okay, not technically, but you get it. Kom igen, lukta.” Come on, smell. ”

”Håll i mig”, sa jag till Edward och tryckte ryggen mot hans bröst. "Halt mich", sagte ich zu Edward und drückte meinen Rücken gegen seine Brust. "Hold me," I said to Edward, pressing my back against his chest.

Hans grepp om mina armar blev hårdare. His grip on my arms became harder.

Jag spände musklerna och hoppades att jag kunde hindra dem från att röra sig, medan jag bestämde mig för att jag skulle klara mig lika bra som under jakten. Ich spannte meine Muskeln an und hoffte, dass ich sie daran hindern konnte, sich zu bewegen, während ich beschloss, es genauso gut zu machen wie bei der Jagd. I tensed my muscles and hoped that I could stop them from moving, while I decided that I would do as well as during the hunt. I värsta fall skulle jag sluta andas och fly. In the worst case, I would stop breathing and escape. Nervöst drog jag ett ytligt andetag genom näsan, beredd på vad som helst. Nervously, I took a shallow breath through my nose, ready for anything.

Det gjorde lite ont, men det sved redan i strupen i alla fall. It hurt a little, but it was already burning in the throat anyway. Jacob luktade inte mycket mer människa än puman hade gjort. Jacob roch nicht viel mehr nach Mensch als der Puma. Jacob did not smell much more human than the puma had done. Det fanns en djuraktig nyans i hans blod som inte alls tilltalade mig. There was an animal-like hue in his blood that did not appeal to me at all. Även om det höga, våta ljudet av hans hjärtslag lockade mig, så fick doften mig att rynka på näsan. Even though the loud, wet sound of his heartbeat attracted me, the scent made me wrinkle my nose. Lukten gjorde det faktiskt lättare för mig att stå emot hans pulserande blod. The smell actually made it easier for me to resist his pulsating blood.

Jag drog ett andetag till och slappnade av. ”Hm. Nu förstår jag vad alla har pratat om. Now I understand what everyone has been talking about. Du stinker, Jacob.”

Edward brast i skratt och släppte mina armar. Edward burst out laughing and released my arms. Seth skällde med i Edwards skratt och kom lite närmare, medan Leah backade flera steg. Seth barked at Edward's laugh and got a little closer, while Leah backed several steps. Och jag insåg att publiken var större än jag trott när jag hörde Emmetts låga, välbekanta skrockande inifrån huset. Und mir wurde klar, dass die Menge größer war, als ich dachte, als ich Emmetts leises, vertrautes Kichern aus dem Inneren des Hauses hörte.

”Ska du säga”, fnös Jacob och höll teatraliskt för näsan. "Shall you say," snorted Jacob, holding his nose theatrically.

Han verkade inte alls bry sig om att Edward lade armarna om min midja och viskade att han älskade mig. He did not seem to care at all that Edward put his arms around my waist and whispered that he loved me. Han fortsatte bara flina. He just kept grinning. Det fick mig att hoppas att allt skulle bli bra mellan oss igen, på ett sätt det inte varit på så länge. It made me hope that everything would be fine between us again, in a way it has not been for so long. Nu kanske jag kunde bli hans vän på riktigt, eftersom han fann mig så fysiskt motbjudande att han inte kunde älska mig på samma sätt som förut. Now maybe I could become his friend for real, because he found me so physically disgusting that he could not love me in the same way as before. Det kanske var allt som behövdes.

”Okej, jag klarade mig, va?” sa jag. ”Tänker ni avslöja den stora hemligheten nu?” "Are you going to reveal the big secret now?"

Jacob såg plötsligt nervös ut. Jacob suddenly looked nervous. ”Det är ingenting du behöver oroa dig för just nu …” "There is nothing you need to worry about right now…"

Jag hörde Emmett skratta igen – ett förväntansfullt ljud. I heard Emmett laugh again - an expectant sound.

Jag ville insistera, men när jag lyssnade på Emmett hörde jag andra ljud också. I wanted to insist, but when I listened to Emmett I heard other sounds as well.