Kapitel 38: Styrka
”Chelsea försöker klippa banden mellan oss”, viskade Edward. ”Men hon hittar dem inte. Hon känner oss inte alls …” Han kastade en snabb blick på mig. ”Är det du som stoppar henne?”
Jag log bistert mot honom. ”Jag är definitivt inblandad.”
Edward tog plötsligt ett steg bort från mig, med handen utsträckt mot Carlisle. Samtidigt kände jag ett mycket skarpare hugg mot skölden, just där den slöt sig runt Carlisles ljussken. Hugget var inte smärtsamt, men heller inte behagligt.
”Carlisle? Är du okej?” flämtade Edward.
”Ja. Hurså?”
”Jane”, svarade Edward.
I samma ögonblick som han uttalade hennes namn träffade flera attacker min elastiska sköld, riktade mot tolv olika mål. Jag spände skölden en aning, försäkrade mig om att den var oskadd. Det verkade inte som om Jane hade lyckats penetrera den. Jag såg mig snabbt omkring – alla verkade oskadda.
”Otroligt”, sa Edward.
”Varför väntar de inte på beslutet?” väste Tanya.
”En rutinåtgärd” svarade Edward. ”De brukar sätta de anklagade ur spel för att de inte ska kunna fly.”
Jag vände blicken mot Jane, som stirrade på vår grupp med ursinne och misstro. Jag var ganska säker på att ingen annan än jag någonsin hade lyckas motstå hennes smärtsamma attacker.
Det var antagligen inte särskilt moget. Men jag antog att det bara skulle dröja bråkdelen av en sekund innan Aro förstod – om han inte redan gjort det – att min sköld var mycket starkare än Edward vetat om. Jag hade redan en måltavla i pannan, och det tjänade egentligen ingenting till att hålla mina krafter hemliga längre. Så jag log brett och triumferande mot Jane.
Hennes ögon smalnade och jag kände ännu ett hugg mot skölden, den här gången riktat mot mig.
Jag log ännu bredare och blottade tänderna.
Jane gav ifrån sig en gällt, väsande skrik. Alla ryckte till, till och med de disciplinerade vakterna. Alla utom de äldste, som fortfarande inte tittade upp från sin lilla konferens. Alec grep tag i Janes arm när hon hukade sig inför ett språng.
Rumänerna skrockade lågt, förväntansfullt.
”Jag sa ju att vår tid hade kommit”, sa Vladimir till Stefan.
”Titta bara på häxans min”, skrattade Stefan.
Alec klappade sin syster på axeln och lade armen om henne. Han vände sitt änglalika, oberörda ansikte mot oss.
Jag väntade på trycket, något tecken på hans attack, men kände ingenting. Han fortsatte att se på oss, lugn och samlad. Attackerade han? Lyckades han tränga igenom skölden? Var jag den enda som fortfarande kunde se honom? Jag kramade Edwards hand.
”Är du okej?” viskade jag.
”Ja.”
”Försöker Alec?”
Edward nickade. ”Hans gåva är långsammare än Janes. Den kryper. Den når oss om några sekunder.”
Då såg jag den, när jag visste vad jag skulle leta efter.
En egendomligt klar dimma svävade över snön, nästan osynlig mot det vita. Den påminde mig om en hägring; en nästan omärklig förvrängning av synfältet, svagt skimrande. Jag tryckte ut skölden från Carlisle och de andra i frontlinjen för att skölden inte skulle vara för nära dem när dimman nådde oss. Tänk om den gled rakt igenom mitt abstrakta beskydd? Borde vi fly?
Ett lågt mullrande hördes, marken under våra fötter började vibrera svagt och en vindpust blåste upp snö i plötsliga virvlar mellan oss och Volturi. Benjamin hade också sett det smygande hotet, och försökte blåsa bort dimman från oss. Snön gjorde det lätt att se hur han styrde vinden, men dimman reagerade inte alls. Den var som en skugga, vinden blåste rakt igenom den.
De äldstes triangel bröts slutligen när ett djupare mullrande hördes och en djup, smal spricka uppstod i marken mitt i gläntan. Snön rasade ner i sprickan, men Alecs dimma gled rakt över den – lika oberörd av tyngdkraften som av vinden.
Aro och Caius tittade storögt på öppningen i marken. Marcus tittade åt samma håll, men såg lika ointresserad ut som vanligt.
De sa ingenting – de väntade också på att dimman skulle nå oss. Vinden tilltog men lyckades inte påverka dimmans riktning. Jane log.
Sedan träffade dimman en mur. Jag kände den så fort den vidrörde min sköld – den hade en tung, nästan sötsliskig arom.
Dimman sökte sig uppåt, letade efter en spricka, en svaghet. Den hittade ingen. Fingrar trevade över ytan, sökte efter en ingång, och blottade samtidigt sköldens häpnadsväckande storlek.
Höga flämtningar hördes från båda sidor av Benjamins spricka.
”Bra gjort, Bella”, mumlade Benjamin lågt och uppskattande.
Jag drog på munnen igen.
Alec rynkade pannan och såg osäker ut för första gången medan hans dimma hjälplöst virvlade runt utkanten av min sköld.
Och då visste jag att jag kunde klara det här. Naturligtvis skulle jag bli det huvudsakliga målet, den första att dö, men så länge jag höll emot var vi mer än jämbördiga med Volturi. Vi hade fortfarande Benjamin och Zafrina, medan de inte hade hjälp av några gåvor alls. Inte så länge jag orkade hålla emot.
”Jag måste koncentrera mig”, viskade jag till Edward. ”När det blir närstrider kommer det att bli svårare att koncentrera skölden kring rätt individer.”
”Jag ska hålla dem borta från dig.”
”Nej. Du måste ta Demitri. Zafrina håller dem borta från mig.”
Zafrina nickade allvarligt. ”Ingen ska få röra den här flickan”, lovade hon Edward.
”Jag skulle gärna ta Jane och Alec själv”, sa jag, ”men jag gör större nytta här.”
”Jane är min”, väste Kate. ”Det är på tiden att hon får smaka sin egen medicin.”
”Och Alec är skyldig mig många liv, men jag nöjer mig med hans”, morrade Vladimir från andra sidan. ”Han är min.”
”Jag vill bara ha Caius”, konstaterade Tanya enkelt.
De andra började också dela upp motståndarna mellan sig, men avbröts nästan genast.
Aro, som lugnt betraktade Alecs ineffektiva dimma, tog slutligen till orda. ”Innan vi röstar”, började han.
Jag skakade ilsket på huvudet. Jag var trött på den här farsen. Blodtörsten började tända mig igen, och jag beklagade att jag var till större hjälp genom att stå stilla. Jag ville slåss.
”Låt mig påminna er”, sa Aro, ”att vad rådet än beslutar, så behöver det inte leda till några våldsamheter.”
Edward skrattade bistert.
Aro gav honom en sorgsen blick. ”Det vore ett tragiskt slöseri att förlora någon av er. Men särskilt dig, unge Edward, och din nyfödda partner. Volturi skulle gärna välkomna många av er. Bella, Benjamin, Zafrina, Kate … Ni har många möjligheter. Beakta dem.”
Chelseas försök att skingra oss studsade tillbaka mot min sköld. Aros blick svepte över våra ansikten, sökte efter tecken på tvekan. Det verkade inte som om han fann några.
Jag visste att han förtvivlat gärna ville behålla Edward och mig, förslava oss på samma sätt som han hoppats kunna göra med Alice. Men den här striden var för stor. Han skulle inte kunna vinna om jag överlevde. Jag var bistert tacksam för att jag var så stark att jag inte gav honom något annat val än att döda mig.
”Låt oss rösta, då”, sa han med uppenbar motvilja.
”Barnet är ett okänt väsen”, sa Caius snabbt. ”Det finns ingen anledning att låta en sådan risk existera. Barnet måste förintas, tillsammans med alla som försöker skydda det.” Han log förväntansfullt och jag bet tillbaka ett ursinnigt skrik.
Marcus höjde sin ointresserade blick och verkade se rakt igenom oss när han talade. ”Jag ser ingen omedelbar fara här. Barnet är inget hot mot oss i det här läget. Vi kan alltid omvärdera situationen vid ett senare tillfälle, men nu anser jag att vi bör vända om.” Hans röst var till och med svagare än hans bröders lätta viskningar.
Ingen av vakterna slappnade av när han lagt sin röst. Caius fortsatte le. Det var som om Marcus inte hade talat alls.
”Då verkar det som om avgörandet ligger hos mig”, mumlade Aro.
Edward stelnade plötsligt till vid min sida. ”Ja!” väste han.
Jag kastade en snabb blick på honom. Hans ansikte glödde av ett triumferande uttryck jag inte förstod – han såg ut som en dödsängel som såg världen brinna omkring sig. Vacker och skräckinjagande.
Vakterna uppfattade det också och mumlade oroligt till varandra.
”Aro?” ropade Edward med ohöljd skadeglädje i rösten.
Aro tvekade ett ögonblick, försökte bedöma hans nya sinnesstämning. ”Ja, Edward? Har du något mer att tillägga …?”
”Kanske”, svarade Edward vänligt och behärskade sin oförklarliga upprymdhet. ”Om jag bara kan få klargöra en sak först?”
”Givetvis.” Aro höjde ögonbrynen och lät nu bara artigt intresserad.
Jag bet ihop käkarna – Aro var som farligast när han var tillmötesgående.
”Hotet ni förutspår från min dotter – det är helt och hållet baserat på vår oförmåga att avgöra hur hon kommer att utvecklas? Det är det som är problemet?”
”Ja, min vän”, instämde Aro. ”Om vi kunde vara helt säkra, övertygade bortom alla tvivel om att hon inte kommer att röja vår hemlighet i framtiden …” Han ryckte på axlarna.
”Så om vi bara kunde veta säkert”, sa Edward, ”vad hon kommer att bli … så skulle ni inte ens behöva rösta?”
”Om vi kunde veta med absolut säkerhet”, instämde Aro, och hans fjäderlätta röst blev en aning gällare. Han förstod inte vad Edward var ute efter. Det gjorde inte jag heller. ”Då skulle det inte finnas någonting att rösta om.”
”Och vi skulle kunna skiljas som vänner?” frågade Edward med en viss ironi i rösten.
”Naturligtvis, unge vän.” Rösten blev ännu gällare. ”Ingenting skulle göra mig gladare.”
Edward skrockade glatt. ”Då har jag någonting att erbjuda dig.”
Aros ögon blev smala. ”Hon är helt unik. Vi kan bara spekulera kring hennes framtid.”
”Inte helt unik.” Edward skakade på huvudet. ”Ovanlig, absolut, men inte helt unik.”
Jag kämpade emot chocken, det plötsliga hoppet som hotade att distrahera mig. Den otäcka dimman svepte fortfarande över min sköld. Och medan jag kämpade för att inte tappa koncentrationen kände jag än en gång skarpa hugg mot det skyddande höljet.
”Aro, kan du be Jane att sluta attackera min hustru?” frågade Edward artigt. ”Vi diskuterar fortfarande bevisningen.”
Aro höjde ena handen. ”Fred, mina kära. Låt honom tala till punkt.”
Huggen försvann. Jane blottade tänderna och jag kunde inte låta bli att flina mot henne.
”Ska du inte göra oss sällskap, Alice?” ropade Edward högt.
”Alice”, viskade Esme.
Alice!
Alice, Alice, Alice!
”Alice!” mumlade andra röster omkring oss.
”Alice”, andades Aro.
Lättnad och en våldsam glädje svepte genom mig och jag orkade knappt hålla skölden uppe. Alecs dimma sökte fortfarande, anade en svaghet – Jane skulle upptäcka om jag lämnade någon blottad.
Sedan hörde jag dem springa genom skogen, nästan flyga, så fort de kunde nu när de inte längre behövde oroa sig för att bli hörda.
Båda sidor stod orörliga och väntade. Volturis vittnen såg sig omkring, förvirrade igen.
Sedan dansade Alice in i gläntan från sydväst, och glädjen över att se henne igen höll på att slå omkull mig. Jasper följde henne tätt i hälarna med vaken, skarp blick. Tätt bakom dem sprang tre främlingar. Den första var en lång, muskulös kvinna med vilt svart hår, som måste vara Kachiri. Hon hade samma långsmala drag som de andra sydamerikanskorna.
Den andra var en liten kvinnlig vampyr med olivfärgad hy och en lång fläta som guppade mot ryggen när hon sprang. Hennes djupt vinröda ögon fladdrade nervöst när hon såg den stora samlingen vampyrer på ängen.
Och den tredje var en ung man … inte riktigt lika snabb eller smidig i sina rörelser. Hans hud hade en ofattbart fyllig, mörkt brun nyans. Hans vaksamma ögon var också varmt bruna, och hans hår var svart och flätat. Han var väldigt vacker.
När han närmade sig förde han med sig ett ljud som sände en chockvåg genom de väntade grupperna – ljudet av ett hjärta som slog hårt och fort av ansträngning.
Alice hoppade smidigt över dimman som svepte över min sköld och landade vid Edwards sida. Jag sträckte ut handen för att röra vid hennes arm, precis som Edward, Esme och Carlisle. Något annat välkomnande hann vi inte med. Jasper och de tre andra följde med henne genom skölden.
Hela vaktstyrkan följde nykomlingarna med blicken när de utan svårighet passerade den osynliga barriären. Krigarna – Felix och hans gelikar – vände sina plötsligt hoppfulla blickar mot mig. De hade inte varit säkra på vad min sköld kunde stå emot, men nu förstod de att den inte skulle hindra en fysisk attack. Så fort Aro gav klartecken skulle blixtanfallet komma, med mig som enda måltavla. Jag undrade hur många Zafrina skulle kunna förblinda, och hur länge det skulle hejda dem. Tillräckligt länge för att Kate och Vladimir skulle hinna oskadliggöra Jane och Alec? Det var allt jag kunde hoppas på.
Edward stelnade till när han uppfattade deras tankar, men behärskade sig och fortsatte tala till Aro. ”Alice och Jasper har också ägnat de senaste veckorna åt att söka efter vittnen”, sa han. ”Och de kommer inte tillbaka tomhänta. Alice, kan du vara snäll och presentera vittnena ni har med er?”
Caius morrade. ”Tiden för vittnesmål är förbi! Avge din röst, Aro.”
Aro höjde ett finger för att tysta sin bror, utan att släppa Alice med blicken.
Alice tog ett steg framåt för att presentera främlingarna. ”Det här är Huilen och hennes systerson, Nahuel.”
När jag hörde hennes röst kändes det som om hon aldrig hade varit borta.
Caius fick något spänt runt ögonen när Alice förklarade släktskapet mellan nykomlingarna. Volturis vittnen väste till varandra igen. Vampyrvärlden höll på att förändras, och alla kände det.
”Tala, Huilen”, befallde Aro. ”Framför ditt vittnesmål.”
Den nätta lilla kvinnan sneglade nervöst på Alice. Alice nickade uppmuntrande och Kachiri lade sin långa hand på den lilla vampyrens axel.
”Jag är Huilen”, började kvinnan, som talade med egendomlig brytning. När hon fortsatte stod det klart att hon hade föreberett sig på att berätta sin historia, att hon hade övat. Det lät som om hon läste innantill. ”För ett och ett halvt århundrade sedan levde jag med mitt folk, Maphuche. Min syster hette Pire. Mina föräldrar döpte henne efter snön på bergen, eftersom hennes hud var så ljus. Och hon var väldigt vacker – alltför vacker. En dag sökte hon upp mig i hemlighet för att berätta om ängeln som hittat henne i skogen, som besökte henne om nätterna. Jag varnade henne.” Huilen skakade sorgset på huvudet. ”Som om blåmärkena på hennes kropp inte var varning nog. Jag visste att det var legendernas libishomen, men hon ville inte lyssna. Hon var förtrollad.
När hon var säker på att den mörke ängelns barn växte i henne, talade hon om det för mig. Jag försökte inte hindra henne från att rymma – jag visste att till och med våra föräldrar skulle anse att barnet måste förgöras, och Pire med det. Jag följde henne djupt in i skogen. Hon sökte efter sin demonängel, men fann honom inte. Jag tog hand om henne, jagade åt henne när hennes styrka avtog. Hon åt djuren råa, drack deras blod, och jag förstod vad hon bar i sin livmoder. Jag hoppades kunna rädda hennes liv innan jag dödade monstret.
Men hon älskade barnet inom sig. Hon kallade honom Nahuel, efter djungelkatten, när han blev större och började knäcka hennes ben – och hon fortsatte älska honom.
Jag kunde inte rädda henne. Barnet slet sig ur hennes kropp och hon dog nästan genast, men inte förrän hon hunnit vädja till mig att ta hand om hennes Nahuel. Det var hennes sista önskan – och jag lovade.
Men när jag försökte lyfta honom från hennes kropp bet han mig. Jag kröp in i djungeln för att dö. Jag kom inte så långt – smärtan var för stark. Men han hittade mig. Det nyfödda barnet kravlade fram till mig och väntade, och när smärtan avtog hittade jag honom sovande vid min sida.
Jag tog hand om honom tills han kunde börja jaga själv. Vi jagade i byarna runt skogen, höll oss för oss själva. Vi har aldrig färdats så här långt hemifrån förut, men Nahuel ville se barnet som finns här.”
Huilen bugade sig när hon var färdig, och backade så att hon delvis skymdes av Kachiri.
Aro plutade med munnen och betraktade den mörkhyade unge mannen. ”Så du är hundrafemtio år gammal, Nahuel?” frågade han.
”Ungefär”, svarade han med klar, varm röst, nästan helt utan brytning. ”Vi håller inte räkningen så noga.”
”Och du nådde din mognad vid vilken ålder?”
”Jag var mer eller mindre fullvuxen sju år efter min födelse.”
”Och du har inte förändrats sedan dess?”
Nahuel ryckte på axlarna. ”Inte märkbart.”
Jag kände en rysning genom Jacobs kropp, men jag ville inte tänka på det här än. Jag ville vänta tills faran var över, så att jag kunde koncentrera mig.
”Och din diet?” insisterade Aro, motvilligt intresserad.
”Mest blod, men också människoföda. Jag kan överleva på båda.”
”Och du kunde skapa en odödlig?” Aros röst blev plötsligt skarpare och han gjorde en gest mot Huilen.
Jag koncentrerade mig på skölden igen. Kanske tyckte han sig ha hittat en ny ursäkt.
”Ja, men det kan inte de andra.”
Ännu en chockad flämtning från alla tre grupperna.
Aro höjde ögonbrynen. ”De andra?”
”Mina systrar.” Nahuel ryckte på axlarna igen.
Aro stirrade häpet på honom ett ögonblick innan han lyckades samla sig. ”Du kanske vill berätta resten av din historia för oss?”
Nahuel rynkade pannan. ”Min far sökte upp mig några år efter min mors död”, sa han med en liten grimas. ”Han blev glad när han hittade mig.” Nahuels tonfall antydde att känslan inte var ömsesidig. ”Han hade två döttrar, men inga söner. Han väntade sig att jag skulle ansluta mig till honom, som mina systrar hade gjort.
Det förvånade honom att jag inte var ensam. Mina systrar är inte giftiga, men om det beror på deras kön eller på slumpen … vem vet? Jag hade redan min familj, tillsammans med Huilen, och jag var inte intresserad av någon förändring. Men jag träffar honom då och då. Jag har fått en ny syster – hon blev fullvuxen för ungefär tio år sedan.”
”Din fars namn?” väste Caius sammanbitet.
”Joham”, svarade Nahuel. ”Han ser sig själv som en vetenskapsman, anser att han skapar en ny, överlägsen ras.” Han försökte inte dölja föraktet i sin röst.
Caius vände sig mot mig. ”Din dotter, är hon giftig?” frågade han skarpt.
”Nej”, svarade jag.
Nahuel ryckte till och vände blicken mot mig.
Caius såg frågande på Aro, men Aro stod djupt försjunken i tankar. Hans blick gled från Carlisle till Edward, och stannade sedan vid mig.
Caius morrade. ”Vi tar hand om avvikelsen här och fortsätter sedan söderut”, insisterade han.
Aro såg in i mina ögon en lång, spänd sekund. Jag visste inte vad han sökte efter eller vad han hittade, men sedan han granskat mig var det som om någonting i hans ansikte förändrades. Jag förstod att han hade fattat sitt beslut.
”Broder”, sa han mjukt till Caius. ”Det verkar inte finnas något hot här. Det är en oväntad händelseutveckling, men jag ser inga risker. Dessa halvvampyrbarn är väldigt lika oss, av allt att döma.”
”Är det din röst?” frågade Caius.
”Ja.”
Caius rynkade pannan. ”Och den här Joham? Den odödlige som är så förtjust i att experimentera?”
”Honom borde vi kanske tala med”, instämde Aro.
”Stoppa Joham om ni vill”, sa Nahuel tonlöst. ”Men lämna mina systrar i fred. De är oskyldiga.”
Aro nickade sammanbitet innan han vände sig mot sina vakter med ett varmt leende. ”Mina kära”, sa han. ”Vi slåss inte i dag.”
Vakterna nickade och rätade på sig. Dimman skingrades snabbt, men jag lät skölden vara kvar. Det här var kanske bara ännu ett knep.
Jag försökte tolka deras ansiktsuttryck när Aro vände sig mot oss igen. Hans ansikte var lika vänligt som vanligt, men jag anade en ny och egendomlig tomhet bakom masken. Som om hans intrigerande var över. Caius var tydligt upprörd, men nu verkade hans ilska vändas inåt, som om han hade gett upp. Marcus såg … uttråkad ut. Det fanns inget annat ord som passade. Vakterna var passiva och disciplinerade igen; en helhet utan individer. De stod uppställda, redo att ge sig av. Volturis vittnen var fortfarande osäkra, men en efter en försvann de in i skogen tills alla var borta.
Aro sträckte ut handen mot oss, nästan ursäktande. Bakom honom hade större delen av styrkan, tillsammans med Caius, Marcus och de tysta, mystiska fruarna redan börjat röra sig mot skogen. Bara de tre som verkade vara hans personliga beskyddare dröjde sig kvar hos honom.
”Jag är så glad att vi kunde lösa det här utan våldsamheter”, sa han mjukt. ”Carlisle, min vän – så glad jag är att kunna kalla dig vän igen! Jag hoppas att du inte har tagit illa upp! Jag vet att du förstår vilken börda vårt ansvar kan vara.”
”Gå i frid, Aro”, svarade Carlisle stelt. ”Och minns att vi fortfarande måste bevara vår anonymitet här, så var snäll och hindra dina vakter från att jaga i det här området.”
”Givetvis, Carlisle”, försäkrade Aro. ”Det smärtar mig att jag har sårat dig, min vän. Med tiden kanske du förlåter mig.”
”Kanske med tiden, om du kan övertyga oss om din vänskap igen.”
Aro sänkte huvudet i en ångerfull gest och tog några steg bakåt innan han vände sig om. Ingen av oss sa någonting medan de sista fyra Volturi försvann in i skogen.
Det var väldigt tyst. Jag tog inte ner skölden.
”Är det verkligen över?” viskade jag till Edward.
Han log brett. ”Ja. De har gett upp. Som alla översittare är de fegisar innerst inne.” Han skrockade.
Alice skrattade med honom. ”Han har rätt, gott folk, de kommer inte tillbaka. Alla kan slappna av nu.”
Tystnad igen.
”Vilken jäkla otur”, muttrade Stefan.
Sedan bröt det ut.
Jubel, hurrarop och öronbedövande ylanden fyllde gläntan. Maggie dunkade Siobhan i ryggen. Rosalie och Emmett kysstes igen – längre och intensivare än förut. Benjamin och Tia omfamnade varandra, precis som Carmen och Eleazar. Esme höll om Alice och Jasper. Carlisle tackade de sydamerikanska nykomlingarna som hade räddat oss alla. Kachiri stod väldigt nära Zafrina och Senna, med sammanflätade fingrar. Garrett lyfte upp Kate från marken och snurrade runt med henne.
Stefan spottade i snön och Vladimir muttrade bistert för sig själv.
Och jag klängde på den enorma, rödbruna vargen för att slita ner min dotter från hans rygg och trycka henne mot mitt bröst, i samma ögonblick som Edward omfamnade oss båda.
”Nessie, Nessie, Nessie”, nynnade jag.
Jacob skrattade sitt mullrande, skällande skratt och buffade till mig i ryggen med nosen.
”Lägg av”, mumlade jag.
”Får jag stanna hos er?” frågade Nessie.
”För alltid”, lovade jag.
Vi hade evigheten framför oss. Och Nessie skulle klara sig fint, fortsätta vara stark och frisk. Precis som halvmänniskan Nahuel skulle hon fortfarande vara ung om hundrafemtio år. Och vi skulle vara tillsammans, allihop.
Lyckan exploderade inom mig – så häftig och våldsam att jag inte visste om jag skulle överleva den.
”För alltid”, ekade Edward i mitt öra.
Jag kunde inte tala längre. Jag sträckte på mig och kysste honom med en passion som kunde ha satt skogen i brand.
Jag skulle inte ens ha märkt det.
