Litteraturepoken renässansen förklarad | SVENSKA | Gymnasienivå (1)
Före år 1450 görs i stort sett alla böcker för hand.
Man skriver av verken ord för ord-
-sida för sida och kapitel för kapitel.
Oftast är det munkar som gör det och det kan ta ett år att få ut en bok.
Det medför, förutom kramp i händerna, att böcker är sällsynta och dyrbara.
Det sägs att kungen av Portugal år 1400 bara har nio böcker.
Han är inte i närheten av att fylla en bokhylla.
Men efter år av försök uppfinner tysken Johannes Gutenberg-
-en teknik för att trycka böcker.
Han använder lösa blytyper som kan fogas samman till textrader.
Nu går böcker från sällsynta till att massproduceras.
Boktryckarkonsten var en uppfinning som förändrade hela historien-
-och mänsklighetens sätt att vara.
Texter och idéer kan spridas på ett nytt sätt-
-under den period som kallas renässansen.
Det är en tid då man ser både bakåt och framåt.
Vad skrev och läste man vid den tid-
-då litteratur plötsligt kunde nå ut till många fler.
Renässansen är en period som kan vara svår att sätta ut på en tidslinje-
-men den tar vid efter medeltiden och håller på till slutet av 1600-talet.
"Renässans" betyder "pånyttfödelse" och man återupptäckte antikens ideal-
-som man tyckte hade glömts bort under den mörka medeltiden.
Renässans är en återupprättelse eller tillbakablick till nåt-
-i det här fallet till antiken.
Man vill tillbaka till det som man tänkte sig som civilisationens vagga.
Man återupptäcker inte bara det gamla utan upptäcker också nya saker.
Européerna åker till för dem nya delar av världen-
-som man erövrar och koloniserar-
-och man blickar för första gången ut i rymden.
Upptäckterna skyddar dock inte mot sjukdom.
Uppemot en tredjedel av Europas befolkning dör i digerdöden.
Vardagslivet var för de flesta människor precis som tidigare.
Man levde främst som jordbrukare.
Man följde årets cykel ganska mycket med årstiderna-
-och ägnade sig åt sådd och skörd.
Som centrum för renässansen brukar man placera Italien och Florens.
Under 1300-talet växer här renässansens idéer och ideal fram.
Därifrån sprids de över Europa, ibland ganska långsamt.
I Sverige dröjer det tvåhundra år innan tankarna får fäste.
Renässansens idéer rör sig framåt och bakåt.
Framåt och bort från den mörka medeltiden-
-och bakåt mot den grekiska och romerska antiken som man avgudar.
Man bokstavligen jagar efter gamla texter.
Man rotar fram antika texter som man inte tidigare har läst.
Man studerar klassisk grekiska och översätter texter.
Man försöker också imitera. Man tänker att människosjälen utbildar-
-bildar och förverkligar sig genom studiet av texterna.
Intresset rör inte bara texterna. Man hämtar antikens syn på människan.
Det är individen, inte Gud, som ska stå i centrum.
Man hyllar skaparförmågan och vi får begreppet "renässansmänniska"-
-alltså nån som är duktig på flera olika saker.
Man slutar se konstnärer som hantverkare-
-och börjar prata om skapande genier.
Den nya människosynen och idealen plockas upp av makthavarna.
Det bidrar till att kyrkans makt utmanas.
Nu sker reformationen-
-då kyrkan delas i en katolsk och en protestantisk del.
Tidigare hade man en enhetlig syn på religion.
Det fanns en kyrka som hade funnits länge.
Splittringen gör att man kan ifrågasätta religiösa sanningar.
Renässansmänniskan vill inte tänka på livet efter detta, som på medeltiden.
Nästan allt från medeltiden ses som töntigt.
Det kommer en bok som på många sätt är en parodi-
-på det som var häftigast under medeltiden: riddarna.
Boken är "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha"-
-som den fullständiga titeln lyder.
Den är skriven av den här mannen: Miguel Cervantes.
Det är svårt att beskriva Cervantes, för man vet så lite om hans liv.
Man vet att han hade olika yrken och inte hade det lätt i livet.
Han levde inte på sitt författarskap utan hade administrativa jobb-
-och var soldat i det militära.
Han tappade en arm i ett av de många krig som han var involverad i.
Trots att han inte är författare på heltid skriver Cervantes-
-det som kallas den första moderna romanen.
Bokspoiler: "Don Quijote".
Huvudpersonen är en småtokig adelsman som har förläst sig på riddarromaner-
-och inte kan skilja på fantasi och verklighet.
Han kallar sig riddaren Don Quijote-
-och i rostig rustning gör han en förvirrad resa i Spanien-
-med sin vapendragare Sancho Panza.
Han letar efter äventyr och ondska att bekämpa-
-men det blir bara förvecklingar och bråk mot inbillade fiender.
Han går till attack mot väderkvarnar, i tron att de är jättar-
-innan han till slut återvänder hem.
Där somnar han. När han vaknar inser han att han har betett sig knäppt.
Don Quijote är galen, den saken är klar. Men vem är inte galen?
Det är det som jag tror är en av de stora egenskaperna-
-som den här fiktiva personen har.
Galenskap är nåt som man skrattar åt, och så var det när verket kom ut-
-men sen förstår man att galenskapen är ett annat sätt att se på saker.
Det är det som lever kvar.
Typiskt för renässanslitteraturen-
-är den humanistiska idén om människan i centrum.
Karaktärerna funderar över sig själva och sina handlingar.
De utvecklas också och förändras. Även det är nåt nytt.
Tidigare har litterära karaktärer behållit sina drag genom berättelsen.
Humanismen är viktig under renässansens tid.
Det som humanismen innebär i första hand-
-är ju att det är människan som står i fokus.
Det handlar om människan i sin stora komplexitet.
"Don Quijote" skrivs på spanska. Språket är rikt.
De två huvudkaraktärerna, Don Quijote och Sancho Panza, pratar helt olika:
-den ena högtidligt och tillgjort, och den andra med vanligt talspråk.
Vi hör på den berömda delen om väderkvarnarna.
"Då fick de syn på väderkvarnarna, uppemot fyrtio mitt på slätten."
"När Don Quijote såg dem sa han till sin väpnare:"
"'Lyckan leder oss bättre än vi kunde önska.'"
"'Se bara, käre Sancho, där är trettio hiskeliga jättar'"-
-"'som jag ska fälla till sista man.'"
"'Med bytet grundar vi vår rikedom. Det är en gudi behaglig gärning'"-
-'"att utrota den ohyran från världens yta.'"
"'Vadå för jättar?' undrade Sancho."
Språket i "Don Quijote" känns ganska gammaldags-
-med många gamla ord och begrepp, men man märker direkt att det är komik.
Berättarrösten har egna åsikter-
-och drar skämt på Don Quijotes bekostnad.
Handlingen är ganska lätt att förstå. Det är inga svårigheter.
Svårigheten kommer när man refererar till saker som kräver förkunskaper-
-som namn, platser och historier.
Det svåra med språket var de gammalmodiga uttrycken-
-men det var enkelt att googla orden och uttrycken för att förstå dem.
Det som Don Quijote saknar är Sanchos verklighetsuppfattning.
Han har sett mer. Don Quijote tror att det finns äventyr överallt.
Ni kommer väl ihåg renässansens tjat om att allt medeltida är dåligt?
Men en grej som de började med på medeltiden vill de ändå ta vara på:
Att skriva böcker på det språk som man pratar.
Hela den här perioden är en period då man-
-intresserar sig för och älskar språket. Man tror att det är viktigt.
Om man skriver med vardagsord kan man utveckla språket och ta ut svängarna.
I Sverige gjorde poeten Georg Stiernhielm det.
Här ser ni honom, med nåt som liknar en bordsduk runt halsen.
Han skrev ett av Sveriges viktigaste renässansverk, dikten "Hercules".
På renässansmanér inspirerades han av antiken.
Hercules är en hjälte i romersk mytologi-
-men hos Stiernhielm är han en ung adelsman som ska välja väg i livet.
Han älskade språket, uppenbarligen. Han ville experimentera med det.
Han letade också efter språkets inre hemligheter.
Hur är det egentligen med ljuden? Har de nån inneboende mening?
Med sitt eget språk kan man vara lekfull, även i det som inte skrivs.
"Ögat har intet ljus, och örat har intet som höres."
"Var bliver all vår lust"-
-"när kropp och själ äro skilda?"
"I det mörka, eviga tysta!"
Han gör inte färdigt versen-
-utan det blir tyst på riktigt!
Tittar man i boken-
-så ser man att det bara är vitt i den svarta textmassan.
Det är en påminnelse om det där med döden.
Det är starkt, men också väldigt lekfullt.
Dikterna har typiska renässansdrag: blinkningen till antiken-
-den reflekterande huvudkaraktären och det nyskapande språket.
Men vi har inte nämnt renässansens kanske mest kända författare.
"To be, or not to be?"
Vi pratar om mannen med det höga hårfästet, William Shakespeare-
-dramatiker, poet och skådespelare, född 1564 i England-
-och kanske världens främsta dramatiker.
Han är ansvarig för män i puffbyxor som pratar dramatiskt med dödskallar.
Stina Ekblad har haft roller i fler än tio Shakespeare-uppsättningar.
William Shakespeare var den största författare som existerat, tycker jag.
En författare som förnyade det engelska språket.
En författare som skrev om precis allt tänkbart mänskligt-
-roligt, allvarligt...
...poetiskt, vilt...
Ja, allt du kan tänka dig!
Shakespeare skrev många kända pjäser. De kan delas in i fyra kategorier.
Komedier: berättelser med lyckliga slut.
Tragedier: där det slutar olyckligt, som för de här två. De dör ju.
Historiska dramer, som utgår från sånt som hänt...
...och sagospel, som har sagotema och är mer drömska.
En orsak till hans popularitet är att han skapar komplexa karaktärer.
De brottas ofta med inre konflikter och gör saker som de senare ångrar.
De är väldigt mänskliga - precis som du och jag.
Jag skulle kunna stänga in mig i ett nötskal-
-och känna mig som konung över oändliga rymder-
-om jag inte hade så elaka drömmar.
Det är så lätt att känna igen sig i det han skriver om-
-och hur han beskriver människor, beteenden, relationer och möten.
Det måste vara själva "det" med honom, att det finns liv i texterna-
-och en skildring av människans våndor och krig med sig själv.
Det är döden förstås, och vänskap. Han beskriver det helt otroligt!
Samtidigt är han också rolig.
Mitt i allt när det är som tyngst kommer det ett skratt eller en sång.
Det Shakespeare skriver ska framföras inför publik.
Teater är populärt igen, för den hämtas från antiken.
Hit kommer alla samhällsskikt.
Shakespeare blandar högt och lågt, för att tillfredsställa alla.
En högtidlig monolog kan blandas med ett pruttskämt.
Ett återkommande tema är döden.
Ni vet den kända scenen från Hamlet? "Att vara eller icke vara?"
Det handlar om att leva eller inte leva.
Hela 74 av Shakespeares karaktärer dör på scen.
Vanligast är att bli ihjälstucken.
Det beskriver han som ingen annan.
"Golden lads and girls all must, as chimney-sweepers, come to dust."
Det finns alltid närvarande där, att...
Kom ihåg att du ska dö, och så är det bara.
Medan britterna samlas för att se Shakespeares pjäser-
-och den lokala medelhavskulturen hyllas-
-är det inte samma sak i världens kolonier.
Kolonialismen gör så att europeisk kultur, religion och språk-
-tvingas på dem som inte bett om det.
Den världsbild som formuleras från 1500-talet framåt-
-ser Europa som världens centrum-
-och den plats där de universella sanningarna och tron finns.
Resten av världen ska på olika sätt anpassa och omforma sig-
-efter det som formuleras i Europa.
Det betyder också att livet-
-såsom ursprungsbefolkningen har förstått det, ställs på ända.
Att vara underordnad, förslavad, satt i oavlönat arbete-
-bli fråntagen sina traditioner-
-bli fråntagen sin kultur, sin klädedräkt, allt i princip!
Man påtvingar dem nya språk, ny religion - kristendomen-
-och nya sätt att leva.
Boktryckarkonsten har i Europa fått sprida idéer-
-men bidrar här till att effektivt tränga undan den kultur som finns.
Det handlar inte bara om att döda människor kroppsligen och utöva våld-
-utan också om kulturellt våld, som alltså dödar folk andligen.
Vi ser också konsekvenserna av det idag.
Det handlar om den egna identiteten och kulturen.
Många har visserligen kunnat återuppbygga en del, även byggnader-
-men maktrelationerna mellan dem och resten av världen har förblivit-
-nästan desamma, i vissa fall.
Idag kan vi se att boktryckarkonstens prägel på renässansen-
-då enstaka böcker blev hela bibliotek-
-påminner om den digitala revolutionen.
Det där som vi upplever nu-
-med att ha tillgång till nästan hela världens kunskap i vår mobiltelefon-
-det är en sorts steg två i den här utvecklingen-
-av de stora biblioteken och tillgången till många tankar-
-som man hade för femhundra år sen.
Man ska komma ihåg att väldigt ofta, på 1400- till 1600-talet och idag-
