Kapitel 47
EN KILLE SOM INTE SLÄNGER BOMBER I KEBABKIOSKER
Jag behöver kickar.
Jag har behövt dem ända sedan jag var barn,
och ibland spårar jag ur. Det händer fortfarande.
Många gillar inte att åka bil med mig.
Jag är en grym bilförare,
men jag har för mycket adrenalin.
En gång körde jag
i trehundratjugofem kilometer i timmen
mellan Båstad och Malmö i min Porsche.
Då fick polaren som var med nog:
— Zlatan, sakta ner för fan, jag har familj! Men det hade ju jag också nu.
Efter ett tag saktade jag ner.
Men det är inte lätt att vara förnuftig.
Jag kickade igång på såna där grejer.
Även om jag aldrig tagit droger
har jag kanske ändå en liten missbrukare i mig.
Jag snöar in på vissa saker. Ett tag var det Xbox.
Jag blev helt galen i spelet Gears of War.
Jag byggde ett spelrum och låste in mig där.
Jag satt timme efter timme och klockan
kunde bli tre, fyra på morgonen. Jag borde sova för att inte bli ett vrak på träningen.
Men jag fortsatte spela. Det var som ett gift,
det gick inte att sluta. Jag spelade online med andra.
Engelsmän, italienare, svenskar, alla möjliga.
Sex, sju timmar om dagen. Självklart kunde jag inte heta Zlatan på nätet.
Men jag lovar, jag impade på folk även under
falskt namn. Jag har spelat tevespel i hela mitt liv
och jag är en extrem tävlingsmänniska.
Jag krossade alla. Men det fanns en annan kille som också var bra.
Han kallade sig D och något mer.
Han spelade hela nätterna, precis som jag.
Jag hörde honom snacka ibland i sitt headset.
Själv försökte jag hålla käften. Vara anonym.
Men en dag pratade folk om sina bilar.
D hade en Porsche 911 Turbo, sa han. Då kunde jag inte låta bli,
så jag började snacka med dem. — Du låter som Zlatan, sa någon. Nä, nä, det är inte jag. Jag slingrade mig undan
och vi kom in på Ferraris istället:
— Jag har en, sa jag. En rätt speciell faktiskt. Då blev D nyfiken förstås. Han frågade vilken.
Jag sa att det var en Enzo.
Det var den jag hade fått av Juventus. — Då kan du bara vara en kille, sa han.
— Kanske det. Kanske inte.
Vi spelade på. Ibland pratade vi. Det gick enkelt
att snacka med D. Jag fick veta att han var börsmäklare.
Visst, han gillade fotboll och snabba bilar.
Men han var ingen tuffing,
snarare en känslig, tänkande kille. En dag pratade vi om klockor.
D ville ha en väldigt speciell, dyr klocka.
Det var lång väntetid på den. Men inte för mig.
Fotbollsspelare i Italien går förbi alla köer.
Jag sa att jag kunde ordna en klocka åt D.
Vi skulle ses på ett hotell i Stockholm.
Jag hade med mig en säkerhetsvakt.
D kunde ju vara en galning med tio bråkiga kompisar.
Men den enda jag såg var en liten mörkhårig kille
som verkade blyg. — Är du här för att få en klocka? sa jag.
Han ställde sig upp. Jag såg direkt att han blev stirrig.
Han hade nog fattat vem jag var innan,
men det var nu det släppte för honom:
— Det är ju du. Jag hade sett det förut. Folk blir osäkra med mig.
Då blir jag mer öppen och vänlig.
Jag ställde massa frågor om killens jobb och sånt.
Efter ett tag slappnade han av.
Det var trevligt. Det var något nytt. Mina polare från Rosengård är killar från gatan,
de har attityd och adrenalin. Inget fel i det.
Men den här killen, han var intelligent
och försiktig. Inte alls macho,
han behövde inte kaxa sig. Jag har åkt på mina smällar.
Jag släpper inte folk för nära så lätt.
Men det kändes på en gång att jag
och den här killen klaffade. — Jag lägger klockan i receptionen, sa jag.
Så fort jag har pengarna på kontot kan du hämta den. Han satte in pengarna och fick sin klocka.
Vi höll kontakten. Vi messade och snackade
i telefon. Han hälsade på i Milano.
Han var en väluppfostrad svensk kille
som säger “trevligt att träffas” och sånt.
Han passade inte med mina kompisar från Rosengård.
Men han kom bra överens med Helena.
Han var hennes stil, liksom:
Äntligen en kille som inte slänger bomber i kebabkiosker.
Helena brukar kalla honom min internetdate.