×

Χρησιμοποιούμε cookies για να βελτιώσουμε τη λειτουργία του LingQ. Επισκέπτοντας τον ιστότοπο, συμφωνείς στην πολιτική για τα cookies.

image

Jag ska egentligen inte jobba här, Kapitel 25

Kapitel 25

EN VÄLDIG FOAJÉ med hundratals människor.

Vi är många som vill flytta till Luleå.

Jag väntar på att det ska bli min tur.

Att söka scenskolan handlar mycket om att vänta.

Någon framför mig: »Minne, månne, manne.«

Hon låter som en operasångerska.

Har benvärmare på sig och vältränade lår.

En bit bort: en kille med mustasch.

Gör något som ser ut som en blandning av yoga och vanlig hederlig morgongymnastik.

Har på sig en vit nätbrynja.

Hans armar är magra, vita och fräkniga och han har rött hår i armhålorna.

Några går fram och tillbaka och andas med magen och säger

»psst, psst, psst« så att saliven stänker.

En tryckt stämning i hela lokalen.

Jag sitter på golvet och dricker ur min vattenflaska.

Som om jag inte vore tillräckligt kissnödig från början.

Funderar på vad jag ska svara om någon frågar var jag kommer ifrån.

Om jag ska svara Stockholm eller inte. Jag har ändå bott i Stockholm i fyra månader, tre veckor och fem dagar nu.

Men om jag säger Stockholm kanske de undrar varför jag pratar halländska. Det är ingen som frågar.

»Trehundrasjuttiofem, välkommen in i slussningsrummet.«

Det är en scenskolelev som ropar upp mitt nummer.

Hon gör det med kraftfull stämma. Hon för mig till ett ljudisolerat rum utan fönster. Texterna är som ett enda virrvarr i huvudet.

Jag kan inte komma ihåg hur dikten börjar. Jag svettas och fryser på samma gång.

Så småningom blir jag insläppt i en stor, svart sal med strålkastare.

Jag ser ett bord och jag ser fem skugglika gestalter bakom bordet. Spotlighten bländar mig. Det är scenskoleleven som släpper in mig.

Hon har mjukisbyxor på sig. Någon bakom bordet säger att jag kan börja när jag känner mig redo.

Det låter som en man, men man kan aldrig så noga veta, kvinnor och män pratar nästan likadant i den här branschen.

Jag kommer aldrig att känna mig redo. Och jag undrar hur länge jag får invänta redokänslan.

Jag står rakt upp och ner och sväljer och skakar.

Det är inget som på något sätt går att dölja. Mannen upprepar det han just har sagt:

»Det är bara att börja när du känner dig redo.«

Jag har ingen aning om hur det går till, men till slut läser jag dikten av Bruno K Öijer.

Jag vet inte själv att jag börjar.

Jag gör det bara. Och jag gör det med största allvar.

Jag tänker på andningen och diafragman och på Stanislavskij och jag tänker på här och

nu och närvaro och jag tänker på att reducera onödiga gester och att less is more och allt annat som jag har lärt mig.

När jag är klar tackar jag för mig och går ut i den stora foajén.

Svettig och tömd, men ändå ganska stolt över mitt framförande. Det kan ha gått vägen.

Det har nog ta mig fan gått vägen.

Väntan. Väntan. Väntan. Sedan gruppimprovisation.

Hamnar i en grupp med tre tjejer och en värmlänning med akneproblem.

Vårt tema:

Min man har bedragit mig med grannen.

Vi får själva göra upp om rollerna.

Det är samma jury och samma rum.

Jag antar det i alla fall. Kan inte se dem nu heller.

Vi kör. Okända och främmande inför varandra.

Nervösa och darriga som asplöv.

Sedan, den väldiga foajén.

Hundratals människor som delar nervositet med varandra.

Och nu återstår den långa, riktiga väntan.

Jag håller mig på min kant. Alla verkar hålla sig på sin kant.

När lapparna väl kommer upp på den där anslagstavlan,

som hånskrattar mot oss, skapas nästintill panik.

Det är som om någon har tryckt av ett startskott. Människor rusar fram mot tavlan.

Jag pressas mellan svettiga kroppar och främmande lukter.

Mellan benvärmare och rödhåriga armhålor.

När jag äntligen kommer fram till det väntande resultatet har alla redan sett hur det har gått,

även för mig,

för mitt nummer sitter på en lapp på mitt bröst.

När jag väl kommer fram har de flesta avlägsnat sig, antingen jublande eller gråtande.

Jag söker febrilt efter mitt nummer och mitt namn.

202 Anders Berg,

387 Louise Carlsson,

123 Katarina Vilhelmsson,

354 Moa Bergsten.

Jaaa!!!! Jag står med.

Andas ut. Jublar.

Det är bara efternamnet som är felstavat.

Dessutom har jag inte nummer 354 utan 375. Vem ska jag kontakta?

Vem bär ansvar för felet?

Jag tittar mig omkring i rummet.

Går runt i den stora scenskolebyggnaden,

som sakta men säkert håller på att tömmas på folk.

Utanför Bottenviken. Utanför minusgrader.

Till slut ser jag den där eleven, som lotsade mig in till slussningsrummet och juryn.

»Ursäkta mig, mitt namn är Moa Bengtsson och det har uppstått ett fel.«

»Jaha«, svarar hon med sin mörka teaterelevröst. »Vadå för fel?«

»Alltså, jag står inte med på någon av listorna.«

Hon tittar på mig. Isblå blick.

»Eller rättare sagt, jag står ju med, men det står fel namn.«

Hon fortsätter att titta på mig.

Jag skrattar lite mörkare än jag brukar och rufsar mig själv i håret,

så att hon förstår att hon och jag är jämlikar.

»Mitt efternamn är felstavat, det står Bergsten,

jag heter Bengtsson, men det är absolut inget jag klandrar dig för.«

Jag tar tag i hennes arm, som för att påvisa att jag menar det jag precis sa.

Stackars scenskolelev, hon ska ju inte behöva ta på sig någon skuld.

Då ser jag döskallen.

Kvar är bara scenskolelevens kranium och mörka röst.

Huden och köttet har försvunnit.

Jag försöker att behärska mig,

men ju mer jag försöker att frammana hennes ursprungliga utseende desto läskigare blir hon.

Ögonhålorna djupnar och tänderna ser oproportionerliga ut mot det vita käkbenet.

Plötsligt vet jag vad hon kommer att dö av.

En sprängd aorta. Lika dramatiskt som hennes gravallvarliga uppsyn.

»Vad sa du?« frågar jag.

»Jag har inte sagt någonting«, säger hon förbryllad.

»Nähä, men vem är ansvarig?«

Jag blir påmind om min halländska ödmjukhet och tillägger:

»Det är ju helt världsligt allt det här,

men jag behöver verkligen komma i kontakt med den ansvariga.«

Plötsligt är hon ingen döskalle längre.

Hon har fått tillbaka huden och ögonen i de mörka hålorna.

Jag hämtar min jacka och går ut från Teaterhögskolan i Luleå.

Det heter ju inte ens scenskola längre.

Jag går. Och nu kommer gråten och nummerkänslan.

C2, B7, A5 och alla ni andra,

jag vet hur det är att vara ett nummer.

Utanför minusgrader och en massa vandrande skelett.

En massa aortor. En massa framtida dödsorsaker.

Learn languages from TV shows, movies, news, articles and more! Try LingQ for FREE

Kapitel 25 Kapitel 25 Chapter 25 Chapitre 25

EN VÄLDIG FOAJÉ med hundratals människor.

Vi är många som vill flytta till Luleå. Viele von uns wollen nach Luleå ziehen.

Jag väntar på att det ska bli min tur. Czekam, aż nadejdzie moja kolej.

Att söka scenskolan handlar mycket om att vänta. |suchen|||||| Das Bewerben für die Schauspielschule handelt viel vom Warten.

Någon framför mig: »Minne, månne, manne.« ||||Vielleicht| Jemand vor mir: »Erinnerung, vielleicht, Mann.«

Hon låter som en operasångerska. Sie klingt wie eine Opernsängerin.

Har benvärmare på sig och vältränade lår. |Beinwärmer|||||Oberschenkel Hat Beinstulpen an und gut trainierte Oberschenkel. Wearing leg warmers and well-trained thighs.

En bit bort: en kille med mustasch. Ein Stück entfernt: ein Kerl mit Schnurrbart.

Gör något som ser ut som en blandning av yoga och vanlig hederlig morgongymnastik. ||||||||||||ehrlich| Macht etwas, das wie eine Mischung aus Yoga und ganz herkömmlicher Morgengymnastik aussieht. Do something that looks like a mixture of yoga and regular morning exercise.

Har på sig en vit nätbrynja. |||||Netzhemd Tragen einer weißen Netzrüstung. Wearing a white mesh shirt.

Hans armar är magra, vita och fräkniga och han har rött hår i armhålorna. ||||||gepunktet||||||| Hans Arme sind dünn, weiß und sommersprossig und er hat rotes Haar in den Achselhöhlen.

Några går fram och tillbaka och andas med magen och säger Einige gehen hin und her und atmen mit dem Bauch und sagen Some are walking back and forth, breathing with their bellies and saying

»psst, psst, psst« så att saliven stänker. |||||Speichel|spritzt »psst, psst, psst«, sodass der Speichel spritzt. »psst, psst, psst« so that the saliva splashes.

En tryckt stämning i hela lokalen. |tense|||| Eine gedruckte Atmosphäre im ganzen Raum. A tense atmosphere fills the entire space.

Jag sitter på golvet och dricker ur min vattenflaska.

Som om jag inte vore tillräckligt kissnödig från början. Als ob ich von Anfang an nicht genug pinkeln müsste.

Funderar på vad jag ska svara om någon frågar var jag kommer ifrån.

Om jag ska svara Stockholm eller inte. |||antworten||| Whether to answer Stockholm or not. Jag har ändå bott i Stockholm i fyra månader, tre veckor och fem dagar nu. However, I have been living in Stockholm for four months, three weeks and five days now.

Men om jag säger Stockholm kanske de undrar varför jag pratar halländska. |||||||||||Halländisch Aber wenn ich Stockholm sage, fragen sie sich vielleicht, warum ich Halländska spreche. Det är ingen som frågar. Es fragt niemand. No one is asking.

»Trehundrasjuttiofem, välkommen in i slussningsrummet.« ||||Schleusenraum »Dreihundertfünfundsiebzig, willkommen im Schleusenraum.« »Three hundred and seventy-five, welcome into the sluicing room.«

Det är en scenskolelev som ropar upp mitt nummer. |||Schauspielschülerin||||| |||drama school student||||| Es ist eine Schauspielschülerin, die meine Nummer aufruft. It is a drama school student who calls out my number.

Hon gör det med kraftfull stämma. |||||Stimme Sie tut es mit kraftvoller Stimme. She does so with a powerful voice. Hon för mig till ett ljudisolerat rum utan fönster. |für||||schalldicht||| Sie bringt mich in einen schalldichten Raum ohne Fenster. She takes me to a soundproofed room with no windows. Texterna är som ett enda virrvarr i huvudet. Die Texte sind wie ein einziges Durcheinander in meinem Kopf. The lyrics are like a jumble in my head.

Jag kan inte komma ihåg hur dikten börjar. Jag svettas och fryser på samma gång.

Så småningom blir jag insläppt i en stor, svart sal med strålkastare. ||||herein gelassen|||||||Scheinwerfer Schließlich werde ich in einen großen, schwarzen Saal mit Scheinwerfern eingelassen. Eventually, I am admitted to a large black room with floodlights.

Jag ser ett bord och jag ser fem skugglika gestalter bakom bordet. ||||||||shadowy||| Ich sehe einen Tisch und ich sehe fünf schattenartige Gestalten hinter dem Tisch. I see a table and I see five shadowy figures behind the table. Spotlighten bländar mig. |blendet| Das Scheinwerferlicht blendet mich. The spotlight dazzles me. Det är scenskoleleven som släpper in mig. It is the drama school student who lets me in.

Hon har mjukisbyxor på sig. ||Jogginghose|| Sie trägt Jogginghosen. She is wearing sweatpants. Någon bakom bordet säger att jag kan börja när jag känner mig redo. Jemand hinter dem Tisch sagt, dass ich anfangen kann, wenn ich mich bereit fühle.

Det låter som en man, men man kan aldrig så noga veta, kvinnor och män pratar nästan likadant i den här branschen. |||||||||so|genau||||||||||| Es klingt wie ein Mann, aber man kann nie genau wissen, Frauen und Männer sprechen in dieser Branche fast gleich. It sounds like a man, but you never know, women and men talk almost the same way in this business.

Jag kommer aldrig att känna mig redo. Och jag undrar hur länge jag får invänta redokänslan. |||||||abwarten|Rückkehrgefühl Und ich frage mich, wie lange ich auf das Wiederholungsgefühl warten muss.

Jag står rakt upp och ner och sväljer och skakar. |||||||schlucke||zittern Ich stehe gerade und schwallow und zittere.

Det är inget som på något sätt går att dölja. |||||||||verstecken Es gibt nichts, was man irgendwie verbergen könnte. It is not something that can be hidden in any way. Mannen upprepar det han just har sagt: Der Mann wiederholt, was er gerade gesagt hat:

»Det är bara att börja när du känner dig redo.« "Es fängt gerade erst an, wenn du dich bereit fühlst." "Just start when you feel ready."

Jag har ingen aning om hur det går till, men till slut läser jag dikten av Bruno K Öijer. Ich habe keine Ahnung, wie es dazu kommt, aber schließlich lese ich das Gedicht von Bruno K Öijer.

Jag vet inte själv att jag börjar. Ich weiß selbst nicht, dass ich anfange. I do not know myself that I am starting.

Jag gör det bara. Ich mache es einfach. Och jag gör det med största allvar.

Jag tänker på andningen och diafragman och på Stanislavskij och jag tänker på här och |||||Zwerchfell|||Stanislawski|||||| Ich denke an den Atem und das Zwerchfell und an Stanislavsky und ich denke an das Hier und Dort I think about breathing and the diaphragm and about Stanislavski and I think about here and

nu och närvaro och jag tänker på att reducera onödiga gester och att less is more och allt annat som jag har lärt mig. Jetzt und Gegenwart und ich denke darüber nach, unnötige Gesten zu reduzieren und dass weniger mehr ist und alles andere, was ich gelernt habe. now and presence and I think about reducing unnecessary gestures and that less is more and everything else that I have learned.

När jag är klar tackar jag för mig och går ut i den stora foajén. ||||||||||||||die Lobby When I am done, I thank for myself and go out into the large foyer.

Svettig och tömd, men ändå ganska stolt över mitt framförande. ||leer|||||||Vortrag Schwitzen und erschöpft, aber trotzdem ziemlich stolz auf meine Darbietung. Sweaty and drained, but still quite proud of my performance. Det kan ha gått vägen. |||gegangen| Es könnte vielleicht geklappt haben. It may have gone the way.

Det har nog ta mig fan gått vägen. |||||||den Weg Es hat mir wohl wirklich geklappt. It's probably taken me the hell out of the way.

Väntan. Waiting. Väntan. Waiting. Väntan. Waiting. Sedan gruppimprovisation.

Hamnar i en grupp med tre tjejer och en värmlänning med akneproblem. Ends up in a group with three girls and a guy from Värmland with acne problems.

Vårt tema: |Thema Our theme:

Min man har bedragit mig med grannen. |||betrogen||| ||||||the neighbor My husband has cheated on me with the neighbor.

Vi får själva göra upp om rollerna. Wir müssen die Rollen selbst regeln. We have to decide on the roles ourselves.

Det är samma jury och samma rum. It is the same jury and the same room.

Jag antar det i alla fall. Kan inte se dem nu heller.

Vi kör. Okända och främmande inför varandra. Unbekannte||fremd|vor|

Nervösa och darriga som asplöv. ||zittrig||Zitternd wie Espenlaub Nervous and trembling like aspen leaves.

Sedan, den väldiga foajén. |||die riesige Lobby Then, the vast foyer.

Hundratals människor som delar nervositet med varandra. Hundreds of people sharing nervousness with each other.

Och nu återstår den långa, riktiga väntan. ||bleibt|||| Und jetzt bleibt das lange, richtige Warten. And now there is the long, real wait.

Jag håller mig på min kant. |||||meine Seite Ich halte mich an meine Seite. I stay on my edge. Alla verkar hålla sig på sin kant. Alle scheinen sich an ihre Seite zu halten.

När lapparna väl kommer upp på den där anslagstavlan, |||kommen|||||Schwarzes Brett Sobald die Notizen an diesem schwarzen Brett erscheinen, Once the notes are posted on that notice board,

som hånskrattar mot oss, skapas nästintill panik. |spött lachen||||fast nahezu| Wer uns verspottet, schafft fast Panik. laughing at us, there is almost panic.

Det är som om någon har tryckt av ett startskott. |||||||||Startschuss It is as if someone has pulled the trigger. Människor rusar fram mot tavlan. |stürzen||| ||||the board People rush towards the board.

Jag pressas mellan svettiga kroppar och främmande lukter. ||||||fremden| Ich werde zwischen schweißnassen Körpern und fremden Gerüchen eingeklemmt.

Mellan benvärmare och rödhåriga armhålor. Zwischen Beinschonern und rotäugigen Achselhöhlen.

När jag äntligen kommer fram till det väntande resultatet har alla redan sett hur det har gått, when|||||||||||||||| Als ich endlich zum erwarteten Ergebnis komme, haben es bereits alle gesehen, wie es gelaufen ist. When I finally arrive at the pending result, everyone has already seen how it has gone,

även för mig, auch für mich, even for me,

för mitt nummer sitter på en lapp på mitt bröst. because my number is on a patch on my chest.

När jag väl kommer fram har de flesta avlägsnat sig, antingen jublande eller gråtande. |ich|gut||||||removed|||jubelnd|| Sobald ich ankomme, sind die meisten gegangen, entweder jubelnd oder weinend. By the time I arrive, most people have left, either cheering or crying.

Jag söker febrilt efter mitt nummer och mitt namn. ||verzweifelt|||||| I frantically search for my number and my name.

202 Anders Berg,

387 Louise Carlsson,

123 Katarina Vilhelmsson,

354 Moa Bergsten.

Jaaa!!!! Jag står med. I'm in.

Andas ut. Jublar. Cheers.

Det är bara efternamnet som är felstavat. ||||||falsch geschrieben

Dessutom har jag inte nummer 354 utan 375. Vem ska jag kontakta?

Vem bär ansvar för felet? ||||der Fehler Who is responsible for the error?

Jag tittar mig omkring i rummet.

Går runt i den stora scenskolebyggnaden, |||||Szeneschulegebäude Walking around the large stage school building,

som sakta men säkert håller på att tömmas på folk. |||||||entleert|| das wird langsam aber sicher von Menschen geleert. that is slowly but surely being emptied of people.

Utanför Bottenviken. |Bottenbucht Outside the Gulf of Bothnia. Utanför minusgrader. Outside of freezing temperatures.

Till slut ser jag den där eleven, som lotsade mig in till slussningsrummet och juryn. |||||||die|||||Übergangszimmer|| Schließlich sehe ich diesen Studenten, der mich in den Umkleideraum und die Jury geführt hat. Finally, I see the student who guided me to the sluice room and the jury.

»Ursäkta mig, mitt namn är Moa Bengtsson och det har uppstått ett fel.« ||||||||||aufgetreten|| "Excuse me, my name is Moa Bengtsson and there has been an error."

»Jaha«, svarar hon med sin mörka teaterelevröst. ||||||theatrical voice »Vadå för fel?«

»Alltså, jag står inte med på någon av listorna.« "Well, I'm not on any of the lists."

Hon tittar på mig. Isblå blick. Ice blue eyes.

»Eller rättare sagt, jag står ju med, men det står fel namn.« "Or rather, I am on the list, but the name is wrong."

Hon fortsätter att titta på mig.

Jag skrattar lite mörkare än jag brukar och rufsar mig själv i håret, ||||||||zerzausen|||| Ich lache etwas dunkler als sonst und kräusele meine Haare. I laugh a little darker than usual and ruffle my hair,

så att hon förstår att hon och jag är jämlikar. |||||||||Gleichgestellte damit sie versteht, dass sie und ich gleich sind. so that she understands that she and I are equals.

»Mitt efternamn är felstavat, det står Bergsten,

jag heter Bengtsson, men det är absolut inget jag klandrar dig för.« |||||||||beschuldige||

Jag tar tag i hennes arm, som för att påvisa att jag menar det jag precis sa. |nehme||||||||||||||| Ich fasse ihren Arm an, als wollte ich deutlich machen, dass ich meine, was ich gerade gesagt habe. I grab her arm, as if to show that I mean what I just said.

Stackars scenskolelev, hon ska ju inte behöva ta på sig någon skuld. Arme Schauspielschülerin, sie sollte doch keine Schuld auf sich nehmen müssen. Poor stage school student, she shouldn't have to take any blame.

Då ser jag döskallen. |||der Totenkopf Dann sehe ich das Totenkopf. Then I see the skull.

Kvar är bara scenskolelevens kranium och mörka röst. |||Schauspielschüler|||| Übrig bleibt nur der Schädel des Schauspielschülers und die dunkle Stimme.

Huden och köttet har försvunnit. Die Haut und das Fleisch sind verschwunden. The skin and flesh have disappeared.

Jag försöker att behärska mig, Ich versuche, mich zu beherrschen. I try to control myself,

men ju mer jag försöker att frammana hennes ursprungliga utseende desto läskigare blir hon. ||||||herausbeschwören|||||gruseliger|| aber je mehr ich versuche, ihr ursprünglich Aussehen heraufzubeschwören, desto gruseliger wird sie. but the more I try to conjure up her original appearance, the scarier she gets.

Ögonhålorna djupnar och tänderna ser oproportionerliga ut mot det vita käkbenet. |||||unverhältnismäßig||||| Die Augenhöhlen vertiefen sich und die Zähne sehen im Vergleich zum weißen Kieferknochen unverhältnismäßig aus.

Plötsligt vet jag vad hon kommer att dö av. Plötzlich weiß ich, woran sie sterben wird. Suddenly I know what she is going to die of.

En sprängd aorta. |exploded|Aorta Eine gesprengte Aorta. A burst aorta. Lika dramatiskt som hennes gravallvarliga uppsyn. ||||ernsthaft ernst|Gesichtsausdruck So dramatisch wie ihr schwerer Gesichtsausdruck. As dramatic as her grave serious expression.

»Vad sa du?« frågar jag. »Was hast du gesagt?« frage ich.

»Jag har inte sagt någonting«, säger hon förbryllad. |||||||verwirrt "Ich habe nichts gesagt", sagt sie verwirrt.

»Nähä, men vem är ansvarig?«

Jag blir påmind om min halländska ödmjukhet och tillägger: ||erinnert mich||||Demut|| Ich werde an meine halländische Demut erinnert und füge hinzu: I am reminded of my Hallandian humility and add:

»Det är ju helt världsligt allt det här, ||||weltlich||| »Das ist ja alles völlig weltlich, »All this is completely worldly,

men jag behöver verkligen komma i kontakt med den ansvariga.« aber ich muss wirklich mit dem Verantwortlichen in Kontakt kommen.« but I really need to get in touch with the person in charge. «

Plötsligt är hon ingen döskalle längre. ||||Totenkopf| Plötzlich ist sie kein Totenkopf mehr.

Hon har fått tillbaka huden och ögonen i de mörka hålorna. Sie hat die Haut und die Augen in den dunklen Höhlen zurückbekommen. She has regained the skin and eyes in the dark hollows.

Jag hämtar min jacka och går ut från Teaterhögskolan i Luleå. Ich hole meine Jacke und gehe aus der Theaterhochschule in Luleå.

Det heter ju inte ens scenskola längre. Es heißt nicht einmal mehr Bühnenschule.

Jag går. Ich gehe. Och nu kommer gråten och nummerkänslan. |||das Weinen||number sense Und jetzt kommt das Weinen und die Taubheit. And now comes the crying and number crunching.

C2, B7, A5 och alla ni andra,

jag vet hur det är att vara ett nummer.

Utanför minusgrader och en massa vandrande skelett. Outside, sub-zero temperatures and a lot of walking skeletons.

En massa aortor. ||Aorten En massa framtida dödsorsaker. |||death causes