×

Χρησιμοποιούμε cookies για να βελτιώσουμε τη λειτουργία του LingQ. Επισκέπτοντας τον ιστότοπο, συμφωνείς στην πολιτική για τα cookies.


image

Svenska Youtube, Kan man komma över en närståendes död? | Sorg

Kan man komma över en närståendes död? | Sorg

Antingen hamnar man i himlen eller helvetet. Var ska jag hamna?

Det har varit det jobbiga för jag är ju troende och det blir ångest.

Anser du dig vara ond?

Jag heter Alexander. I dag ska vi prata om att förlora en närstående.

Ni har förlorat nån som står er nära.

-Minns ni hur ni fick reda på det? -Det var lite frustrerande.

Vi var lite halvt förberedda på att personen skulle gå bort.

Han gick bort i cancer.

Vi bor i Bollnäs som är typ två timmar från Uppsala.

När vi får samtalet samlas vi, hyr en bil och turbar ner mot Uppsala.

Men vi tog paus i fem minuter och precis när vi sätter oss i bilen-

-får vi samtalet om att han inte orkar vara vaken längre.

Då var vi tio minuter från Uppsala.

Så vi blev väldigt frustrerade över att inte få säga farväl.

Man blir så sur, för han väntar på att vi ska komma.

Man blir sur. Du fick inte säga hej då till nån som stod dig nära.

Verkligen. Jag beklagar.

-Ni andra? -Ladies first.

Okej, tack så mycket. Jag har två som går lite hand i hand.

Min mormor och min farmor. Mormor gick bort när jag var fyra år-

-och det var oväntat. Hon hade fått cancer, men visste inte om det.

Hon åkte till Chile och skulle vara borta i ett halvår.

-Och så gick hon bort där. -Fick du bearbeta det?

När min farmor dog. Hon dog 2016. Jag var 14 år, det var tio år senare.

Hon dog också i cancer, men då visste vi att hon hade fått cancer.

Så vi samlade ihop alla våra pengar och fick flyga till Costa Rica-

-för att vi skulle kunna få vårt avslut och pappa fick säga hej då.

Jag fick ta mitt farväl och avsluta kapitlet med min mormor.

-Jonathan, minns du? -Ja. Det var förra året, faktiskt.

Jag fick ett samtal. Jag var hemma och skulle in till jobbet.

Personen hade cancer och var som en fadersfigur för mig.

Vi trodde att han hade börjat bli bättre.

-Det var samma för min vän. -Du visste om cancern?

Ja, ja. Det gick ganska fort.

Bara på typ två månader.

Men veckan innan hade jag fått höra:

"Han börjar bli bättre. Han ska hem snart."

Så jag hade slutat tänka på det.

"Han kommer att bli bra." Man tänker så.

Det blir lite så. "Han kommer att klara det."

Jag tänkte inte att han skulle gå bort.

Sen sa de att han började bli bättre. "Jag visste det", typ.

Men sen fick jag samtalet att...

...han hade gått bort. Jag blev bara chockad, tror jag.

Jag gick ut och satte mig på vår altan och satt där i tjugo minuter.

-Jag tänkte inte, jag bara satt där. -Grät du eller satt du bara?

Jag kände mig tom. "Jag kommer aldrig mer att få träffa den här personen."

Men efter de där tjugo minuterna-

-ställde jag mig upp och tänkte på vad jag kunde göra för de andra.

Jag kände att det inte var min sorg, jag hade inte rätt att vara ledsen.

-Hur menar du? Varför kände du så? -Jag tyckte att andra var närmare.

Så jag tänkte att jag skulle hjälpa dem i stället.

Han var egenföretagare, så jag åkte dit och hjälpte till.

"Hör av er till mig om det är nåt." Jag tog på mig så mycket jag kunde.

-Hur reagerade folk på er sorg? -Folk frågade "hur mår du?"

Då sa jag "bra, det är ingen fara." Jag försökte spela som ingenting.

-Jag tryckte ner mina känslor. -Ångrar du det nu?

Både ja och nej. Mitt sätt att hjälpa och mitt sätt att visa kärlek-

-var ju att konkret göra saker för dem.

Det är ju ett sätt att bearbeta det. Man känner att man gör nåt av det.

Verkligen. Det var fint på begravningen.

Hela familjen, men främst han och hans fru, har hjälpt jättemånga.

Unga och barn från förorten. Gett dem jobb och alltid funnits där.

-Det blev en fin begravning. -Man såg folk som var 25-30 i dag.

Det var flera rader med folk som han hade hjälpt.

"Shit, vilken bra människa." Det är hans frukter. Det var det han gjorde.

-Det måste ha känts skönt att veta... -Ett fint avslut, verkligen.

Noshin, hur reagerade de på din sorg?

Eftersom det var en vän och inte en familjemedlem-

-blev det mer att jag och mina vänner såg till att lägga sorgen åt sidan.

Vi fick ju support, men vi såg till att lägga hur vi kände åt sidan-

-för att ge support till hans familj. Det var inte fokus på min sorg.

Jag kände inte heller att det behövdes.

-Men kommer sorgen ikapp en? -Oftast bli det ju så.

Men för mig... Vi hade "fuck cancer"- armband, jag hade på mig det jämt.

Jag hade det i ett helt år. Det gick sönder efter ett år.

-Hur kände du då? -Då kände jag ingenting.

Då insåg jag att jag hade gått vidare.

Och det är inte negativt, utan då har jag insett att han är borta.

För mig är han på en bättre plats.

Innan hade jag det vart jag än gick. Om jag badade eller vad det än var.

Men det är fint att ha en sån grej. Det blir som ett avslutat kapitel.

Jag har skrivit texter. Jag skrev på min telefon hur jag mådde och tänkte.

Hela mitt fokus var på att beskriva min farmor, hur hon låg i sängen-

-hur pappa mår, hur min syster mår, hur mina kusiner mår...

Alla andra? Men aldrig dina egna känslor?

Men nu till nåt annat. Eller "annat"... Pratar vi nog om döden?

Döden är väldigt tabubelagd.

Vi ser det negativt, men det är det inte alltid.

Den närstående kan ha varit sjuk en väldigt lång tid-

-och då är det positivt att lidandet är slut.

Jag tänker mer att det är en ovisshet kring det.

Vi vet inte vad som händer efter döden.

Jag har en religiös bakgrund och man hamnar i himlen eller helvetet.

Det har gett ångest, för det har jag hört i hela mitt liv.

Men jag tror det är därför vi inte pratar om det, det är ovissheten.

Ingen har kommit tillbaka och sagt "så här är det".

Folk säger att de har gjort det, men man vet ju inte.

-Jonathan? -Jag tror absolut inte det.

Många gånger blandas det in känslor och det ska bli en negativ sak.

Men om man bara skulle kunna komma förbi att det ska bli en grej-

-tror jag att man kunde prata om det.

Vi kommer aldrig att undvika döden. Den kommer. Vi kan undvika livet.

Men varför göra döden negativ? Se det mer som ett avslut på livet.

För mig var ju "Lejonkungen" väldigt bra. "Circle of life".

Det är nåt som gör det enklare att acceptera det.

Livscykeln startar och slutar. Det underlättade när jag var yngre.

-Känner ni igen er? -Ja.

Jag tror också att anledningen till att man inte pratar så mycket om det-

-är att som kille så pratar man inte så mycket om känslor.

-Det gör inte tjejer heller. -Det är samma sak?

Man vill ju leva i nuet. Man tänker inte på att man ska dö.

Man vet ju inte när man dör, det är så mycket ovisshet kring det.

-Vi försöker leva det bästa livet. -Hade ni velat veta?

Jag tror att jag hade velat veta. Då kan man planera livet utifrån det.

Vet man att det året, den dagen dör man-

-då vet man vad man ska hinna med innan man dör.

-Det blir enklare att planera. -En helt annan fråga nu.

Gillar ni inlägg på sociala medier från begravningar eller RIP-bilder?

Om det är för att bearbeta sorgen....

Vissa behöver kanske få support från sina vänner och visa vad som händer.

Jag kan förstå det. När min farmor gick bort-

-lade jag ut "Vila i frid". Men ingen bild på henne eller begravningen.

Jag kände att det var för personligt.

-Varför är begravningen personlig? -Jag tyckte att det var för jobbigt.

Jag vill inte dela en bild på min farmors kista eller hennes grav.

Just i den stunden. En grej kan ta mig tillbaka till den stunden.

Så jag vill inte ha nån bild från farmors begravning nånstans.

-Ni andra, då? -Jag ser det som en positiv sak.

-Att dela bilder? -Bilder eller inlägg överlag.

Det blir mindre tabubelagt. Det blir enklare att diskutera döden.

Jag ser det positivt. Vissa kanske inte har stöd från andra-

-och använder sig av sociala medier för att få den support de behöver.

-Kan det vara fint? -På ett sätt, ja.

Man kanske vill hedra personen som har gått bort.

Det kanske var nån som många tyckte om.

Lägger man upp en bild och en text så att folk får veta vem det var...

Var går gränsen? Finns det en gräns?

Jag är lite kluven. Ifall det är din sorg att dela får du göra det.

Men när man växte upp och kanske hade kompisar när man var tonåring-

-som kunde göra en sån sak för att få uppmärksamhet.

-Hur då? -De kanske inte ens kände personen.

Det går ju inte att veta helt om de gjorde det av uppmärksamhet, men...

Det finns de som gör det. Det är okej om det är en del av din sorgeprocess.

Tyvärr har jag märkt av det här.

När det har varit skjutningar och unga dör-

-att folk delar det som om de vore närstående. Det är status.

Lite coolt. "Jag känner nån som har blivit skjuten."

Speciellt efter polisskjutningar, främst i USA.

Då kan jag dela för att uppmärksamma problematiken.

Det är inte för att det är min sorg, utan för att det är ett problem.

Vi säger att det har varit en skjutning i Stockholm-

Då kan jag se att många-

-som är bekant med nån som känner den beter sig som närstående.

Och skriver nån text.

Jag kommer från en liten stad. Men när nån gick bort-

-när alla känner alla lade man kanske upp en bild på Instagram stories.

Då var det ju lite mer som att man gjorde det för att hedra personen.

Där var det mer för att hedra, man behövde inte känna personen väl.

Men att lägga upp en bild med "Vila i frid" är mycket mer respektfullt.

-Än en lång text... -Och låtsas känna personen.

Vi har några tittarfrågor: "Vad ska man inte säga till nån som sörjer?"

Hur den borde känna.

När man har varit ledsen när nåt har hänt-

-och nån bara "du borde känna så här." Ursäkta?

"Var glad för det här."

Eller "det här var det bästa som kunde hända."

Säg aldrig åt nån vad de ska känna. Hur du agerar kan du kontrollera-

-men inte vad du känner.

"Hur kan man som kompis ta upp ämnet? Vill man det?"

Det är svårt. Jag har inte varit med om det.

Folk säger "beklagar sorgen". Men det är ju bara en avslutande mening.

Man skickar typ hjärtan efter det. Jag kan inte skriva hur jag mår.

-Utan fråga "hur känner du?" -Specifika frågor.

Typ "hur känner du kring det här?"

Så inte öppet som "hur mår du?"

Om man får frågan "hur mår du?", vad säger man? "Bra." Vad ska jag säga?

Jag tror att man nån gång öppnar sig.

Och det gör man för dem som alltid har funnits där.

"Hur förbereder man sig på bortgång av en familjemedlem? Kan man det?"

Jag gjorde det.

Det var en låt som handlade om nån som hade förlorat nån i cancer.

Det kändes så specifikt. Jag lyssnade på den hela veckan och satt och grät.

Då hade jag redan bearbetat det i förväg.

Sista frågan. Tänker ni på den bortgångna varje dag?

Nej, jag gör inte det. Det kommer fram lite då och då.

Senast var det Facebook som påminde mig.

Bilden är sju år gammal. Det kommer ju upp minnen.

Det kom upp en bild där vi var jättesmå på min polare.

Han stod bredvid där. Vi hade en snowracer som vi hade tagit.

Det kommer upp då och då när man gör nåt som man förknippar med personen.

-Eller bilder. -Hur kändes Facebook-påminnelsen?

Jag blev glad. Jag blev jätteglad, för vi hade jätteroligt tillsammans.

Jag ser inte hans bortgång negativt längre. Det var jobbigt i början.

Men efter ett tag tänker man på vad man har för minnen.

Då ler man i stället när man tänker på personen.

För man har ju haft nåt bra med den personen.

Som när nån gör slut. Då känns det negativt, men tänk på allt bra.

Det kommer ju med tiden. Man sörjer i början, sen blir det så där.

Jag har en bild på mormor och mig när jag var jätteliten som bakgrundsbild.

Men jag tänker ju inte på henne varje dag.

Men när man fastnar på hemskärmen tänker man "oj, där är mormor".

Det är inget negativt utan det är "just det"-

-och så kommer man ihåg allt som man har varit med om.

Fint. - Jonathan, när känner du av sorgen extra mycket?

Det är som ni var inne på. När man hittar nåt som påminner om personen.

Det var inte så länge sen, typ i december, bara några månader efter.

Då kände jag också att jag kunde bearbeta sorgen och vara ledsen.

Jag hade hittat... Den här personen hade köpt in en massa Kullamust.

-Det är en dryck... -Jag har sett den.

-...som inte är goda. -Svinäckliga.

Han tyckte om dem och försökte tvinga på oss den.

Det var en grej. Vi alla stod och "Nej! Fy fan, vad äckligt!"

Han hade köpt flera flak. Sen hittade jag en.

-Köpte du den? -Nej, i ett förråd på företaget.

-Och då, jag bara... -Svepte den?

Jag drack den och satt ensam i förrådet och skrattade och grät.

Det påminde om hans karaktär.

Köp två, så får alla smaka. Varför köper ni in fyra flak?

Det var ju fånigt, men...

...det var första gången som jag kände att han var borta.

-Kan man komma över nåns död? -Nej. Men man måste gå vidare.

Jag kan inte sörja som jag gjorde när döden var nyligen.

Mitt sätt att gå vidare är att bära med mig vad personen gjorde-

-och fortsätta leva livet för honom.

Han hjälpte barn och ungdomar i förorterna-

-så mitt sätt, jag vet inte om jag är sån-

-men för att hedra honom kommer jag också att göra det-

-och vara ännu mer uppmärksam på unga som har behov-

-för jag fick det så nu vill jag pass it on.

Jag reflekterar mycket över det som har hänt.

Jag reflekterar tillbaka på saker man gjort och summerar allting.

Man sörjer i början, men efter ett tag inser man...

Hade personen velat att du ska sörja varje dag i hela ditt liv?

Jag tror inte att personen vill det.

Personen hade velat "lev ditt liv".

Efter ett tag får man inse man har ett eget liv också.

Tack för att ni var med mig i dag och diskuterade.

Tack till alla som har tittat eller lyssnat. Prenumerera på vår kanal.

Vill du bara lyssna hittar du oss där poddar finns. Ha det bra. Hej då!

-Hej då. -Hej då.

-Varför sa jag inte så? -Jag älskar ditt ansiktsuttryck.

Kan man komma över en närståendes död? | Sorg Kann man über den Tod eines geliebten Menschen hinwegkommen? | Trauer Can you get over the death of a loved one? | Grief Можно ли пережить смерть любимого человека? | Горе Sevdiğiniz birinin ölümünü atlatabilir misiniz? | Keder

Antingen hamnar man i himlen eller helvetet. Var ska jag hamna? You are either going to heaven or hell. Where should I go?

Det har varit det jobbiga för jag är ju troende och det blir ångest. That's been the hard part because I'm a believer and I get anxious.

Anser du dig vara ond? Halten Sie sich selbst für böse? Do you consider yourself to be evil?

Jag heter Alexander. I dag ska vi prata om att förlora en närstående.

Ni har förlorat nån som står er nära. You have lost a loved one.

-Minns ni hur ni fick reda på det? -Det var lite frustrerande. -Erinnern Sie sich, wie Sie es herausgefunden haben? -Es war ein bisschen frustrierend. -Do you remember how you found out about it? -It was a bit frustrating.

Vi var lite halvt förberedda på att personen skulle gå bort. We were a bit half-prepared for the person to pass away.

Han gick bort i cancer.

Vi bor i Bollnäs som är typ två timmar från Uppsala.

När vi får samtalet samlas vi, hyr en bil och turbar ner mot Uppsala. When we get the call, we gather, rent a car and drive down to Uppsala.

Men vi tog paus i fem minuter och precis när vi sätter oss i bilen- But we took a break for five minutes and just as we get in the car...

-får vi samtalet om att han inte orkar vara vaken längre. -we get the call that he can't stay awake anymore.

Då var vi tio minuter från Uppsala. Then we were ten minutes from Uppsala.

Så vi blev väldigt frustrerade över att inte få säga farväl.

Man blir så sur, för han väntar på att vi ska komma. You get so angry because he is waiting for us to come.

Man blir sur. Du fick inte säga hej då till nån som stod dig nära. It makes you angry. You didn't get to say goodbye to anyone close to you.

Verkligen. Jag beklagar. Ja, in der Tat. Ich bitte um Entschuldigung. Yes, indeed. I'm sorry.

-Ni andra? -Ladies first.

Okej, tack så mycket. Jag har två som går lite hand i hand.

Min mormor och min farmor. Mormor gick bort när jag var fyra år-

-och det var oväntat. Hon hade fått cancer, men visste inte om det.

Hon åkte till Chile och skulle vara borta i ett halvår. She went to Chile and would be gone for six months.

-Och så gick hon bort där. -Fick du bearbeta det? -And then she passed away there. Did you process that?

När min farmor dog. Hon dog 2016. Jag var 14 år, det var tio år senare.

Hon dog också i cancer, men då visste vi att hon hade fått cancer.

Så vi samlade ihop alla våra pengar och fick flyga till Costa Rica- So we got all our money together and flew to Costa Rica...

-för att vi skulle kunna få vårt avslut och pappa fick säga hej då. -so that we could get our closure and Dad could say goodbye.

Jag fick ta mitt farväl och avsluta kapitlet med min mormor. I had to say my goodbyes and close the chapter with my grandmother.

-Jonathan, minns du? -Ja. Det var förra året, faktiskt. -Jonathan, erinnerst du dich? -Ja. Das war letztes Jahr, um genau zu sein.

Jag fick ett samtal. Jag var hemma och skulle in till jobbet. I got a call. I was at home and going to work.

Personen hade cancer och var som en fadersfigur för mig.

Vi trodde att han hade börjat bli bättre.

-Det var samma för min vän. -Du visste om cancern? -It was the same for my friend. -You knew about the cancer?

Ja, ja. Det gick ganska fort. Yeah, yeah, yeah. That was pretty quick.

Bara på typ två månader. Erst in etwa zwei Monaten.

Men veckan innan hade jag fått höra: But the week before, I had been told:

"Han börjar bli bättre. Han ska hem snart."

Så jag hade slutat tänka på det.

"Han kommer att bli bra." Man tänker så. "He'll be fine." You think like that.

Det blir lite så. "Han kommer att klara det." It's a bit like that. "He will make it."

Jag tänkte inte att han skulle gå bort.

Sen sa de att han började bli bättre. "Jag visste det", typ. Then they said he was getting better. Like, "I knew it."

Men sen fick jag samtalet att...

...han hade gått bort. Jag blev bara chockad, tror jag. ...he had passed away. I was just shocked, I think.

Jag gick ut och satte mig på vår altan och satt där i tjugo minuter.

-Jag tänkte inte, jag bara satt där. -Grät du eller satt du bara?

Jag kände mig tom. "Jag kommer aldrig mer att få träffa den här personen." I felt empty. "I will never see this person again."

Men efter de där tjugo minuterna-

-ställde jag mig upp och tänkte på vad jag kunde göra för de andra. -I stood up and thought about what I could do for the others.

Jag kände att det inte var min sorg, jag hade inte rätt att vara ledsen.

-Hur menar du? Varför kände du så? -Jag tyckte att andra var närmare.

Så jag tänkte att jag skulle hjälpa dem i stället.

Han var egenföretagare, så jag åkte dit och hjälpte till.

"Hör av er till mig om det är nåt." Jag tog på mig så mycket jag kunde. "Let me know if you need anything." I took on as much as I could.

-Hur reagerade folk på er sorg? -Folk frågade "hur mår du?"

Då sa jag "bra, det är ingen fara." Jag försökte spela som ingenting. Dann sagte ich: "Gut, es ist okay." Ich habe versucht, so zu spielen, als ob nichts wäre. Then I said, "Good, it's okay." I tried to play like nothing.

-Jag tryckte ner mina känslor. -Ångrar du det nu?

Både ja och nej. Mitt sätt att hjälpa och mitt sätt att visa kärlek- Yes and no. My way of helping and my way of showing love...

-var ju att konkret göra saker för dem. -was to actually do things for them.

Det är ju ett sätt att bearbeta det. Man känner att man gör nåt av det.

Verkligen. Det var fint på begravningen.

Hela familjen, men främst han och hans fru, har hjälpt jättemånga.

Unga och barn från förorten. Gett dem jobb och alltid funnits där. Young people and children from the suburbs. Giving them jobs and always being there.

-Det blev en fin begravning. -Man såg folk som var 25-30 i dag. -It was a nice funeral. -You saw people who were 25-30 today. -Güzel bir cenaze töreniydi. Bugün 25-30 yaşlarında insanlar gördünüz.

Det var flera rader med folk som han hade hjälpt.

"Shit, vilken bra människa." Det är hans frukter. Det var det han gjorde. "Shit, what a good man." Those are his fruits. That's what he did.

-Det måste ha känts skönt att veta... -Ett fint avslut, verkligen.

Noshin, hur reagerade de på din sorg?

Eftersom det var en vän och inte en familjemedlem-

-blev det mer att jag och mina vänner såg till att lägga sorgen åt sidan. -Es ging mehr darum, dass ich und meine Freunde den Kummer beiseite schieben konnten. -it became more about me and my friends putting our grief aside.

Vi fick ju support, men vi såg till att lägga hur vi kände åt sidan- We did get support, but we made sure to put how we felt aside.

-för att ge support till hans familj. Det var inte fokus på min sorg. -to provide support to his family. It was not the focus of my grief.

Jag kände inte heller att det behövdes. I didn't feel it was necessary either.

-Men kommer sorgen ikapp en? -Oftast bli det ju så. -Aber holt der Kummer Sie ein? -Meistens schon. -But does grief catch up with you? -Most of the time it does. -Ama keder sizi yakalar mı? -Çoğu zaman öyle olur.

Men för mig... Vi hade "fuck cancer"- armband, jag hade på mig det jämt. But for me... We had "fuck cancer" bracelets, I wore it all the time.

Jag hade det i ett helt år. Det gick sönder efter ett år.

-Hur kände du då? -Då kände jag ingenting. -How did you feel then? -I felt nothing.

Då insåg jag att jag hade gått vidare. Then I realized that I had moved on.

Och det är inte negativt, utan då har jag insett att han är borta. And it's not negative, but then I realized that he's gone.

För mig är han på en bättre plats.

Innan hade jag det vart jag än gick. Om jag badade eller vad det än var. I used to have it wherever I went. If I was bathing or whatever it was.

Men det är fint att ha en sån grej. Det blir som ett avslutat kapitel. But it's nice to have such a thing. It's like a closed chapter.

Jag har skrivit texter. Jag skrev på min telefon hur jag mådde och tänkte.

Hela mitt fokus var på att beskriva min farmor, hur hon låg i sängen-

-hur pappa mår, hur min syster mår, hur mina kusiner mår...

Alla andra? Men aldrig dina egna känslor?

Men nu till nåt annat. Eller "annat"... Pratar vi nog om döden?

Döden är väldigt tabubelagd.

Vi ser det negativt, men det är det inte alltid. Wir sehen das als negativ an, aber das ist es nicht immer.

Den närstående kan ha varit sjuk en väldigt lång tid-

-och då är det positivt att lidandet är slut.

Jag tänker mer att det är en ovisshet kring det.

Vi vet inte vad som händer efter döden.

Jag har en religiös bakgrund och man hamnar i himlen eller helvetet.

Det har gett ångest, för det har jag hört i hela mitt liv. Das hat mich beunruhigt, denn das habe ich mein ganzes Leben lang gehört.

Men jag tror det är därför vi inte pratar om det, det är ovissheten.

Ingen har kommit tillbaka och sagt "så här är det".

Folk säger att de har gjort det, men man vet ju inte.

-Jonathan? -Jag tror absolut inte det.

Många gånger blandas det in känslor och det ska bli en negativ sak.

Men om man bara skulle kunna komma förbi att det ska bli en grej-

-tror jag att man kunde prata om det.

Vi kommer aldrig att undvika döden. Den kommer. Vi kan undvika livet.

Men varför göra döden negativ? Se det mer som ett avslut på livet.

För mig var ju "Lejonkungen" väldigt bra. "Circle of life".

Det är nåt som gör det enklare att acceptera det.

Livscykeln startar och slutar. Det underlättade när jag var yngre.

-Känner ni igen er? -Ja.

Jag tror också att anledningen till att man inte pratar så mycket om det-

-är att som kille så pratar man inte så mycket om känslor. -ist, dass man als Mann nicht viel über Gefühle spricht.

-Det gör inte tjejer heller. -Det är samma sak? -Mädchen tun das auch nicht. Ist das dasselbe?

Man vill ju leva i nuet. Man tänker inte på att man ska dö.

Man vet ju inte när man dör, det är så mycket ovisshet kring det.

-Vi försöker leva det bästa livet. -Hade ni velat veta?

Jag tror att jag hade velat veta. Då kan man planera livet utifrån det.

Vet man att det året, den dagen dör man-

-då vet man vad man ska hinna med innan man dör.

-Det blir enklare att planera. -En helt annan fråga nu.

Gillar ni inlägg på sociala medier från begravningar eller RIP-bilder?

Om det är för att bearbeta sorgen....

Vissa behöver kanske få support från sina vänner och visa vad som händer.

Jag kan förstå det. När min farmor gick bort-

-lade jag ut "Vila i frid". Men ingen bild på henne eller begravningen.

Jag kände att det var för personligt.

-Varför är begravningen personlig? -Jag tyckte att det var för jobbigt.

Jag vill inte dela en bild på min farmors kista eller hennes grav.

Just i den stunden. En grej kan ta mig tillbaka till den stunden.

Så jag vill inte ha nån bild från farmors begravning nånstans.

-Ni andra, då? -Jag ser det som en positiv sak.

-Att dela bilder? -Bilder eller inlägg överlag.

Det blir mindre tabubelagt. Det blir enklare att diskutera döden.

Jag ser det positivt. Vissa kanske inte har stöd från andra-

-och använder sig av sociala medier för att få den support de behöver.

-Kan det vara fint? -På ett sätt, ja.

Man kanske vill hedra personen som har gått bort.

Det kanske var nån som många tyckte om.

Lägger man upp en bild och en text så att folk får veta vem det var...

Var går gränsen? Finns det en gräns?

Jag är lite kluven. Ifall det är din sorg att dela får du göra det.

Men när man växte upp och kanske hade kompisar när man var tonåring-

-som kunde göra en sån sak för att få uppmärksamhet.

-Hur då? -De kanske inte ens kände personen.

Det går ju inte att veta helt om de gjorde det av uppmärksamhet, men...

Det finns de som gör det. Det är okej om det är en del av din sorgeprocess.

Tyvärr har jag märkt av det här.

När det har varit skjutningar och unga dör-

-att folk delar det som om de vore närstående. Det är status.

Lite coolt. "Jag känner nån som har blivit skjuten."

Speciellt efter polisskjutningar, främst i USA.

Då kan jag dela för att uppmärksamma problematiken.

Det är inte för att det är min sorg, utan för att det är ett problem.

Vi säger att det har varit en skjutning i Stockholm-

Då kan jag se att många-

-som är bekant med nån som känner den beter sig som närstående.

Och skriver nån text.

Jag kommer från en liten stad. Men när nån gick bort-

-när alla känner alla lade man kanske upp en bild på Instagram stories.

Då var det ju lite mer som att man gjorde det för att hedra personen.

Där var det mer för att hedra, man behövde inte känna personen väl.

Men att lägga upp en bild med "Vila i frid" är mycket mer respektfullt.

-Än en lång text... -Och låtsas känna personen.

Vi har några tittarfrågor: "Vad ska man inte säga till nån som sörjer?"

Hur den borde känna.

När man har varit ledsen när nåt har hänt-

-och nån bara "du borde känna så här." Ursäkta?

"Var glad för det här."

Eller "det här var det bästa som kunde hända."

Säg aldrig åt nån vad de ska känna. Hur du agerar kan du kontrollera-

-men inte vad du känner.

"Hur kan man som kompis ta upp ämnet? Vill man det?"

Det är svårt. Jag har inte varit med om det.

Folk säger "beklagar sorgen". Men det är ju bara en avslutande mening.

Man skickar typ hjärtan efter det. Jag kan inte skriva hur jag mår.

-Utan fråga "hur känner du?" -Specifika frågor.

Typ "hur känner du kring det här?"

Så inte öppet som "hur mår du?"

Om man får frågan "hur mår du?", vad säger man? "Bra." Vad ska jag säga?

Jag tror att man nån gång öppnar sig.

Och det gör man för dem som alltid har funnits där.

"Hur förbereder man sig på bortgång av en familjemedlem? Kan man det?"

Jag gjorde det.

Det var en låt som handlade om nån som hade förlorat nån i cancer.

Det kändes så specifikt. Jag lyssnade på den hela veckan och satt och grät.

Då hade jag redan bearbetat det i förväg.

Sista frågan. Tänker ni på den bortgångna varje dag?

Nej, jag gör inte det. Det kommer fram lite då och då. Nein, das tue ich nicht. Es kommt von Zeit zu Zeit vor.

Senast var det Facebook som påminde mig.

Bilden är sju år gammal. Det kommer ju upp minnen.

Det kom upp en bild där vi var jättesmå på min polare.

Han stod bredvid där. Vi hade en snowracer som vi hade tagit.

Det kommer upp då och då när man gör nåt som man förknippar med personen.

-Eller bilder. -Hur kändes Facebook-påminnelsen?

Jag blev glad. Jag blev jätteglad, för vi hade jätteroligt tillsammans.

Jag ser inte hans bortgång negativt längre. Det var jobbigt i början.

Men efter ett tag tänker man på vad man har för minnen.

Då ler man i stället när man tänker på personen.

För man har ju haft nåt bra med den personen.

Som när nån gör slut. Då känns det negativt, men tänk på allt bra.

Det kommer ju med tiden. Man sörjer i början, sen blir det så där.

Jag har en bild på mormor och mig när jag var jätteliten som bakgrundsbild.

Men jag tänker ju inte på henne varje dag.

Men när man fastnar på hemskärmen tänker man "oj, där är mormor".

Det är inget negativt utan det är "just det"-

-och så kommer man ihåg allt som man har varit med om.

Fint. - Jonathan, när känner du av sorgen extra mycket?

Det är som ni var inne på. När man hittar nåt som påminner om personen.

Det var inte så länge sen, typ i december, bara några månader efter.

Då kände jag också att jag kunde bearbeta sorgen och vara ledsen.

Jag hade hittat... Den här personen hade köpt in en massa Kullamust.

-Det är en dryck... -Jag har sett den.

-...som inte är goda. -Svinäckliga.

Han tyckte om dem och försökte tvinga på oss den.

Det var en grej. Vi alla stod och "Nej! Fy fan, vad äckligt!"

Han hade köpt flera flak. Sen hittade jag en.

-Köpte du den? -Nej, i ett förråd på företaget.

-Och då, jag bara... -Svepte den?

Jag drack den och satt ensam i förrådet och skrattade och grät.

Det påminde om hans karaktär.

Köp två, så får alla smaka. Varför köper ni in fyra flak?

Det var ju fånigt, men...

...det var första gången som jag kände att han var borta.

-Kan man komma över nåns död? -Nej. Men man måste gå vidare.

Jag kan inte sörja som jag gjorde när döden var nyligen.

Mitt sätt att gå vidare är att bära med mig vad personen gjorde-

-och fortsätta leva livet för honom.

Han hjälpte barn och ungdomar i förorterna-

-så mitt sätt, jag vet inte om jag är sån-

-men för att hedra honom kommer jag också att göra det-

-och vara ännu mer uppmärksam på unga som har behov-

-för jag fick det så nu vill jag pass it on.

Jag reflekterar mycket över det som har hänt.

Jag reflekterar tillbaka på saker man gjort och summerar allting.

Man sörjer i början, men efter ett tag inser man...

Hade personen velat att du ska sörja varje dag i hela ditt liv?

Jag tror inte att personen vill det.

Personen hade velat "lev ditt liv".

Efter ett tag får man inse man har ett eget liv också.

Tack för att ni var med mig i dag och diskuterade.

Tack till alla som har tittat eller lyssnat. Prenumerera på vår kanal.

Vill du bara lyssna hittar du oss där poddar finns. Ha det bra. Hej då!

-Hej då. -Hej då.

-Varför sa jag inte så? -Jag älskar ditt ansiktsuttryck. -Warum habe ich das nicht gesagt? -Ich liebe den Ausdruck auf deinem Gesicht.