×

Χρησιμοποιούμε cookies για να βελτιώσουμε τη λειτουργία του LingQ. Επισκέπτοντας τον ιστότοπο, συμφωνείς στην πολιτική για τα cookies.


image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 12: Vissa fattar helt enkelt inte att de inte är välkomna (3)

Kapitel 12: Vissa fattar helt enkelt inte att de inte är välkomna (3)

Samma sköra hopp som funnits i Edwards ansikte fanns nu i läkarens ögon. Han bet sig i underläppen och fortsatte fundera.

”Det är ju bara …” Jag hittade inte rätt ord.

”Äckligt?” föreslog Edward. ”Motbjudande?”

”Något sådant.”

”Men om det hjälper, då?” viskade han.

Jag skakade ilsket på huvudet. ”Vad tänker ni göra? Trycka ner en slang i halsen på henne?”

”Jag tänker fråga henne vad hon tycker, jag ville bara prata med Carlisle först.”

Rosalie nickade. ”Om du säger att det kan hjälpa babyn, kommer hon att prova vad som helst. Även om vi måste mata dem genom en slang.”

Jag insåg då – när jag hörde hur kuttrande hennes röst blev när hon uttalade ordet babyn – att Blondie skulle gå med på allt som kunde hjälpa det lilla livssugande monstret. Vad var det som pågick? Vad var det för mystiskt band som knöt dem samman? Var Rosalie ute efter ungen?

Ur ögonvrån såg jag Edward nicka frånvarande. Han såg inte på mig, men jag visste att han besvarade mina frågor.

Hm. Jag hade aldrig kunnat tro att den iskalla blondinen kunde ha ett moderligt drag. Så intresserad var hon alltså av att skydda Bella – Rosalie skulle antagligen själv trycka ner slangen i halsen på Bella.

Edwards läppar pressades samman till ett hårt streck, och jag förstod att jag hade gissat rätt igen.

”Vi har inte tid att sitta och prata om det här”, sa Rosalie otåligt. ”Vad tror du, Carlisle? Ska vi prova?”

Carlisle drog ett djupt andetag och reste sig. ”Vi frågar Bella.”

Blondie log självbelåtet. Om det var upp till Bella, så skulle hon få som hon ville.

Jag hävde mig upp från trappsteget och följde efter dem in i huset, utan att riktigt veta varför. Morbid nyfikenhet, kanske. Det var som en skräckfilm. Monster och blod överallt.

Kanske kunde jag bara inte motstå ännu en kick ur mitt sinande drogförråd.

Bella låg på rygg i sjukhussängen med magen som ett berg under täcket. Hennes hud var vaxartad – färglös och nästan lite genomskinlig. Hon hade sett död ut, om det inte varit för bröstkorgens knappt märkbara rörelser när hon andades, och hennes ögon som följde oss med trött misstänksamhet.

De andra var redan framme hos henne och for omkring i rummet med plötsliga, blixtsnabba rörelser. Det var läskigt att se. Jag släntrade långsamt fram.

”Vad händer?” kraxade Bella. Hon lyfte en gulblek hand, som för att skydda sin ballongformade mage.

”Jacob kom på en sak som kanske kan hjälpa dig”, svarade Carlisle.

Jag önskade att han hade lämnat mig utanför. Jag hade inte föreslagit någonting. Ge äran åt hennes blodsugande make, som förtjänade den.

”Det kommer inte att bli så behagligt”, fortsatte Carlisle, ”men …”

”Men det kommer att hjälpa babyn”, fyllde Rosalie i. ”Vi har kommit på ett bättre sätt att mata honom. Kanske.”

Bellas ögonlock fladdrade till. ”Inte behagligt?” skrockade hon lågt. ”Jösses, vilken förändring.” Hon sneglade på droppnålen i armen och drog på munnen.

Blondie skrattade med henne.

Tjejen såg ut att bara ha timmar kvar att leva, och hon måste ha ont, men hon skämtade. Typiskt Bella. Hon försökte lätta upp stämningen, få alla andra att må lite bättre.

Edward gick runt Rosalie, utan några spår av humor i sitt spända ansikte. Jag var glad för det. Det hjälpte, om än bara lite grann, att han led mer än jag gjorde. Han tog hennes hand, men inte den som fortfarande skyddade hennes svullna mage.

”Älskade Bella, vi tänker be dig göra något äckligt”, sa han och använde samma adjektiv som han föreslagit mig. ”Något motbjudande.”

Nåja, han var i alla fall uppriktig.

Hon drog ett skälvande andetag. ”Hur hemskt?”

Carlisle svarade. ”Vi tror att fostrets aptit kan vara mer lik vår än din. Vi tror att det är törstigt.”

Bella blinkade. ”Åh. Åh.”

”Ditt tillstånd – och fostrets – försämras väldigt snabbt. Vi hinner inte fundera ut något smakfullare sätt att göra det här på. Snabbaste sättet att testa teorin …”

”Jag måste dricka det”, viskade hon och nickade för sig själv. ”Det klarar jag. Lite övning för framtiden bara.” Hennes färglösa läppar drogs ut i ett blekt leende mot Edward. Han log inte tillbaka.

Rosalie trummade otåligt med tårna. Ljudet var väldigt irriterande. Jag undrade vad hon skulle göra om jag kastade ut henne genom väggen.

”Okej, vem ska fånga en björn åt mig?” viskade Bella.

Carlisle och Edward sneglade på varandra. Rosalie slutade trumma.

”Vad är det?” undrade Bella.

”Testet blir mer effektivt utan genvägar, Bella”, svarade Carlisle.

”Om fostret behöver blod”, förklarade Edward, ”så är det inte djurblod det vill ha.”

”Du kommer inte att märka någon skillnad, Bella”, försäkrade Rosalie.

Bella spärrade upp ögonen. ”Vems?” andades hon och lät blicken glida mot mig.

”Jag är inte här som donator, Bella”, muttrade jag. ”Dessutom är det människoblod den där saken är ute efter, så mitt passar nog inte ...”

”Vi har blod hemma”, sa Rosalie och avbröt mig som om jag inte ens varit där. ”För dig – för säkerhets skull. Oroa dig inte, det kommer att gå bra. Jag har en känsla av att det här är lösningen, Bella. Jag tror att babyn kommer att må mycket bättre.”

Bella drog handen över magen.

”Tja”, kraxade hon, knappt hörbart. ”Jag vet att jag är utsvulten, så det är säkert han också.” Ännu ett försök att skämta. ”Vi gör det. Min första vampyrhandling.”

Kapitel 12: Vissa fattar helt enkelt inte att de inte är välkomna (3) Kapitel 12: Manche merken einfach nicht, dass sie nicht willkommen sind (3) Chapter 12: Some people simply do not understand that they are not welcome (3)

Samma sköra hopp som funnits i Edwards ansikte fanns nu i läkarens ögon. Die gleiche schwache Hoffnung, die in Edwards Gesicht gestanden hatte, war jetzt in den Augen des Arztes. The same fragile hope that had existed in Edward's face was now in the doctor's eyes. Han bet sig i underläppen och fortsatte fundera.

”Det är ju bara …” Jag hittade inte rätt ord.

”Äckligt?” föreslog Edward. ”Motbjudande?” "Unausstehlich?" "Obnoxious?"

”Något sådant.” "Sowas in der Art." "Something like that."

”Men om det hjälper, då?” viskade han. "Aber wenn es hilft, dann?" er flüsterte.

Jag skakade ilsket på huvudet. Ich schüttelte wütend den Kopf. I shook my head angrily. ”Vad tänker ni göra? Trycka ner en slang i halsen på henne?” Push a hose down her throat? ”

”Jag tänker fråga henne vad hon tycker, jag ville bara prata med Carlisle först.”

Rosalie nickade. ”Om du säger att det kan hjälpa babyn, kommer hon att prova vad som helst. Även om vi måste mata dem genom en slang.”

Jag insåg då – när jag hörde hur kuttrande hennes röst blev när hon uttalade ordet babyn – att Blondie skulle gå med på allt som kunde hjälpa det lilla livssugande monstret. Da wurde mir klar – als ich das Knistern in ihrer Stimme hörte, als sie das Wort Baby sagte –, dass Blondie allem zustimmen würde, was dem kleinen lebensraubenden Monster helfen könnte. I realized then - when I heard how cooing her voice became when she uttered the word baby - that Blondie would agree to anything that could help the little life-sucking monster. Vad var det som pågick? Was ist passiert? What was going on? Vad var det för mystiskt band som knöt dem samman? Var Rosalie ute efter ungen? War Rosalie hinter dem Kind her? Was Rosalie looking for the kid?

Ur ögonvrån såg jag Edward nicka frånvarande. Aus dem Augenwinkel sah ich Edward abwesend nicken. Out of the corner of my eye, I saw Edward nod absent. Han såg inte på mig, men jag visste att han besvarade mina frågor.

Hm. Jag hade aldrig kunnat tro att den iskalla blondinen kunde ha ett moderligt drag. Ich hätte nie geglaubt, dass die eisige Blondine eine mütterliche Ader haben könnte. Så intresserad var hon alltså av att skydda Bella – Rosalie skulle antagligen själv trycka ner slangen i halsen på Bella. So sehr war sie daran interessiert, Bella zu beschützen – Rosalie würde den Schlauch wahrscheinlich selbst in Bellas Hals schieben.

Edwards läppar pressades samman till ett hårt streck, och jag förstod att jag hade gissat rätt igen. Edwards Lippen pressten sich zu einer harten Linie zusammen und ich wusste, dass ich wieder richtig geraten hatte. Edward's lips pressed together to a hard line, and I realized I had guessed right again.

”Vi har inte tid att sitta och prata om det här”, sa Rosalie otåligt. „Wir haben keine Zeit, uns hinzusetzen und darüber zu reden,“ sagte Rosalie ungeduldig. ”Vad tror du, Carlisle? Ska vi prova?”

Carlisle drog ett djupt andetag och reste sig. ”Vi frågar Bella.”

Blondie log självbelåtet. Blondie lächelte selbstzufrieden. Om det var upp till Bella, så skulle hon få som hon ville.

Jag hävde mig upp från trappsteget och följde efter dem in i huset, utan att riktigt veta varför. I got up from the steps and followed them into the house, not really knowing why. Morbid nyfikenhet, kanske. Morbid curiosity, perhaps. Det var som en skräckfilm. Monster och blod överallt.

Kanske kunde jag bara inte motstå ännu en kick ur mitt sinande drogförråd. Maybe I just could not resist another kick out of my dwindling drug supply.

Bella låg på rygg i sjukhussängen med magen som ett berg under täcket. Bella lay on her back in the hospital bed with her stomach like a mountain under the covers. Hennes hud var vaxartad – färglös och nästan lite genomskinlig. Hon hade sett död ut, om det inte varit för bröstkorgens knappt märkbara rörelser när hon andades, och hennes ögon som följde oss med trött misstänksamhet. She would have looked dead, had it not been for the barely noticeable movements of her chest as she breathed, and her eyes following us with tired suspicion.

De andra var redan framme hos henne och for omkring i rummet med plötsliga, blixtsnabba rörelser. Det var läskigt att se. Jag släntrade långsamt fram.

”Vad händer?” kraxade Bella. Hon lyfte en gulblek hand, som för att skydda sin ballongformade mage. She raised a pale pale hand, as if to protect her balloon-shaped belly.

”Jacob kom på en sak som kanske kan hjälpa dig”, svarade Carlisle. "Jacob came up with something that might help you," Carlisle replied.

Jag önskade att han hade lämnat mig utanför. Jag hade inte föreslagit någonting. Ge äran åt hennes blodsugande make, som förtjänade den. Give credit to her blood-sucking husband, who deserved it.

”Det kommer inte att bli så behagligt”, fortsatte Carlisle, ”men …”

”Men det kommer att hjälpa babyn”, fyllde Rosalie i. ”Vi har kommit på ett bättre sätt att mata honom. "We have come up with a better way to feed him. Kanske.”

Bellas ögonlock fladdrade till. ”Inte behagligt?” skrockade hon lågt. "Not comfortable?" she chuckled softly. ”Jösses, vilken förändring.” Hon sneglade på droppnålen i armen och drog på munnen. "Geez, what a change." She glanced at the drip needle in her arm and pulled at her mouth.

Blondie skrattade med henne. Blondie laughed with her.

Tjejen såg ut att bara ha timmar kvar att leva, och hon måste ha ont, men hon skämtade. The girl seemed to have only hours left to live, and she must be in pain, but she was joking. Typiskt Bella. Hon försökte lätta upp stämningen, få alla andra att må lite bättre. She tried to lighten the mood, make everyone else feel a little better.

Edward gick runt Rosalie, utan några spår av humor i sitt spända ansikte. Edward walked around Rosalie, with no trace of humor in his tense face. Jag var glad för det. Det hjälpte, om än bara lite grann, att han led mer än jag gjorde. It helped, albeit a little, that he suffered more than I did. Han tog hennes hand, men inte den som fortfarande skyddade hennes svullna mage. He took her hand, but not the one that still protected her swollen stomach.

”Älskade Bella, vi tänker be dig göra något äckligt”, sa han och använde samma adjektiv som han föreslagit mig. "Beloved Bella, we intend to ask you to do something disgusting," he said, using the same adjective he suggested to me. ”Något motbjudande.” "Something disgusting."

Nåja, han var i alla fall uppriktig.

Hon drog ett skälvande andetag. She took a trembling breath. ”Hur hemskt?” "How awful?"

Carlisle svarade. ”Vi tror att fostrets aptit kan vara mer lik vår än din. Vi tror att det är törstigt.”

Bella blinkade. ”Åh. Åh.”

”Ditt tillstånd – och fostrets – försämras väldigt snabbt. "Your condition - and that of the fetus - deteriorates very quickly. Vi hinner inte fundera ut något smakfullare sätt att göra det här på. We do not have time to think of a tastier way to do this. Snabbaste sättet att testa teorin …” Fastest way to test the theory… ”

”Jag måste dricka det”, viskade hon och nickade för sig själv. "I have to drink it," she whispered, nodding to herself. ”Det klarar jag. "I can do it. Lite övning för framtiden bara.” Hennes färglösa läppar drogs ut i ett blekt leende mot Edward. Just a little practice for the future. ” Her colorless lips were drawn out in a pale smile at Edward. Han log inte tillbaka. He did not smile back.

Rosalie trummade otåligt med tårna. Rosalie drummed impatiently with her toes. Ljudet var väldigt irriterande. The sound was very annoying. Jag undrade vad hon skulle göra om jag kastade ut henne genom väggen.

”Okej, vem ska fånga en björn åt mig?” viskade Bella. "Okay, who's going to catch a bear for me?" Bella whispered.

Carlisle och Edward sneglade på varandra. Carlisle and Edward glanced at each other. Rosalie slutade trumma.

”Vad är det?” undrade Bella.

”Testet blir mer effektivt utan genvägar, Bella”, svarade Carlisle.

”Om fostret behöver blod”, förklarade Edward, ”så är det inte djurblod det vill ha.”

”Du kommer inte att märka någon skillnad, Bella”, försäkrade Rosalie. "You will not notice any difference, Bella," Rosalie assured.

Bella spärrade upp ögonen. Bella opened her eyes. ”Vems?” andades hon och lät blicken glida mot mig. "Whose?" she breathed, glancing at me.

”Jag är inte här som donator, Bella”, muttrade jag. ”Dessutom är det människoblod den där saken är ute efter, så mitt passar nog inte ...” "Außerdem ist das Ding auf Menschenblut aus, also passt meins wahrscheinlich nicht..." "Besides, it's human blood that the thing is looking for, so mine probably does not fit ..."

”Vi har blod hemma”, sa Rosalie och avbröt mig som om jag inte ens varit där. ”För dig – för säkerhets skull. Oroa dig inte, det kommer att gå bra. Jag har en känsla av att det här är lösningen, Bella. Jag tror att babyn kommer att må mycket bättre.” I think the baby will feel much better. ”

Bella drog handen över magen.

”Tja”, kraxade hon, knappt hörbart. "Well," she croaked, barely audible. ”Jag vet att jag är utsvulten, så det är säkert han också.” Ännu ett försök att skämta. "I know I'm starving, so surely he is too." Another attempt to joke. ”Vi gör det. Min första vampyrhandling.”