Kapitel 28: Framtiden
Carlisle och Edward hade inte lyckats springa ikapp Irina innan hennes spår försvunnit ut i vattnet. De hade simmat över till andra stranden för att se om hon fortsatt i en rak linje, men det fanns inget spår efter henne på flera kilometer åt något håll på den östra stranden.
Det var mitt fel. Som Alice förutspått hade hon kommit för att sluta fred med familjen Cullen, men i stället blivit upprörd över min kamratskap med Jacob. Jag önskade att jag hade sett henne tidigare, innan Jacob skiftat form. Jag önskade att vi hade jagat någon annanstans.
Det fanns inte mycket vi kunde göra. Carlisle hade ringt Tanya och berättat den tråkiga nyheten. Tanya och Kate hade inte träffat Irina sedan de bestämt sig för att komma på mitt bröllop, och de blev förtvivlade över att Irina hade varit så nära utan att återvända hem. Det var inte lätt för dem att förlora sin syster, även om separationen var tillfällig. Jag undrade om det påminde dem om den smärtsamma förlusten av deras mor för flera hundra år sedan.
Alice lyckades uppfatta några snabba skymtar av Irinas omedelbara framtid, men ingenting konkret. Hon skulle inte återvända till Denalis, såvitt Alice kunde se. Bilden var suddig. Allt Alice egentligen kunde säga säkert var att Irina var synbart upprörd, hon vandrade omkring i snötäckt vildmark – norrut? Österut? – och såg förtvivlad ut. Hon fattade inga beslut, vandrade bara planlöst runt med sin sorg.
Dagarna gick, och även om jag naturligtvis inte glömde någonting så slutade jag grubbla över Irina och hennes smärta. Det fanns viktigare saker att tänka på nu. Jag skulle åka till Italien om bara några dagar, och när jag kom tillbaka skulle vi alla åka till Sydamerika.
Varenda liten detalj hade diskuterats hundratals gånger. Vi skulle börja med Ticunas, försöka hitta ursprunget till deras legender. Nu när alla hade accepterat att Jacob skulle följa med oss, spelade han en framträdande roll i planerna – det var osannolikt att människor som trodde på vampyrer skulle prata med någon av oss om sina historier. Om vi körde fast med Ticunas, fanns det många andra närbesläktade stammar i närheten att utforska.
Carlisle hade några gamla vänner i området, och om vi lyckades hitta dem kanske de också kunde hjälpa oss med information, eller åtminstone tala om var vi borde leta. Det var dock osannolikt att de tre vampyrerna som levde vid Amazonfloden själva hade någonting med legenderna om vampyrhybrider att göra, eftersom alla tre var kvinnor.
Vi hade ingen aning om hur länge vi skulle behöva stanna.
Jag hade ännu inte berättat för Charlie om vår långa resa, och jag våndades över vad jag skulle säga medan Carlisle och Edward fortsatte diskutera. Hur skulle jag avslöja nyheten för honom på bästa sätt?
Jag tittade på Renesmee medan jag grubblade. Hon låg hopkurad i soffan och sov, med de trassliga lockarna i ett vilt virrvarr runt ansiktet. Edward och jag brukade ta med henne hem till stugan för att natta henne, men i kväll stannade vi kvar hos familjen för att han och Carlisle skulle kunna fortsätta planera.
Emmett och Jasper såg mest fram emot jaktmöjligheterna. Området runt Amazonfloden erbjöd helt nya bytesdjur för oss, som jaguarer och pantrar. Emmett ville av någon anledning gärna brottas med en anakonda. Esme och Rosalie funderade över vad de skulle packa, medan Jacob var hos Sams flock och planerade för sin långa bortavaro.
Alice rörde sig långsamt – för att vara hon – genom det stora rummet. Hon torkade bort obefintliga dammkorn och rättade till tavlor som redan hängde rakt. Just nu flyttade hon omkring blomvaserna på flygeln. Jag såg på hennes skiftande ansiktsuttryck att hon sökte i framtiden, och antog att hon försökte ta sig förbi de mörka fläckarna som Jacob och Renesmee skapade i hennes visioner om vad som väntade oss i Sydamerika.
Men så sa Jasper: ”Glöm det, Alice, hon är inte vårt bekymmer”, och ett moln av fridfullhet gled ljudlöst och osynligt genom rummet. Alice måste ha oroat sig för Irina igen.
Hon räckte ut tungan åt Jasper, lyfte upp en kristallvas med röda och vita rosor, och vände sig mot köket. En av de vita rosorna hade ett blad som visade knappt märkbara tecken på att ha börjat vissna, men Alice verkade inställd på fullkomlig perfektion i kväll – antagligen för att styra bort tankarna från sina bristfälliga framtidsvisioner.
Jag tittade på Renesmee igen och såg inte när vasen gled ur Alices händer. Jag hörde bara suset när den föll, och tittade upp i tid för att hinna se den splittras i tiotusen små skärvor på golvet.
Alla satt blickstilla och stirrade på Alices ryggtavla medan kristallfragmenten studsade åt alla håll med ett omelodiskt klingande ljud.
Min första, ologiska tanke var att Alice på något sätt försökte skämta. För hon kunde absolut inte ha råkat tappa vasen. Jag kunde ha rusat genom rummet och hunnit fånga den själv, om jag inte varit så säker på att hon skulle göra det. Och hur kunde den över huvud taget ha glidit ur hennes händer? Hennes starka, säkra händer …
Jag hade aldrig sett en vampyr tappa någonting av misstag. Aldrig.
Sedan vände sig Alice mot oss med en rörelse så snabb att den inte fanns.
Hennes blick var halvt närvarande i nuet, halvt fastlåst i framtiden. Hennes ögon var stora, fyllde hela hennes lilla ansikte, och att se in i dem var som att titta upp ur en grav – jag kände hur jag omslöts av hennes skräck, förtvivlan och smärta.
Edward drog efter andan; ett brustet och halvkvävt ljud.
”Vad?” morrade Jasper och trampade ner kristallskärvorna när han rusade fram till henne. Han tog tag i hennes axlar och ruskade henne hårt. Hon verkade skallra i hans händer. ”Vad, Alice?”
Jag såg Emmett i utkanten av mitt synfält. Han stod med blottade tänder och blicken mot fönstret, redo för ett anfall.
Esme, Carlisle och Rose satt lika tysta och orörliga som jag.
Jasper ruskade om Alice igen. ”Vad är det?”
”De kommer”, viskade Alice och Edward i perfekt harmoni. ”Allihop.”
Tystnad.
För en gångs skull var jag den som förstod snabbast – eftersom någonting i deras ord utlöste en vision också hos mig. Det var bara ett svagt minne av en dröm – blek, transparent, grumlig, som om jag såg det genom en tjock slöja … Jag mindes den svartklädda raden som närmade sig, skuggan av min halvt bortglömda, mänskliga mardröm. Jag såg inte deras rödskimrande ögon eller deras blanka, vassa tänder, men jag visste att de fanns där …
Starkare än synminnet var minnet av känslan – det våldsamma behovet av att skydda den ovärderliga varelsen bakom mig …
Jag ville rycka upp Renesmee i famnen, gömma henne under min hud och mitt hår, göra henne osynlig. Men jag kunde inte ens vrida på huvudet och se på henne. Jag kände mig inte förstenad, utan fastfrusen. För första gången sedan jag återfötts som vampyr kände jag mig kall.
Jag lyssnade knappt när mina fasor blev bekräftade. Det behövdes inte. Jag visste redan.
”Volturi”, stönade Alice.
”Allihop”, morrade Edward samtidigt.
”Varför?” viskade Alice för sig själv. ”Hur?”
”När?” viskade Edward.
”Varför?” ekade Esme.
”När?” upprepade Jasper med en röst vass som en isskärva.
Alice blinkade inte ens, men det var som om en slöja drogs över hennes ögon. Bara munnen förblev frusen i sitt skräckslagna uttryck.
”Snart”, sa hon och Edward med en mun. ”Det är snö i skogen”, fortsatte Alice ensam. ”Snö i staden. Lite mer än en månad.”
”Varför?” Den här gången var det Carlisle som frågade.
”De måste ha en anledning”, svarade Esme. ”De kanske vill se …”
”Det här handlar inte om Bella”, avbröt Alice tonlöst. ”De kommer allihop – Aro, Caius, Marcus, alla medlemmar i vaktstyrkan, till och med fruarna.”
”Fruarna lämnar aldrig tornet”, insköt Jasper skarpt. ”Aldrig. Inte under upproret i södern, inte när rumänerna försökte störta dem. Inte ens när de jagade de odödliga barnen. Aldrig.”
”De kommer nu”, viskade Edward.
”Men varför?” frågade Carlisle igen. ”Vi har inte gjort någonting! Och även om vi hade det, vad kunde vi ha gjort för att förtjäna det här?”
”Vi är så många”, sa Edward matt. ”De måste vilja försäkra sig om att …” Han avslutade inte meningen.
”Men det besvarar inte den avgörande frågan! Varför?”
Det kändes som om jag visste svaret på Carlisles fråga, men samtidigt inte. Renesmee var anledningen, det var jag säker på. På något sätt hade jag redan från början vetat att de skulle komma för henne. Mitt undermedvetna hade varnat mig innan jag ens visste att jag bar på henne. Det kändes egendomligt självklart nu. Som om jag alltid vetat att Volturi skulle komma och ta min lycka ifrån mig.
Men det besvarade ändå inte frågan.
”Gå tillbaka, Alice”, vädjade Jasper. ”Sök efter den utlösande faktorn. Leta.”
Alice skakade långsamt och uppgivet på huvudet. ”Det kom från ingenstans, Jazz. Jag letade inte efter dem, inte ens efter någon av oss. Jag försökte bara hitta Irina. Hon var inte där jag trodde att hon skulle vara …” Alice tystnade och stirrade tomt framför sig i några sekunder.
Sedan ryckte hon till och fick något hårt i blicken. Jag hörde Edward dra efter andan.
”Hon bestämde sig för att gå till dem”, sa Alice. ”Irina bestämde sig för att söka upp Volturi. Och de kommer att besluta … Det är som om de väntar på henne. Som om de redan har fattat sitt beslut och bara väntar på henne …”
Det blev tyst igen medan vi smälte den informationen. Vad skulle Irina säga till Volturi som förklarade Alices fruktansvärda vision?
”Kan vi stoppa henne?” frågade Jasper.
”Inte en chans. Hon är nästan framme.”
”Vad gör hon?” frågade Carlisle, men jag lyssnade knappt längre. Det enda jag kunde tänka på var bilden som långsamt tog form i mitt huvud.
Jag tänkte på Irina som stått på klippan och väntat. Vad hade hon sett? En vampyr och en varulv som var bästa vänner. Jag hade fastnat vid det, en bild som självklart förklarade hennes reaktion. Men det var inte allt hon hade sett.
Hon hade också sett ett barn. Ett utsökt vackert barn som visade upp sina krafter i den fallande snön, uppenbarligen mer än bara människa …
Irina … De föräldralösa systrarna … Carlisle hade sagt att sedan Tanya, Kate och Irina förlorat sin mor för att hon brutit mot Volturis lagar, hade de haft en enorm respekt för de lagarna.
Jasper hade själv tagit upp det, för bara en halvminut sedan. Inte ens när de jagade de odödliga barnen … De odödliga barnen – onämnbara, tabubelagda.
Hur kunde Irina, med tanke på sitt förflutna, ha tolkat det hon sett på ängen på något annat sätt? Hon hade inte varit tillräckligt nära för att höra Renesmees hjärta slå, känna värmen från hennes kropp. Renesmees rosiga kinder kunde bara ha varit ett trick från vår sida.
Cullens hade trots allt lierat sig med varulvar. I Irinas ögon kanske det betydde att vi inte drog oss för någonting …
Irina hade våndats i den snötäckta vildmarken – men inte för att hon sörjt Laurent, utan för att hon visste att det var hennes plikt att rapportera Cullens. Och för att hon visste vad som skulle hända om hon gjorde det. Tydligen hade hennes samvete övervunnit flera hundra års vänskap.
Och Volturis reaktion på en sådan överträdelse var så självklar att beslutet redan var fattat.
Jag vände mig om, lade mig över Renesmees sovande kropp, täckte över henne med mitt hår och borrade in ansiktet i hennes lockar.
”Tänk på vad hon såg i eftermiddags”, sa jag med låg röst och avbröt Emmett som just börjat säga någonting. ”För någon som förlorat sin mor på grund av ett odödligt barn, vad skulle Renesmee se ut som?”
Alla blev tysta igen medan de följde mina tankegångar.
”Ett odödligt barn”, viskade Carlisle.
Edward knäböjde bredvid mig och lade armarna om oss båda.
”Men hon har fel”, fortsatte jag. ”Renesmee är inte som de där andra barnen. De var fastfrusna i tiden, men hon växer så mycket varje dag. De var okontrollerbara, men hon gör aldrig Charlie eller Sue illa. Hon visar dem inte ens saker som skulle göra dem upprörda. Hon kan kontrollera sig. Hon är redan smartare än de flesta vuxna. Det finns ingen anledning …”
Jag pladdrade på i väntan på att någon skulle dra ett lättat andetag, i väntan på att spänningen i rummet skulle försvinna när de insåg att jag hade rätt. Men det verkade bara bli kallare i rummet, och till slut tystnade jag.
”Det är inte den sortens brott de håller en rättegång för, älskling”, viskade Edward mot mitt hår. ”Aro kommer att se bevis i Irinas tankar. De kommer för att förinta, inte för att resonera.”
”Men de har fel”, insisterade jag.
”De kommer inte att ge oss chansen att bevisa det.”
Hans röst var fortfarande låg, sammetsmjuk … men det gick inte att missta sig på smärtan och tröstlösheten i den. Hans röst lät som Alices hade gjort förut – som om den kom från en grav.
”Vad kan vi göra?” frågade jag.
Renesmee var så varm och underbar i min famn, drömde så fridfullt. Jag hade oroat mig så mycket för Renesmees snabba åldrande – oroat mig för att hon bara skulle leva i lite mer än ett årtionde. Det verkade nästan ironiskt nu.
Lite mer än en månad …
Var det här gränsen, alltså? Jag hade upplevt mer lycka än de flesta någonsin fick göra. Fanns det någon sorts naturlag som krävde lika delar lycka och elände i världen? Hade min glädje rubbat jämvikten? Var fyra månader allt jag kunde få?
Det var Emmett som besvarade min retoriska fråga. ”Vi slåss”, sa han lugnt.
”Vi kan inte vinna”, morrade Jasper. Jag föreställde mig hur hans ansikte måste se ut, hur han beskyddande stod med armarna runt Alice.
”Tja, vi kan inte fly, inte när de har Demetri.” Emmett fnös föraktfullt, och jag visste instinktivt att det inte var tanken på Volturis spårare som gjorde honom upprörd, utan tanken på att fly. ”Och jag är inte så säker på att vi inte kan vinna”, tillade han. ”Vi har vissa möjligheter. Vi behöver inte slåss ensamma.”
Det fick mig att höja huvudet. ”Vi behöver inte sända quileuterna i döden heller, Emmett!”
”Ta det lugnt, Bella.” Han såg lika avspänd ut som när han fantiserade om att slåss mot anakondor. Inte ens hotet om utplåning kunde förändra Emmetts inställning, hans lust att anta en utmaning. ”Jag menade inte flocken. Men ärligt talat – tror du att Jacob eller Sam kommer att ignorera en invasion? Även om det inte hade handlat om Renesmee? För att inte nämna att Aro nu, tack vare Irina, vet att vi har allierat oss med flocken. Men jag tänkte på våra vänner.”
”Andra vänner vi inte behöver sända i döden”, viskade Carlisle i ett eko av mina ord.
”Vi låter dem förstås avgöra själva”, sa Emmett lugnande. ”Jag säger inte att de måste slåss med oss.” Jag såg planen ta form i hans huvud medan han talade. ”Om de bara står vid vår sida, tillräckligt länge för att få Volturi att tveka. Bella har faktiskt rätt. Om vi bara kan få dem att vänta och lyssna – fast då kanske vi inte behöver slåss, förstås …”
Det fanns inga spår av ett leende i Emmetts ansikte och det förvånade mig att ingen hade klappat till honom än. Jag ville göra det.
”Ja”, sa Esme ivrigt. ”Det kan fungera, Emmett. Allt vi behöver är att få Volturi att hejda sig ett ögonblick, tillräckligt länge för att lyssna.”
”Vi skulle behöva en ganska rejäl samling vittnen för det”, sa Rosalie hårt.
Esme nickade instämmande, som om hon inte uppfattat sarkasmen i Rosalies röst. ”Så mycket kan vi faktiskt begära av våra vänner. Att de ställer upp som vittnen.”
”Vi skulle göra det för dem”, sa Edward.
”Men vi måste fråga väldigt försiktigt”, mumlade Alice. Hennes ögon var tomma igen. ”Visa dem väldigt försiktigt.”
”Visa?” frågade Jasper.
Alice och Edward tittade ner på Renesmee.
”Tanyas familj”, sa Alice. ”Siobhans grupp. Amuns. Några av nomaderna – Garrett och Mary är självklara. Kanske Alistair.”
”Peter och Charlotte, då?” frågade Jasper nästan skrämt, som om han hoppades att svaret var nej, att hans gamle bror skulle besparas det väntade blodbadet.
”Kanske.”
”Sydamerikanerna?” frågade Carlisle. ”Kachiri, Zafrina och Senna?”
Alice verkade för djupt försjunken i sin vision för att kunna svara, men till slut skälvde hon till och återvände till nuet. Hon mötte Carlisles blick en kort sekund och tittade sedan ner. ”Jag ser inte.”
”Vad var det?” frågade Edward skarpt. ”Det där i djungeln? Ska vi leta efter dem?”
”Jag ser inte”, svarade Alice utan att titta upp. Edward fick något oförstående i blicken. ”Vi måste dela på oss, och vi måste skynda oss – innan snön lägger sig på marken. Vi måste samla ihop så många vi kan och ta med dem hit för att visa dem.” Hon såg in i framtiden igen. ”Fråga Eleazar. Det här handlar inte bara om ett odödligt barn.”
En olycksbådande tystnad följde medan Alice fortsatte leta i sina visioner. Sedan blinkade hon långsamt och tittade upp, och hennes ögon var oväntat dunkla trots att hon uppenbarligen var tillbaka i nuet.
”Det är så mycket. Vi måste skynda oss”, viskade hon.
”Alice?” frågade Edward. ”Det där gick för fort, jag förstod inte. Vad var …?”
”Jag ser inte!” röt hon åt honom. ”Jacob är nästan här.”
Rosalie tog ett steg mot dörren. ”Jag tar hand om …”
”Nej, låt honom komma”, avbröt Alice gällt. Hon tog Jaspers hand och drog honom mot bakdörren. ”Renesmee gör det också svårare för mig att se. Jag måste bort härifrån för att kunna koncentrera mig, för att se så mycket som möjligt. Kom, Jasper, vi har ont om tid!”
Jacobs steg hördes på verandan. Alice ryckte otåligt i Jaspers hand och han följde efter, med lika oförstående blick som Edward. De försvann ut i natten.
”Skynda er!” ropade hon till oss. ”Ni måste hitta allihop!”
”Hitta vem?” frågade Jacob och drog igen dörren bakom sig. ”Vart tog Alice vägen?”
Ingen svarade. Alla satt bara och stirrade.
Jacob ruskade vätan ur håret och drog på sig sin t-shirt medan han tittade på Renesmee. ”Hej, Bella. Jag trodde att ni skulle ha gått till stugan vid det här laget …”
Han såg på mig, blinkade och spärrade upp ögonen. Jag såg hans ansikte förändras när han uppfattade stämningen i rummet. Han tittade på den våta fläcken på golvet, på kristallskärvorna och de utspridda rosorna. Hans fingrar började darra.
”Vad?” frågade han tonlöst. ”Vad har hänt?”
Jag visste inte var jag skulle börja. Ingen annan heller.
Jacob tog tre långa kliv genom rummet och sjönk ner på knä bredvid Renesmee och mig. Jag kände värmen från hans kropp när darrningarna vibrerade genom hans armar.
”Är hon okej?” frågade han och rörde lätt vid hennes panna medan han lyssnade på hennes hjärta. ”Jäklas inte med mig nu, Bella. Snälla!”
”Det är inget fel på Renesmee”, fick jag fram med brusten röst.
”Vad är det då?”
”Det gäller oss alla, Jacob”, viskade jag. Och nu fanns graven i min röst också. ”Det är över. Vi är dödsdömda.”
