Kapitel 36: Blodtörst (1)
De kom med pompa och ståt, med en sorts skönhet.
De kom i en strikt, formell formation. De rörde sig tillsammans, men de marscherade inte – de flöt ut ur skogen i perfekt harmoni, en mörk, sammanhängande linje som verkade röra sig någon decimeter över den nyfallna snön.
Utkanten av linjen var grå, men mörknade gradvis mot mitten så att hjärtat av formationen var djupaste svart. Alla ansikten låg i skugga under mörka kåpor. Det svaga, svepande ljudet av deras fötter var så rytmiskt att det lät som musik; en komplicerad takt som aldrig vacklade.
Något tecken jag inte uppfattade – eller så var det inget tecken, bara årtusenden av övning – fick formationen att röra sig utåt. Manövern var för stel och kantig för att likna en blomknopp som slog ut och påminde mer om en solfjäder; elegant men med raka linjer. De gråklädda gestalterna gled ut mot flankerna medan de svartklädda fortsatte framåt med perfekt kontrollerade rörelser.
De skred framåt långsamt men målmedvetet, utan brådska, utan spänning, utan oro. Det var de oövervinnerligas takt.
Det här var nästan som i min gamla mardröm. Det enda som saknades var den giriga åtrån jag sett i ansiktena i drömmen – de hämndlystna, triumferande leendena. Hittills var Volturi för disciplinerade för att visa några känslor alls. De verkade varken förvånade eller upprörda över den stora samlingen vampyrer som väntade på dem – en samling som plötsligt såg väldigt oorganiserad och oförberedd ut i jämförelse. De verkade inte reagera på den enorma vargen som stod mitt ibland oss.
Jag kunde inte låta bli att räkna. De var trettiotvå stycken. Även om man inte räknade de två svartklädda eftersläntrarna längst bak, som jag antog var fruarna – deras beskyddade position antydde att de inte skulle delta i attacken – så var de fortfarande många fler än vi. Bara nitton av oss skulle slåss, medan sju skulle se på medan vi förintades. Även om vi räknade in de tio vargarna, var de fler.
”Rödrockarna kommer, rödrockarna kommer”, muttrade Garrett för sig själv och skrockade. Han ställde sig ett steg närmare Kate.
”De kom”, viskade Vladimir till Stefan.
”Fruarna”, väste Stefan tillbaka. ”Hela vaktstyrkan. Alla tillsammans. Tur att vi inte försökte oss på Volterra.”
Och sedan, som om deras antal inte var tillräckligt stort redan, började fler vampyrer komma ut ur skogen bakom de majestätiskt framskridande Volturi.
Ansiktena i den här till synes oändliga raden av vampyrer var raka motsatsen till Volturis uttryckslösa disciplin – de utstrålade en mängd blandade känslor. Först häpnad, till och med oro, när de upptäckte vår oväntat stora grupp. Men oron försvann fort – de var säkra i sitt överväldigande antal, säkra bakom Volturis ohejdbara styrka. Deras ansikten återfick de uttryck de haft när de först kommit ut ur skogen.
Det var lätt att förstå vad de tänkte – det gick inte att missta sig. Det här var en ursinnig mobb, uppeggad till bristningsgränsen och på jakt efter rättvisa. Jag hade inte riktigt insett djupet i vampyrvärldens känslor för de odödliga barnen förrän jag såg de här ansiktena.
Det stod klart att den här brokiga, oordnade gruppen – mer än fyrtio vampyrer – var Volturis egna vittnen. När vi var döda skulle de sprida nyheten om att brottslingarna hade utplånats, att Volturi hade agerat objektivt och rättvist. De flesta såg ut att hoppas på mer än bara ett tillfälle att bevittna – de ville också slita sönder och bränna.
Vi hade inte en chans. Även om vi på något sätt kunde neutralisera Volturis försprång, kunde de fortfarande övermanna oss. Även om vi dödade Demetri, skulle Jacob inte kunna fly från det här.
Jag kände att de andra omkring mig insåg det samtidigt. Hopplösheten hängde tung i luften, tryckte ner mig med mer kraft än förut.
En vampyr i motståndarstyrkan verkade inte tillhöra någon av grupperna. Jag kände igen Irina när hon tvekade mellan Volturi och den brokiga mobben längre bak, och hennes ansikte speglade något helt annat än de andras. Irina stirrade vettskrämt på Tanya, i vår frontlinje.
Edward morrade, lågt men intensivt. ”Alistair hade rätt”, mumlade han till Carlisle.
Carlisle sneglade frågande på honom.
”Alistair hade rätt?” viskade Tanya.
”De – Caius och Aro – är här för att förinta och förvärva”, andades Edward nästan ljudlöst, så att bara vår sida hörde. ”De har flera olika strategier på plats. Om Irinas anklagelser av någon anledning hade visat sig vara falska, skulle de ha hittat på en annan anledning att straffa oss. Men nu ser de Renesmee, så de är övertygade om att de kan rättfärdiga sina handlingar. Vi kan fortfarande försöka försvara oss mot deras anklagelser, men då måste de först hejda sig för att höra sanningen om Renesmee. Och det tänker de inte göra.”
Jacob gav ifrån sig ett lågt, märkligt frustande.
Och två sekunder senare, helt oväntat, hejdade sig faktiskt processionen.
Den svaga melodin av perfekt synkroniserade rörelser tystnade. Den felfria disciplinen bröts inte; alla i Volturis styrka stannade i exakt samma ögonblick. De stod ungefär hundra meter ifrån oss.
Bakom mig och på sidorna hörde jag ljudet av hjärtslag, närmare än förut. Jag sneglade snabbt åt höger och vänster för att se vad som fått Volturi att stanna.
Vargarna hade slutit upp vid vår sida.
I utkanterna av vår oregelbundna rad sträckte vargarna ut sig som långa, beskyddande armar. Det tog mig bara bråkdelen av en sekund att konstatera att de var fler än tio, att identifiera de vargar jag kände och de jag aldrig sett förut. Sexton stycken hade fördelat sig på våra flanker – sjutton totalt, inklusive Jacob. Deras storlek och oproportionerligt stora tassar visade att nykomlingarna var unga, väldigt unga. Jag antar att jag borde ha förutsett det. Med så många vampyrer i området var det oundvikligt att vampyrbefolkningens antal exploderade.
Fler barn som skulle dö. Jag undrade varför Sam hade tillåtit det, men insåg genast att han inte hade haft något val. Om någon av vargarna kämpade vid vår sida, skulle Volturi självfallet söka upp resten. De ställde hela sin art på spel för den här striden.
Och vi skulle förlora.
Plötsligt blev jag rasande. Mer än rasande – mordlysten, galen av ursinne. Min hopplösa förtvivlan försvann helt och hållet. En svag, röd glöd lyste upp de mörka gestalterna framför mig, och i den stunden ville jag ingenting hellre än att hugga deras strupar, slita sönder deras kroppar och slänga dem på bålet. Jag kunde ha dansat runt elden medan de brändes levande, skrattat åt deras glödande aska. Jag blottade instinktivt tänderna och en låg, hotfull morrning steg ur min strupe. Jag insåg att mina mungipor var uppdragna i ett leende.
Bredvid mig ekade Zafrina och Serena min dämpade morrning. Edward kramade min hand igen, varnade mig.
Volturis skugghöljda ansikten var fortfarande uttryckslösa, med två undantag. I mitten av ledet stod Aro och Caius, med händerna mot varandra, och värderade situationen. Hela vaktstyrkan stod bredvid dem och väntade på deras signal. De båda männen såg inte på varandra, men det var uppenbart att de kommunicerade. Marcus verkade inte delta i samtalet, trots att han rörde vid Aros andra hand. Hans ansikte var inte lika blankt som vakternas, men nästan. Precis som förra gången jag träffade honom, såg han oändligt uttråkad ut.
Volturis vittnen lutade sig mot oss, stirrade ursinnigt på Renesmee och mig, men de stannade nära skogsbrynet och höll sig på avstånd från Volturi. Bara Irina drev omkring tätt bakom Volturi, bara några steg ifrån de uråldriga kvinnorna – båda ljushåriga med pudermatt hy och mjölkvita ögon – och deras enorma livvakter.
Bakom Aro stod en kvinna i mörkgrå kåpa. Det var svårt att se ordentligt, men det såg ut som om hon rörde vid hans rygg. Kunde hon vara den andra skölden, Renata? Jag undrade, precis som Eleazar, om hon skulle kunna stöta bort mig.
Men jag skulle inte offra livet för att försöka döda Caius eller Aro. Jag hade viktigare måltavlor.
Jag sökte efter dem i ledet och hade inga svårigheter med att hitta de två små, djupgrå kåporna nära mitten av formationen. Alec och Jane, de absolut minsta medlemmarna av vaktstyrkan, stod vid Marcus ena sida tillsammans med Demetri. Deras vackra ansikten var släta och uttryckslösa, och de var klädda i de mörkaste kåporna med undantag för de äldstes djupsvarta. Häxtvillingarna, hade Vladimir kallat dem. Deras krafter var grundstenen i Volturis offensiv. De var juvelerna i Aros krona.
Jag spände musklerna och kände giftet rinna till i munnen.
Aros och Caius röda ögon svepte över oss under de mjölkvita hinnorna. Jag såg besvikelsen i Aros ansikte när han granskade våra ansikten om och om igen utan att hitta den som saknades. Han pressade frustrerat ihop läpparna.
I det ögonblicket var jag bara oändligt tacksam för att Alice hade flytt.
Edward började plötsligt andas fortare.
”Edward?” Carlisles röst var låg och ängslig.
”De är osäkra på hur de ska gå vidare. De överväger sina möjligheter, identifierar huvudsakliga mål – jag, förstås, du, Eleazar, Tanya. Marcus bedömer styrkan i våra band till varandra, på jakt efter svaga länkar. Rumänernas närvaro irriterar dem. De oroar sig för ansikten de inte känner igen – särskilt Zafrina och Senna – och naturligtvis för vargarna. De har aldrig varit underlägsna i antal förut. Det var det som stoppade dem.”
”Underlägsna i antal?” ekade Tanya oförstående.
”De räknar inte sina vittnen”, andades Edward. ”De är obetydliga, meningslösa för vaktstyrkan. Aro vill bara ha en publik.”
”Borde jag tala?” frågade Carlisle.
Edward tvekade, men nickade. ”Det här är den enda chans du kommer att få.”
Carlisle rätade på ryggen och gick flera steg framåt från vår frontlinje. Det plågade mig att se honom ensam, oskyddad.
Han sträckte ut armarna med handflatorna uppåt, som i en hälsning. ”Aro, gamle vän. Det var många århundraden sedan sist.”
Det var dödstyst i den vita gläntan en lång stund. Jag kände spänningen vibrera från Edward medan han lyssnade på Aros bedömning av Carlisles ord. Spänningen bara steg medan sekunderna gick.
Sedan lämnade Aro Volturis formation. Skölden, Renata, rörde sig med honom som om hennes fingertoppar varit fastlimmade i hans kåpa. För första gången reagerade vaktstyrkan. Låga morrningar hördes, ögonbryn sänktes, tänder blottades. Några hukade sig, redo till språng.
Aro höjde ena handen. ”Fred.”
Han gick ytterligare några steg och lade huvudet på sned. Hans grumliga ögon glittrade av nyfikenhet. ”Vänliga ord, Carlisle”, andades han med sin sköra, tunna röst. ”De verkar malplacerade, med tanke på armén du har samlat ihop för att döda mig, för att döda mina nära och kära.”
Carlisle skakade på huvudet och sträckte fram handen, trots att avståndet mellan dem fortfarande var nästan hundra meter. ”Du behöver bara röra vid min hand för att veta att det aldrig var min avsikt.”
Aros ögon smalnade. ”Men hur kan din avsikt rimligtvis spela någon roll, käre Carlisle, med tanke på vad du har gjort?” Han rynkade pannan och en skugga av sorg svepte över hans drag – det var omöjligt att avgöra om det var äkta känslor eller inte.
”Jag har inte begått det brott ni är här för att straffa mig för.”
”Stig då åt sidan och låt oss straffa de skyldiga. Jag kan ärligt säga att ingenting skulle glädja mig mer än att skona ditt liv i dag.”
”Ingen har brutit mot lagen, Aro. Låt mig förklara.” Carlisle sträckte ut handen igen.
Innan Aro hann svara gled Caius snabbt fram till hans sida.
”Så många meningslösa regler, så många onödiga lagar ni har skapat för er själva, Carlisle”, väste den uråldrige, vithårige vampyren. ”Hur är det möjligt att du försvarar ett lagbrott som verkligen räknas?”
”Ingen har brutit mot lagen. Om ni bara lyssnar …”
”Vi ser barnet, Carlisle”, morrade Caius. ”Behandla oss inte som dårar.”
”Hon är inte odödlig. Hon är inte vampyr. Jag kan bevisa att jag talar sanning om ni bara ger mig ett ögonblick …”
Caius avbröt honom. ”Om hon inte är en av de förbjudna, varför har du då samlat en hel bataljon till hennes försvar?”
”Vittnen, Caius, precis som ni har med er.” Carlisle gjorde en gest mot den upprörda gruppen vid skogsbrynet. Några av dem morrade till svar. ”Vem som helst av våra vänner här kan berätta sanningen om barnet.
