Existentialism: Jean-Paul Sartre (del 1 av 2)
Sartre...
Sartre...
Sartre!
Sartre?
Jag får säga "Sartre".
Jag heter Joakim, välkommen till den här lektionen om Jean-Paul Sartre - en av 1900-talets största filosofer.
I oktober 1945 höll Jean-Paul Sartre (1905-1980) ett föredrag med rubriken ”Existentialismen är en humanism”.
Tillställningen blev en oerhörd succé och tillströmningen av nyfikna var enorm.
Det hårda trycket för att få plats i lokalen gjorde att biljettluckan och stora delar av inredningen slogs i bitar.
Föreläsaren själv lyckades nätt och jämt pressa sig fram mellan åhörarna
innan han med en timmes försening kunde påbörja sitt anförande.
Existentialismen var född.
Sartre fick sin utbildning vid en förnäm skola i Paris och kom senare själv att jobba som gymnasielärare i filosofi.
Han var lite drygt 1.50 lång, skelade kraftigt och beskrev sig själv som ful.
Nästan alltid gick han klädd i svart polo, basker, mörka byxor och kavaj
– en klädsel som kom att bli ett existentiellt mode.
Han sågs ofta sittandes på något kafé livligt diskuterandes meningen med livet,
inte sällan med ett glas rött vin i handen.
År 1964 utsågs han till nobelpristagare i litteratur men valde att demonstrera sin frihet genom att tacka nej
till priset med motiveringen att han inte ville klä ut sig i frack för borgerligheten.
Han kom dock senare att kontakta Svenska Akademien med en förfrågan om att få prissumman utbetald i smyg.
De vägrade.
Sartre var intresserad av hur vardagen ter sig för oss människor
och det sägs att han var fascinerad av tanken att man kunde filosofera om en cocktail.
Allt vi gör och uppfattar är laddat med känslor och personlig mening.
Det är vårt medvetande som avgör vad som är en händelse och vad som är bakgrundsbrus.
Anta att du ska möta en vän på ett kafé men att hon aldrig dyker upp.
Då blir hennes frånvaro en händelse, men endast för dig.
Ingen av de övriga kafégästerna kommer reagera på att din vän saknas.
De övriga besökarna blir för dig i sammanhanget endast obetydlig bakgrund.
Det är faktiskt anmärkningsvärt att något som inte existerar (i det här exemplet din saknade vän)
kan vara av stor betydelse för oss.
Sartre försökte med sin filosofi beskriva de grundläggande dragen i människans existens,
varför hans filosofi kallas för "existentialism".
Han byggde vidare på, och fördjupade, de tankar och begrepp som Søren Kierkegaard
hade presenterat 100 år tidigare.
Vi kommer nu att titta närmare på olika aspekter av Sartres existentialism.
Existentialismen, som blev något av en modefilosofi under mitten av 1900-talet,
menar att människan är fri att själv forma sitt liv.
Sartre, som rörelsens huvudsakliga företrädare, gick till och med så långt att han hävdade att människan
är ”dömd till frihet”, det vill säga att vi inte bara kan utan faktiskt också måste ta ställning.
Han höll med Nietzsche om att ”Gud är död”, och att det därför inte finns några förbestämda värden,
inget facit för rätt och fel eller gott och ont.
Detta till skillnad från exempel medeltiden då människorna såg tillvaron som fylld av högre mening.
De flesta ansåg att Gud skapat träden, djuren, stenarna och inte minst människorna som en del i sin stora plan.
Gud hade som en hantverkare skapat världen och allt hade sin funktion och sitt syfte
– tingen och människan hade mening.
Men i dagens ateistiska värld har människan förlorar därmed sin essens, sitt syfte.
Vi har inte blivit skapade av någon bestämt anledning och det finns inga objektivt giltiga påståenden
om hur människan bör vara, ingen på förhand given mänsklig natur.
Vi upptäcker att vi finns till och måste själva bestämma vad vi vill göra av livet.
Tänk er, sa Sartre, en skådespelare som plötsligt föses in på scenen utan något manus,
utan att veta vilken pjäs som spelas, vilken roll han själv har eller vem som är regissör.
Skådespelaren måste själv bestämma sig för något, bli något – skurk eller hjälte, en komisk eller en tragisk figur
– eller helt enkelt lämna scenen, vilket också innebär att välja.
Hur skådespelaren än väljer kommer han aldrig någonsin att få veta vad det hela går ut på.
I precis samma situation befinner sig människan.
Hon är inkastad i världen, existensen, och måste själv bestämma sig för vilken person hon vill bli.
Livet är en improvisation.
Annorlunda är det med tingen som omgärdar oss.
Om man bygger ett hus så vet man redan innan man startat konstruktionen vad dess syfte ska bli.
Tingen har redan från början en definition, en essens.
Det är bara människan som inte är någonting från början, som saknar syfte.
Vi människor är alltså inte skapta för någonting, vi bara existerar.
Först måste vi leva, existera, innan vi kan få en definition, en essens.
Detta är centralt i existentialismen, och formulerades av Sartre som ”existensen föregår essensen”.
För tingen är det tvärt om.
”Problemet är inte vad livet gjort med oss utan vad vi gör av det livet gjort med oss.”
Vi människor är alltså fria, men frihet i existentialistisk mening är ingen obegränsad frihet.
Vi kommer aldrig att kunna göra allt vi önskar, vi kommer aldrig att kunna flyga eller få superkrafter.
Då skulle frihet inte kunna skiljas från dröm eller fantasi.
Frihet uppstår istället i mötet med de givna förutsättningarna, det vi inte kan göra något åt.
Att vi föds av just våra föräldrar och med vissa genetiska anlag, att vi föds i ett visst land i en viss tid
– detta är livets förutsättningar.
Dessa omständigheter är också frihetens utgångspunkt.
Allt detta, sa Sartre, är vårt öde.
Och friheten uppstår just i mötet med ödet, med våra tillgångar och begränsningar.
Givetvis är frihet inte bara ett sinnestillstånd men det är i det inre friheten börjar.
Därför kan en fånge vara friare än sin fångvaktare. Inre frihet är en förutsättning för yttre frihet.
Friheten finns alltså alltid oberoende av vilken situation vi befinner oss i.
När vi föds är det enda som ligger framför oss ett Intet – det som ännu inte är.
Vad vi fyller Varat (det som är) med, kan inte på förhand avgöras.
Vår essens, det vill säga den vi är, bestäms inte av våra gener eller vårt sociala arv.
Det bestäms av våra val – alltså det vi fyller Intet med.
Naturvetenskapen menar ibland att vi bestäms av naturen och vårt genetiska arv
– att essensen därför föregår existensen.
För Sartre är det tvärtom.
Vi kastas ut i en värld där vi existerar och ”…människan är ingenting annat än vad hon gör sig till”.
Det som främst skiljer människan från tingen är att vi är medvetna
och kan reflektera över oss själva och vår situation.
I motsats till tingen har vi dessutom förmågan att föreställa oss världen annorlunda,
att kunna se Intet – det som inte är men som skulle kunna vara.
Enligt Sartre är det just förmågan att kunna tänka sig världen annorlunda som möjliggör frihet.
För vårt agerande påverkas av det som ännu inte är;
om man bestämmer sig för att bli läkare betyder inte det att man redan är läkare.
Det som inte är kommer att vara själva handlingens drivkraft, det vi strävar efter.
Tingen saknar denna förmåga att se det möjliga.
I existentiella termer så existerar de därför inte, de bara är.
Samma sak, menar Sarte, gäller för djuren.
De kan bara vara ”i sig”, vilket betyder att de styrs av sina instinkter och drifter.
Att existera innebär att kunna förhålla sig till olika handlingssätt och situationer;
att kunna välja mellan den ena och andra handlingen och se alternativ till den rådande situationen.
Enligt Sartre befinner vi oss i en absurd och meningslös värld som vi inte förstår oss på.
Detta är en värld som saknar riktning, mål och riktlinjer.
Det existerar ingen Gud att förlita sig på utan vi är helt utelämnade till oss själva.
Den mening och de värden vi eventuellt ändå finner är därför enbart våra egna påhitt.
Sartre menar inte att detta gör livet meningslöst.
Han menar att moralen är viktig för våra liv men att det är upp till oss själva att uppfinna den.
Samma sak gäller för meningen med livet – den finns inte i sig självt, utan måste väljas av varje enskild individ.
Den är alltså inte objektiv, utan varje människa väljer själv sin egen mening med sitt eget liv.
”Vi är dömda till frihet”, säger Sartre.
Vår värld saknar inneboende normer eller rätt och fel.
Vi kan aldrig förlita oss på någon regelbok eller religion som beskriver hur vi ska handla,
utan alla värden är mänskliga uppfinningar och är därmed varken sanna eller falska.
Därför måste vi själv uppfinna vår moral och handla därefter.
”Ni är fria, välj, hitta på. Ingen allmängiltig moral kan säga er vad som är rätt att göra;
det finns inga tecken i världen att gå efter.”
Varje händelse är en ny situation och vi kan därför aldrig tillämpa samma moral i alla lägen.
På denna punkt skiljer han sig från klassiska moralfilosofer som i alla tider försökt finna principer
och generella riktlinjer för att bedöma om en handling är rätt eller fel.
Som om det inte vore svårt nog att välja för sig själv, så väljer man samtidigt
också för hela mänskligheten, menar Sartre.
När man gör ett val måste man vara beredd på att det finns de som kommer att följa ens exempel.
Om man engagerar sig mot plågsamma djurförsök demonstrerar man att andra borde följa efter,
för ”ingenting kan vara gott för en själv utan att vara det för alla”.
Så vi är inte bara ansvariga för våra egna handlingar,
vi bär också ansvar för de som fattar samma beslut som oss.
Genom att visa vägen visar vi också på valmöjligheten.
Är valet rätt för mig så kan det också vara rätt för dig.
Här skymtas den kollektivistiska Sartre.
Han var även mycket politiskt engagerad, långt ut på vänsterkanten.
Att världen i sig självt saknar värden är den logiska konsekvensen av en ateistisk filosofi.
Det är människan som ger saker och ting sin innebörd då vi nu intagit den roll Gud tidigare hade
i den mänskliga föreställningen.
Tingen blir därför, liksom människorna, i grunden meningslösa.
Trots detta är vi ständigt sysselsatta med att försöka kontrollera tingen.
Vi har planer för tingen. Endast därför betyder de något för oss.
Men det finns situationer då vi tydligt känner av tingens överflödighet.
Hur meningslösa blir inte små minnessaker, tidningsurklipp
och anonyma fotografier i en släktings dödsbo?
De käraste minnen hamnar i arvtagarnas svarta sopsäck.
Hela tillvaron blir ibland som ett dödsbo efter Gud där alla saker blir meningslösa.
Världen blir inte längre en skapelse utan en hög med skräp, menar Sartre.
