Kapitel 45
Kattrinas död
När Klara Gulla trädde in i den lilla stugan i Skrolycka, låg Kattrina i sängen, likblek och med slutna ögon. Det såg ut, som om slutet redan skulle vara kommet.
Men så snart Klara Gulla stod bredvid henne och strök hennes hand, såg hon upp och började genast tala.
– Jan vill ha mej te sej, fick hon fram med stor ansträngning. Han räknar mej inte te last, att jag for ifrån'en.
Klara Gulla ryckte till. Hon började förstå varför modern dog. Hon, som hade varit trogen ett helt liv, hade grämt sig till döds över att hon hade svikit Jan i det sista.
– Inte kan ni väl ligga å oroa er fördenskull! sa Klara Gulla. Det var ju jag, som tvinga er å resa.
– Det har vart så svårt å tänka på i alla fall, sa Kattrina. Men nu är allt gott å väl igen emellan oss.
Hon slöt ögonen på nytt och låg alldeles stilla. Det spred sig liksom ett litet sken av lycka över det tärda ansiktet.
Men hon började snart tala igen. Det var saker, som nödvändigt måste sägas. Hon kunde inte få ro förr.
– Var inte så ond på Jan för att han sprang efter dej! Han mena' bara väl mä dej. Du har inte haft'et bra, sen ni blev skilda åt. Det var det han visste. Å inte han heller. Ni gick vilse var på sitt håll.
Klara Gulla hade vetat, att hon skulle komma att säga något sådant, och hon hade stålsatt sig på förhand. Men det, som modern sa, rörde henne mer, än hon hade trott, och hon försökte att ge henne ett gott svar.
– Jag ska tänka på far, sådan som han var förr i världen, sa hon. Ni minns ju så goa vänner vi jämt var på den tiden?
Det såg ut, som om Kattrina skulle ha blivit nöjd med svaret, för hon la sig omigen till ro. Hon hade säkert inte ämnat säga något mer, men helt plötsligt började hon småle mot dottern med stor kärleksfullhet.
– Jag är så glad, Klara Gulla, sa hon, för att du har blitt vacker igen.
För det leendet och de orden vek all Klara Gullas självbehärskning. Hon föll på knä invid den låga sängen och började gråta. Det var första gången alltsedan hemkomsten, som hon hade brutit ut i riktig gråt.
– Jag vet inte hur ni kan vara sån mot mej, som ni är, mor. Det är mitt fel, att ni dör nu, å te fars död är jag också skuld.
Kattrina smålog alltjämt och rörde sina händer till en liten smekning.
– Ni är så go, mor, ni är så go mot mej, sa Klara Gulla, alltmedan hon grät och snyftade.
Kattrina grep hårt hennes hand och lyfte sig upp i sängen för att kunna avlägga ett sista vittnesbörd.
– Allt gott, som finns hos mej, sa hon, det har jag lärt åv Jan. Efter detta sjönk hon tillbaka och sa sedan intet mer hörbart eller redigt. Dödsarbetet började, och hon dog nästa morgon.
Men under hela dödskampen låg Klara Gulla gråtande på golvet bredvid sängen. Hon låg där och grät bort sin ångest, sina feberdrömmar, sin skuldbörda. Det kunde inte bli något slut på hennes tårar.