Kapitel 42
»JAG SKULLE VILJA PRATA MED DIG.«
Annika Bäcklund ser allvarlig ut och jag blir rödflammig på halsen.
Någon måste ha anmält mig.
De kanske har hemliga kameror här. Jag har hört om sådant,
att man har låtit installera övervakningskameror på den här typen av institutioner.
Sedan visas filmen upp i Kalla fakta eller Uppdrag granskning,
och man blir till allmänt åtlöje inför hela svenska folket.
Jag förbereder mitt försvarstal. Mina ögon på Boråstapeterna och korsstygnen.
Men Annika Bäcklund är redan på väg till kontoret,
och jag följer visst efter. Törstig och svettig innanför min duvblå bussarong.
»Varsågod och sitt!«
Jag slår mig ner i en av de enklare stolarna,
som står placerade framför Bäcklunds skrivbord.
Stolen är lägre än hennes snurrfåtölj i skinn och jag blir ännu mindre än vad jag redan känner mig.
Bäcklund har påsar under ögonen. Ganska stora påsar.
Man ser tröttheten och håglösheten bakom de stela glasögonbågarna.
Frisyren är prydlig och örhängena diskreta.
Scarfen är chic och bryter stilfullt den grå kavaj och skjort-kombinationen.
Luften håller på att ramla ner i huvudet på mig. Så tung av dov parfym.
Annika Bäcklund ler mot mig: »Du har snart jobbat här ett år, hur tycker du att det har varit?«
Hennes röst är mild.
»Bra och givande. Och lärorikt.«
Jag vet inte om jag ljuger eller om jag faktiskt talar sanning.
Ibland är det svårt att urskilja gränsen mellan lögn och sanning. Eventuellt finns ingen skiljelinje.
Saker och ting är alldeles för komplexa för att bara vara det ena eller det andra.
När kommer domen? När får jag straffet? Kommer hon att ta hänsyn till min ringa ålder?
»Jag är på det hela taget mycket nöjd med dig som medarbetare.
Och det är det inte bara jag som är, kunderna och dina kollegor har bara gott att säga om dig,
och nu när Roy går i pension blir det en tjänst ledig och den är din om du vill ha den.«
De är nöjda med mig. En komplimang från min allra första riktiga chef.
Och hon har ett eget kontor och en grå kavaj.
Jag andas. Det första andetaget på mycket länge.
För en stund är det som om glädjen över att få en dos bekräftelse förblindar mig.
Jag skulle kunna hoppa jämfota över skrivbordet och ge Annika Bäcklund en blöt puss i pannan.
Men jag samlar ihop mig. Jag hoppar varken jämfota eller kysser Bäcklunds panna.
»Alltså jag håller ju på med teater egentligen och det här är liksom bara tillfälligt.«
Annika Bäcklund skrattar. Det roströda läppstiftet har hamnat på hennes mycket jämna tänder.
»Jag har förstått att teatern är viktig för dig.«
Jag känner mig plötsligt djärv,
även om mina kinder är blossande röda.
Antagligen har jag tittat lite för länge på Annika Bäcklunds läppstiftständer,
för hon gnider tungan fram och tillbaka över den översta tandraden och
hon lyckas slutligen polera dem rena från rostrött.
»Du ska ju jobba med människor Moa.
Du har den gåvan. Det vore att kasta bort den om du väljer teatern.«
Jag vet inte om jag förstår vad Annika Bäcklund menar.
Jag har snart slösat bort ett helt år, ett helt förbannat år,
på att torka bajs och städa rum.
Annika Bäcklund måste ha en mycket konstig hjärna.
Vet inte vad jag tycker om det hon säger.
Hon ser antagligen min ambivalens,
för hon säger att jag kan tänka på det till imorgon,
men påminner mig om att det är mycket ovanligt att bli erbjuden en fast tjänst när man
är så ung som jag.
Hon ger mig betänketid, samtidigt som hon pratar om ekonomisk trygghet.
Ett begrepp som gör mig stressad.
Det låter som pensionsspara,
facket och hemförsäkringar.