Kapitel 47
JAG SITTER PÅ TUNNELBANAN.
Sätet är blått. Någon har skurit upp en bit av skumgummit.
Jag pillar i hålet. Gräver så djupt jag kan.
Vi passerar Hötorget. Dörrarna öppnas. Dörrarna stängs.
Jag vet inte om det stiger på några, eller om några går av.
Jag pillar bara djupare och djupare i skumgummit. Känner plasten. Den är hård.
Det är gröna linjen mot Hässelby strand. Det är ett av de nyare tågen.
Ett nytt tåg med en förinspelad röst.
En kvinnoröst som meddelar var vi är, så vi inte tappar bort oss.
Hon låter precis så som en kvinna ska låta.
Min dröm är mycket nära nu. Tre stationer kvar. De vill att jag kommer.
De har läst mitt brev. De vill att just jag provfilmar. Liljebacken väntar
också på mig. Särskilt Gullan. Jag börjar jobba om en timme.
Det är den tid som det tar att åka från S:t Eriksplan till Stocksund.
Jag är på S:t Eriksplan nu. Jag har inte sjukskrivit mig.
Har inte bytt pass. Har inte gjort någonting.
Håller bara på att låta bli att komma.
Tänkte ringa efter provfilmningen och säga att jag blivit sjuk. Jättesjuk. Akutsjuk.
Jag har inte kunnat titta Gullan i ögonen de senaste dagarna.
Har undvikit henne.
Jag vet att hon sitter färdig på sitt rum nu.
Ser henne tydligt framför mig. Hennes Eccoskor hårt knutna om
hennes mycket svullna fötter. Hennes ljusa vårkappa över hennes finaste blus.
För Gullan är det en speciell dag idag.
Gullan har målat sina läppar rosa och jag kan slå vad om att
hon har på sig clips i öronen också. Antingen de ljusgula fyrkanterna
eller de rosa runda. Vill inte tänka på hur hon skakar och rosslar.
Hur trött hon redan är. Hur hon väntar på mig.
Hur hon sitter med sin handväska i knäet. Den är gammal och nött.
Hon har troligtvis packat upp och ner sakerna i den flera gånger vid det här laget.
Rädd för att glömma något. Men Gullan glömmer inte.
Gullan glömmer aldrig. Hon tittar på sitt armbandsur.
Hon vet att jag inte har börjat än.
Hon vet att jag går på mitt pass femton minuter innan färdtjänsten kommer.
Fridhemsplan.
Datorrösten. Kvinnan som låter så som en kvinna ska låta. Fridhemsplan.
En jury som väntar på mig. Socialstyrelsen.
Gullan. Varför kan hon bara inte försvinna ut ur mitt huvud?
Hon tittar på klockan igen. Det är en guldklocka som hon har fått av sin man.
Det är ju bara ett telefonsamtal efter provfilmningen.
Ett enkelt telefonsamtal. Eller varför inte nu med en gång.
Nej, inte med tunnelbaneljud i bakgrunden.
Jag måste hitta ett ställe som är tyst.
Någon toalett. Alla kan väl bli sjuka. Akutsjuka.
Men Gullan tar upp läppstiftet ännu en gång för att bättra på färgen.
Hon skakar på handen.
Larmar för att få hjälp att gå på toaletten för säkerhets skull.
Packar omsorgsfullt ner varsin tablettask så vi har något att äta på i färdtjänstbilen.
Tar upp sin röda portmonnä och räknar sedlarna.
Dörrarna öppnas. Fridhemsplan.
Jag går ut. Nej,
det är inte jag som går ut. Det är mitt hjärta.
Det är som om det frigör sig från alla vener och muskler som
håller det på plats. Som om det tränger sig emellan två av
mina ben i bröstkorgen. Som om jag måste springa efter.
Hjärtat, tre meter framför mig, korsar perrongen och hoppar på
tåget som går i motsatt riktning. Gröna linjen mot Skarpnäck.
Hjärtat är snabbt. Det liksom studsspringer.
Det gör mig irriterad och jag känner håligheten i bröstkorgen.
Känner mig svimfärdig. Då ser jag hur det har placerat sig på ett likadant säte,
som jag precis satt på, fast i motsatt riktning.
Det är på väg tillbaka till T-centralen. Vi är i samma vagn nu.
Jag och hjärtat. Men det hinner kvickt och smidigt
byta tunnelbana till linje fjorton mot Mörby centrum,
innan jag får fatt på det. Det har satt sig tillrätta bredvid en kvinna i
orange klänning. Det sitter nöjt och tillbakalutat och
färgar hela det blåa sätet rött. Jag tar upp det och ler ursäktande mot
kvinnan, medan jag med all min
kraft pressar tillbaka det genom bröstkorgsbenen.
