Kapitel 36
FEST HOS LEENA MED TVÅ E. Jag är bjuden.
Leena med två e tror att jag är bisexuell.
Hon tror att alla är det.
Hon tycker det är självklart att en man inte kan tillfredsställa henne på alla plan.
Och då säger det sig självt att hon får göra det med en kvinna istället.
Att bli tillfredsställd är en mänsklig rättighet.
Hon tycker att vi behöver knulla mer överhuvudtaget.
Jag har försökt förklara för henne att jag inte kan tänka mig att ha sex med en tjej.
Leena med två e hävdar att det enbart är ett resultat av vårt heteronormativa samhälle.
Jag är spänd hela dagen. Jag ska gå på fest.
Jag ska gå på fest.
Jag ska gå på fest.
Det sjunger i mitt huvud.
Jag åker in till stan för att hitta något nytt att ha på mig.
Något nytt som inte ser nytt ut.
Vill inte att någon ska tänka att jag har köpt något nytt att ha på mig bara för att jag ska gå på fest.
Jag letar i alla tänkbara affärer. Provar och speglar mig.
Tar av mig och byter om. Jag hatar omklädningsrum och min bleka hud.
Jag ser så fet ut. Det måste vara något fel på speglarna.
Och ljuset. Köper till slut en svart knälång klänning med röda broderier på bröstet.
Jag åker hem och duschar. Tänker inte på att klockan bara är tre och att det är fyra timmar kvar tills festen börjar.
Jag gör mig i ordning, tuperar mitt röda hår lite grann och virar en svart sjal runt halsen.
Tar lite extra kajal runt ögonen och rikligt med mascara på fransarna.
Det är snyggt med Loréal.
Det är snyggt med Loréal på fransarna. Det känns som om jag kommer smälta in.
Vid fyra är jag helt klar och har inte den blekaste aning om vad jag ska ta mig för under kvarstående timmar.
Jag löser korsord. Zappar på TV:n. Räknar minuter.
Klockan närmar sig halvsju och jag tar mig in till Söder.
Jag strosar runt vid Nytorget.
Jag har för lite kläder på mig.
Tre varv runt kvarteret, innan jag går in i trappuppgången och
uppför Leenas trappor. Vill inte komma prick. Ändå är jag först.
Ur högtalarna:
Johnny Cash. Och Leenas hem är lite mer städat än vanligt.
Hon sätter fram oliver i en skål. Och häller upp chips.
Tar fram crostini och tapenade.
Sträcker fram ett handblåst glas till mig och pekar mot vinet som står på diskbänken.
Hon tänder ljusen i de kulörta lyktorna och säger att det bara är att ta för sig så länge det räcker.
Så börjar det droppa in folk. De flesta ser ut som Leena.
Några är betydligt yngre, andra äldre, men alla är ändå väldigt lika Leena.
Leenas hem fylls av punk och bohem.
Ekologiska bomullskoftor. Obskyra frisyrer. Växtfärgade strumpbyxor i lila.
Piercingar och tatueringar.
Alla verkar känna varandra. Det kramas och pussas och trissas så stämningen känns fest.
Jag står mest rakt upp och ner och känner mig medelmåttig.
Slätstruken som hallens ljusa medaljongtapet.
Som en som gått samhällsvetenskaplig linje och tänker läsa vidare till gymnasielärare.
Som någon helt utan ambitioner. Jag måste göra något åt saken.
Jag går ner till Seven Eleven och köper en dosa Göteborgs rapé.
När jag kommer tillbaka till Leena står det tre killar i hallen. Långa,
magra med Cheap Monday-jeans.
Jag säger hej och de försvinner in i lägenheten med klirrande Systemkassar.
Jag tittar in mot vardagsrummet och festen. På håll ser det trevligt ut.
Jag går lite fram och tillbaka och låtsas att jag har ett mål. Rotar i väskan.
Går in på toa och speglar mig. Känner mig nervösbajsnödig.
Men jag kan inte under några omständigheter bajsa hos Leena med två e. Hur mycket anarkafeminist hon än är.
Kan inte bajsa på jobbet heller för den delen.
Eller på offentliga toaletter. Leena skulle antagligen säga att det är ett resultat av vårt manssamhälle.
Att kvinnan har blivit objektifierad.
Köket och lite mer vin i glaset. Cheap Monday-killarna som röker under fläkten.
De ser ut som trummisar allihop och de dricker Staropramen ur flaska. Jag fipplar med den lilla plastflärpen under vinboxen.
Det tar så fasligt lång tid innan glaset blir fullt.
Så lägger jag in en snus så nonchalant jag kan.
För att de ska förstå att jag inte har läst samhällsvetenskaplig linje.
Snusen är mycket större än vad jag hade förväntat mig.
Hela min överläpp försvinner. Mitt ansikte blir alldeles snett.
»Moa, heter jag.«
Jag sträcker fram handen mot trummisarna, vilka presenterar sig som Axel, Love och Per.
De återgår till sitt ursprungliga samtal.
Och jag hör ord som gig, förstärkare, gage och Debaser.
»Jag är skådis«,
säger jag och märker att jag har svårt att prata med den gigantiska prisen under läppen.
Någon har höjt musiken i vardagsrummet. Det är inte Cash längre.
»Jag håller på med teater«,
fortsätter jag lite högre den här gången och sveper det sista jag har kvar av vinet.
En av killarna vänder sig mot mig.
»Okej«, svarar han.
Snusen glider ner på mina framtänder.
Jag försöker att rätta till den med tungan, som jag har sett Leena göra otaliga gånger.
Det sticker på tandköttet. Det smakar Wunderbaum i hela käften.
Leena kommer in i köket och hela Liljebacken tornar upp sig för min inre syn.
»Alltså jag är skådis och vårdbiträde. Man måste saxa lite. Det är en rätt tuff bransch«, tillägger jag.
Jag förflyttar mig några steg bakåt, mot diskbänken och boxen.
Fyller på glaset. Känner mig yr och illamående av vinet och
snusen, som vid det här laget har börjat rinna ner på tänderna.
Leena tänder en cigarett och gör mig överflödig.
Jag går försiktigt ut i hallen. Tänker: Fokusera blicken och gå långsamt.
Och sedan mitt kräk mot det vita porslinet som tillverkats i Gustavsberg.
Utifrån vardagsrummet hör jag hur någon byter musik igen.
Kjell Höglund. Och jag baddar försiktigt mitt ansikte med ljummet vatten till tonerna av:
Man vaknar varje morgon med en hemskhet i sitt bröst, kan inte äta,
dricker kaffe, åker buss till jobbet, där är långa, trista timmar,
meningslösa klyschor,
ingen öppnar sig, man stirrar bara tomt och pratar strunt och skrattar till, men man vänjer sig.
Kommer ut från toaletten. Ser Cheap Monday-killarna.
Tycker att de tittar konstigt på mig.
Tycker att alla tittar konstigt på mig.
Går ut i köket som nu är tomt. Fyller på mer vin och går in i vardagsrummet.
De sitter i små grupper. Leenas vänner.
Och jag slår mig slumpmässigt ner.
De pratar om något krig,
om ekolådor och patriarkala strukturer och om huruvida någon konstnärs installation var meningsfull eller meningslös.
Både blomkrukor och ölburkar har blivit legitima askkoppar.
Jag frågar någon om en cigg. Jag röker och hostar och får nico-kick.
Det är ungefär nu som Leenas kompis, som ser ut som Leena men heter Rakel,
ställer sig upp i den bruna manchestersoffan och skriker:
»Är ni helt jävla blinda, ser ni inte att patriarkatets kukar pissar er i ansiktet?«
Sedan hoppar hon ner och springer gråtande ut i hallen.
Ut genom dörren och ut i natten. Ingen springer efter.
Senare får jag veta att det tillhör, att Leenas kompis,
som ser ut som Leena men heter Rakel, alltid skriker så när hon blir full.
Och festen fortsätter i ett hörn av den bruna manchestersoffan
och jag känner hur jag är ett med det bruna. Det är svårt att vara vaken. Jag kan inte vara kvar.
Det är ett helvete att hitta skorna.
Allas skor i en enda röra på den lilla hallytan.
Och väskan. Och jackan. Det är ett helvete att överhuvudtaget ta sig fram bland alla skor.
Jag går utan att säga hej då. Rusar nerför Leenas trappor.
Hjärtats oregelbundenhet och munnen full av saliv.
Södermalm har ändrat skepnad. Köer har bildats till ställen dit alla vill in.
Kanske är jag på Skånegatan, när jag känner hur oliverna och
tapenaden börjar sin resa upp mot munnen. Och då från en av köerna: »Moa.«
Jag hulkar.
Vet inte om tårarna är orsakade av själva kräkningen eller om jag faktiskt gråter.
Det där ropet igen:
»Moa!« Kalla det vad som helst. Slumpen kanske.
Men när jag tittar upp kommer Oskar småspringande mot mig.
Jag torkar mig om munnen med baksidan av handen. Känner hur jag fryser.
»Förlåt«, säger jag.
Oskar klappar mig på kinden.
En hastig rörelse som gör hans hand lite svart av min mascara.
Det är snyggt med Loréal.
Hans hand är varm och flyktig och luften kall och hotfull.
»Jag måste hem.«
Min röst är ynklig.
Oskar frågar om jag har någon kompis i närheten.
»Jag vet inte riktigt vart de tog vägen«, svarar jag och börjar gå.
»Moa, vänta!«
Oskar följer mig ner till tunnelbanan
och jag spyr igen, i en papperskorg. Det är verkligen ljust på perrongen.
»Du kan inte åka hem själv.«
»Det kan jag visst.«
Men Oskar är envis och följer med mig på tunnelbanan.
Han följer mig enda fram till min port.
Där kramar han om mig och jag tänker att det kanske är nu som jag ska bjuda på te.
För jag känner mig plötsligt väldigt heterosexuell.
Och jag känner hur jag struntar i heteronormativa teorier och patriarkala strukturer.
Känner att Oskar får göra precis vad han vill med mig.
Men Oskar gör absolut ingenting. Han frågar bara om allt känns okej.
Sedan säger han hej då och går.