Kapitel 5 (3)
Det var alltid Maya som lagade mat, jag var mest en hjälpreda. Ja, du vet ju hur värdelös jag är på matlagning. Men hon hade skrivit inköpslistor åt mig. Och hon skickade med flera lådor glas och porslin.
'Till jul kan man inte ha andra människors porslin', sa hon och skrattade. Vi hjälptes åt att packa in alltihop i bilen och så höll hon om mig. 'Kör försiktigt Mariona', sa hon och kysste mig tre gånger, en gång på vardera kinden och sist på munnen. Så lade hon mitt hår tillrätta bakom öronen och såg på mig. På något sätt var den gesten viktigare än kyssarna. Ingen annan har någonsin gjort så med mitt hår. Men Maya gjorde det ofta.”
Jag stod fortfarande med ryggen mot Emma och jag var osäker på om hon hörde. Men det spelade ingen roll längre.
”Du vet ju hur vägen ser ut. Hur brant det är. Och hur krokigt. Och Maya kom iväg så sent. Det var mycket att göra innan hon kunde stänga för helgerna. Hon skulle åka med Raul och Agnés i deras bil. 'Sitt inte uppe och vänta', sa hon. Som om jag skulle kunna somna innan hon kom.”
Det fanns ingen återvändo nu. Så jag fortsatte.
”Hon ringde när de började bli klara att lämna Barcelona. Ibland är mottagningen dålig på vägen ner till Cadaqués och jag väntade inte att hon skulle ringa igen. Så det tog ett bra tag innan jag började bli orolig. Jag tänkte att de kanske kommit iväg senare än de planerat. Att något försenat dem i sista stund.
Eller att de kanske stannat någonstans på vägen. Jag satt där uppe på terrassen och väntade. Först med den varma förväntan man känner när man väntar på någon man älskar. Sedan med den oro man bara känner för någon man älskar. Timmarna gick. Jag intalade mig att det fanns massor av naturliga förklaringar till att de dröjde så. Jag försökte ringa hennes mobil gång på gång, men kom bara till telefonsvararen.
Jag ringde både Rauls och Agnés mobiler, men fick inga svar där heller. Så jag blev lättad när det äntligen bultade på dörren där nere och sprang nerför trappan. Men det var inte Maya. Det var Pau som stod där.”
Nu grät jag. Men jag lät tårarna rinna. Och jag stod kvar som tidigare, med ryggen mot Emma.
”De dog alla tre. Agnés levde i två dagar, men vi visste att hon inte skulle klara sig. Maya och Raul hade dött omedelbart. Polisen misstänkte att ett djur sprungit ut på vägen framför bilen. Och att Raul hade girat och förlorat kontrollen. De var så nära, bara tio minuter till och de hade varit framme.”
När jag tystnade hörde jag havet djupt nedanför. Sjöfåglar högt ovanför.
”Kom och sätt dig”, sa Emma efter en stund, och jag vände mig om. Jag grät och grät. Det kändes som om jag inte gråtit så någonsin.
Emma drog handen över den flata stenen bredvid sig.
”Kom.”
Vi satt så ett bra tag. Sida vid sida, utan att behöva säga någonting.
”Pau stannade hela natten. Han satt med mig och höll om mig så länge jag behövde det. Och när jag äntligen somnade visste jag att han fanns kvar bredvid mig. På morgonen tog han hand om allting. Tog mig dit jag var tvungen att åka. Ringde alla samtal. Lagade ett oändligt antal koppar kaffe och ställde mat framför mig. Det är därför jag har så svårt att se honom i mitt hus nu.”
Det forsade ur mig nu, allt möjligt som jag inte ens vetat om att jag bar inom mig.
”När jag ser honom, ser jag bara hans medlidande. Ändå vet jag ju att han har sin egen sorg. Raul var en av hans bästa vänner. De hade känt varandra sedan de var i tonåren och gick på konstskola tillsammans. Han hade varit best man när de gifte sig. Och jag visste ju att han älskade Maya nästan lika mycket som jag gjorde. Men det gör så ont att se honom. Kanske känner han detsamma.
Kanske är det så att vi påminner varandra för mycket om vår sorg. Eller så är det bara av respekt för mig som han också håller distansen. Numera byter vi bara några ord när vi ses, inte mer.”
Emma sa ingenting. Det var som om hon gav mig tid att samla mig. Och jag var henne oändligt tacksam för det.
Till sist reste vi oss och gick vidare.
* Det var sen eftermiddag och jag satt på terrassen. Emma hade dragit sig tillbaka till sitt rum när vi kom hem. Jag ångrade inte någonting. Till skillnad från tidigare tillfällen i mitt liv då jag berättat något i förtroende, satt jag inte och ältade vad jag sagt. Oroade mig inte över hur jag uttryckt mig, eller det intryck jag möjligen gjort.
Jag insåg att jag faktiskt kände mig lättad. Kanske var det för mig precis så som Emma beskrivit det? Inte ett förtroende alls, utan bara så att jag äntligen satt ord på det jag tidigare varit så rädd att konfronteras med? Att jag berättat för mig själv? Jag hade inte på något sätt förminskat det. Eller förvanskat det.
Eller förstört det. Allt det jag burit på fanns fortfarande kvar. Klarare än någonsin. Och jag var lättad. Det hade varit svårt. Men inte så svårt som jag trott.
Vi hade inte gjort upp någonting för kvällen. Jag kände mig inte särskilt hungrig. Men jag reste mig och gick ner för att se vad som fanns i kylen. Det var fortfarande tyst i huset och jag försökte röra mig försiktigt för att inte störa Emma. Men jag hann knappt komma nerför trappan förrän hon öppnade dörren till sitt rum.
”Jag väckte dig väl inte?”
Hon skakade på huvudet.
”Jag har inte sovit. Bara tagit igen mig lite. Jag har upptäckt att jag kan låta kroppen vila utan att behöva somna. Det var en stor förändring. Jag var orolig så länge över att jag hade så svårt att sova. Långa perioder har jag tagit sömntabletter. Men de hjälper inte egentligen. Jag var trött hela dagarna. Nu är jag mer utvilad, även om jag inte sovit så mycket.”
Hon log och jag tyckte återigen att jag kunde se en yngre Emma.
”Det finns inte mycket att laga någonting av här”, sa jag och kikade in i kylen. ”Ska vi gå ut? Det behöver inte bli sent eller vara märkvärdigt. Det finns ju många små ställen här i närheten.”
Och så bestämde vi det.
Det var fortfarande ganska tidigt så vi hade inga problem att få ett bord på en liten restaurang nere i stan. Det var som om vi båda var upptagna av våra egna tankar och vi sa inte mycket. Men det var heller inte någon besvärande tystnad.
När vi var klara med huvudrätten ställde Emma plötsligt ifrån sig sitt glas.
”Varför är du så säker på att du vet vad andra människor tänker, Maria?”
Hon lade huvudet på sned och såg på mig som om hon var genuint intresserad av vad jag skulle säga. Jag ryckte på axlarna.
”Är jag?”
”Du säger det så ofta. Du säger dig veta vad mamma tänkte. Under alla de år du knappt såg henne. Och inte visste mycket om hennes liv. Och du säger att du vet att Pau tycker synd om dig. Hur vet du det?”
”Det är väl någonting man känner på sig?”
”Är det verkligen tillräckligt att gå efter, tror du? Har du aldrig insett att du haft fel? Hört någon beskriva hur den upplevt en situation, och fått klart för dig att du missuppfattat allting? Hur kan du alltid vara så säker på allt? Fast du är så ointresserad av andra människor.”
”Varför tycker du att jag är ointresserad?”
”Det är väl inte som jag tycker! Du säger det ju. Och du visar det så ofta. Alla dessa år då du inte en enda gång hörde av dig för att fråga hur vi mådde. Undrade du aldrig? Tänkte du aldrig på oss?”
”Tänkte ni på mig då? Ingen hörde av sig till mig heller. Det var som om jag inte hade någon familj. Förresten, vad vet du om mitt liv? Ägnade du mig någonsin en tanke? Undrade om jag var ensam? Om jag längtade hem? Om jag önskade att någon skulle vara intresserad av att ta reda på om jag levde eller var död? Du har ingen aning.”
Emma böjde sig fram över bordet.
”Nu gör du det igen! Antar att du vet vad jag tänkte. Eller snarare vad jag inte tänkte. Det var du som lämnade oss! Och jag säger ju att jag saknade dig så fruktansvärt! Och att jag knappt visste hur jag skulle överleva när du lämnade oss. Du har ingen aning om hur det blev därhemma senare. Hur ensam jag blev.”
”Jag hör att du säger det. Men jag upplevde aldrig att jag betydde någonting för dig. Eller att jag hade något ansvar för dig. Du var ju inte mitt barn. Du var min halvsyster. Och jag kände dig knappt. Jag tyckte inte jag hörde ihop med dig. Ja, inte med någon alls. Inte när jag förlorat Amanda.”
”Men jag tyckte tvärtom! När Amanda inte fanns längre, behövde jag dig ännu mer. Inte bara rent praktiskt. Utan för att dela sorgen. För mig var du en del av Amanda. Hennes spegelbild. Och jag försökte på alla sätt få dig att se mig. Inte så som Amanda gjort kanske, men på något sätt.
Jag ville få dig att förstå att jag såg hur du sörjde. Min sorg var outhärdlig. Jag ville få trösta dig också. Och jag ville att du skulle trösta mig. Att vi skulle hålla varandra uppe. Men du vände mig ryggen. Och gick.”
Jag mötte Emmas blick och jag tyckte jag kunde se hur hon vädjade till mig.
”Jag var tio år när du försvann ur mitt liv.” Hon sa det så tyst att jag knappt uppfattade det. Men jag visste vad hon sa. Och plötsligt sköljde minnena över mig. Jag mindes hennes barnsliga blick då. Och jag mindes hur jag undvikit den. Jag visste inte då vad jag skulle göra med den, och jag visste det inte nu heller.
”Jag kan inte dela, Emma. Jag vet inte hur man gör. För mig innebär detta att dela bara förlust. Aldrig gemenskap. Att se dig, verkligen se dig, skulle ha varit outhärdligt. Det skulle ha gjort det omöjligt för mig att fortsätta. Det var bara genom att gå min väg som jag kunde behålla Amanda inom mig. När jag såg dig, såg jag bara Amandas frånvaro. Bara med Amanda kunde jag dela utan att förlora.”
”Men Amanda delade inte allt med dig, Maria.”
”Vi delade allt. Så var det alltid med oss. Vi visste precis var vi hade varandra. Jag tror inte du kan förstå hur det var.”
Emma skakade sakta på huvudet.
”Man vet aldrig allt om en annan människa.”
”Med oss var det i alla fall så.”
”Vi måste prata om Amanda, Maria. Vi måste göra det innan det blir för sent.”
”Är det inte det vi gör? Pratar om Amanda?”
Jag mådde plötsligt illa och sköt ifrån mig tallriken.
Emma skakade på huvudet igen.
”Inte så som jag menar. Vi måste prata om Amandas död.”
Jag reste mig upp.
”Ursäkta, jag måste bara gå på toaletten.”
Jag gick genom den nu nästan fullsatta restaurangen och kände en stark impuls att bara fortsätta ut. Gå iväg, gå tills alla tankar utplånats. Tills jag återfann den stillhet jag kämpat så hårt för att finna. Men jag gick till toaletten.
Jag stod framför den fläckiga spegeln och såg på mig själv medan jag lät vattnet rinna över mina händer.
Maya hade sagt ungefär detsamma som Emma. ”Ta inte för givet att folk tänker det som du tror att de gör, Maria. Vi människor är mysterier, och ofta vet vi inte ens själva vad vi tänker. Vi efter-rationaliserar, omtolkar. Missuppfattar. Önsketänker. Det är faktiskt viktigare att försöka förstå vad det är man själv tänker, än att fundera på vad andra möjligen tänker.
