Kapitel 6 (1)
FEMTE DAGEN
Pau hade haft rätt när det gällde vädret. Vi kunde inte ha önskat oss bättre. Jag stod på terrassen och såg ut över havet som alltid på morgonen. Himlen var klart blå utan ett moln och det såg ut som om en lätt bris krusade den glittrande vattenytan. Inte en människa syntes. Men Cadaqués vaknade alltid sent, särskilt så här års.
När jag kom ner var Emma redan i full gång med att packa lunchen och det fanns inte mycket för mig att bidra med.
”Jag hoppas det blir bra så här. Det är ju bara bröd, ost och frukt egentligen.”
”Det är väl inte så bara. Jag tycker det ser perfekt ut. Det blir pinsamt om vi tar med för mycket.”
”Jag känner mig osäker på om det här är en bra idé”, sa jag och satte mig ner.
”Ja, det känns lite konstigt för mig med. Jag är inte van vid sjön heller. Som du vet. Tycker inte om att vara på eller i havet. Och så blir jag ju så lätt sjösjuk. Men vädret skulle inte ha kunnat vara bättre, så jag hoppas det ska gå bra.”
”Det var inte det jag tänkte på.”
”Nej, jag förstår det, tror jag. Men kanske du inte behöver tänka längre än just till den här dagen. Den här utflykten. Vara här och nu en liten stund.”
Här och nu? Men jag ville inte vara här och nu. Jag ville inte sitta i en segelbåt tillsammans med Pau och Emma hela dagen. Tanken skrämde mig. Och den välbekanta irritationen gjorde sig påmind igen.
”Det kanske hade varit bättre om Pau bara tagit med dig på en utflykt”, sa jag, väl medveten om att jag sköt Emma ifrån mig. De små steg vi tagit för att närma oss varandra under de här dagarna kändes plötsligt overkliga. Och meningslösa. ”Jag har ju som sagt seglat här förut.”
”Jag är här för att vara med dig. Jag hade aldrig tackat ja om du inte hade följt med. Jag känner ju inte ens Pau.”
Jag drack upp kaffet och reste mig.
”Jaha, då är vi väl klara? Ska vi gå ner och se om Pau är det också?”
* Paus lilla segelbåt var en klassisk enmastad katalansk fiskebåt. I alla fall trodde jag det. Det fanns många snarlika. Det var en träbåt, målad varmt röd på utsidan och blekt gul inuti. Utrustningen hade förmodligen anpassats när båten inte längre användes som fiskebåt, för nu fanns där bara tre smala tofter och ett litet utrymme för packning.
Emma tog tacksamt emot Paus hand när hon klev ner i båten. Hon satte sig och såg upp på mig med ett tunt leende.
”Skjut ifrån när du hoppar i”, sa Pau. Som om det var den naturligaste sak i världen. Som om jag gjort det här många gånger tidigare. Visserligen hade jag varit med på många turer, men det hade alltid varit Maya som skött den här delen. Jag gjorde loss tampen och väntade på Paus tecken att hoppa ombord. För ett ögonblick såg jag mig själv missa steget och hamna i vattnet. Men när jag till sist faktiskt sköt ifrån och hoppade kändes det enkelt och självklart.
Så fort vi kom ut ur viken friskade vinden i och seglet spändes. Det var inte någon hård blåst, bara lagom för att föra oss framåt mjukt och fint. Jag satt kvar där jag landat, i fören, och jag lutade mig över relingen och såg ner i det turkosblå vattnet. Precis som Emma har jag undvikit hav. Jag undviker också både båtar och simturer. Min kärlek till havet inskränker sig till synupplevelsen från land. Och doften. Särskilt av det här havet.
Det tillhör en tid som jag vill bevara. Den salta doften av havet och Mayas parfym. Hennes röst. Med havet som ständig bakgrund. Och så musiken som också var för alltid förbunden med havet. Lluís Llach alldeles särskilt, kanske. Bressol de tots els blaus, Vaggan till allt det blå. Som Pau brukade sjunga. I en annan tid. Allt fanns kvar, inneslutet i sitt eget ljus. Men jag kunde uppleva det bara utifrån. Minnas, men inte återskapa känslan.
Jag sträckte mig längre över relingen och lät handen bryta vattenytan så att vattnet stänkte. Det var svalt, men inte kallt och jag sänkte ansiktet och tog emot de fina dropparna mot huden.
När jag vände mig om och satte mig tillrätta såg jag att Emma lagt sig ner på en av tofterna och det såg inte ut som om hon var det minsta besvärad. Hennes bara fötter vilade mot relingen och hon skrattade åt någonting Pau sagt.
Som jag trott seglade vi norrut, förbi Cap de Creus och upp längs kusten. Vinden var fortfarande lätt och det var behagligt på alla sätt. Även om vi inte hade hög fart var det svårt att föra något samtal tvärs över båten och med masten mellan oss. Det passade mig utmärkt. Jag satt tillbakalutad och lät den milda oktobersolen värma huden.
Pau revade seglet och vi kastade ankar i en liten vik. Två små öar skyddade oss. Den skrovliga lavastenen som stack upp ur havet såg ut som någonting täckt av elefanthud, som delar av en gigantisk kropp som vilade under vattnet. Pau undrade om vi ville gå iland, men både Emma och jag skakade på huvudet.
Pau och Emma pratade, mest Pau, som hade mycket att berätta om området, om nationalparken. Om de ovanliga geologiska förhållandena här där Pyrenéerna försvinner ner i Medelhavet. Och om politik, förstås. Och Emma var en intresserad åhörare. I alla fall fick jag det intrycket. Jag tog upp min bok och började läsa men hade svårt att koncentrera mig.
Då och då nådde brottstycken av konversationen mig, men jag gjorde inga försök att delta. Jag tog in den klara blå himlen ovanför och jag kände båten sakta vagga under mig. Så här hade de andra dagarna varit. Jag tänkte på dem som så många, men i verkligheten var det ju bara några få säsonger. Och inte så många segelturer per säsong heller.
”Du har inte tagit med dig gitarren idag?”
Jag var inte medveten om att jag ens tänkt på det innan frågan slapp ur mig.
Pau hejdade sig och lyfte blicken. Jag tyckte det såg ut som om han behövde ett ögonblick för att samla sig.
”Jag spelar inte så ofta nuförtiden.”
Vi släppte det och återgick till vad vi gjort innan.
Jag hade slumrat till när jag kände Pau resa sig så att båten krängde till.
”Vad säger ni? Är ni lite hungriga? Ska vi ta itu med lunchen?”
Vi reste oss och började packa upp det vi tagit med oss.
Så tog Pau fram sin grill.
”Åh, jag som hade hoppats på att du tagit den med dig!” sa jag och kunde inte låta bli att le. ”Sardiner?”
”Ja, bara för att de kom in med färska igår kväll. Jag tyckte Emma borde få smaka.” Han log som om vår entusiasm gladde honom.
Så ställde han upp grillen på däcket i fören och Emma och jag lade en duk över en av tofterna och satte fram det vi hade med oss. Så här i båten såg det mycket ut. Bröd, ost, oliver, tomater. Persikor. Jag hade inte ens trott att jag var hungrig. Nu såg allt plötsligt väldigt frestande ut.
”Ska ni inte ta ett dopp medan jag grillar?” sa Pau. Kanske han tänkte på Emma. Att hon borde hoppa i. Hur det var med mig och bad i havet visste han ju.
Emma och jag såg på varandra, men ingen av oss sa någonting.
”Vattnet är oerhört klart här. Det är ett populärt område för dykare.”
När han inte lyckades få någon respons från oss ryckte han på axlarna och koncentrerade sig på sin grillning.
Emma verkade intresserad av vad han höll på med och ställde frågor om fisken.
Pau satt på huk uppe på däck bredvid grillen och Emma på knä på toften nedanför, stödd på armbågarna som vilade på däcket. I stillheten här kunde jag höra deras röster, men jag blandade mig inte i samtalet utan vände mig och lutade mig över relingen igen. Vattnet var som glas, turkosfärgat och så klart att det kändes som om jag kunde se hela vägen till botten. Det började dofta från grillen.
Så åt vi. Fisken var förstås höjdpunkten, men det Emma packat var perfekta tillbehör. Solen värmde, vattnet kluckade mot båten. Vi smuttade på det vita vinet. Jag hade återvänt till aktern och halvlåg med fötterna på relingen.
Jag hörde Emma skratta igen. Ett ungt, befriat skratt. Nästan sensuellt. Så som hon måste ha skrattat för länge sedan. Men jag hade inga minnen av hennes skratt. I mitt minne var hon helt stum, insåg jag nu. Jag vred på huvudet och såg på henne. Hon hade satt sig tvärs över toften, med ett ben på vardera sidan. Hon stödde sig på händerna så att hon kom att sitta lite lätt framåtlutad.
Hon hade lyft hälarna och balanserade vikten på tåspetsarna och hon hade vänt huvudet mot Pau så att halsen var graciöst böjd. Hon var vacker. Och ett minne flimrade förbi. Av någon anledning blev jag påmind om hur jag en gång sett henne ligga och sova. Jag mindes inte sammanhanget, bara själva scenen. Emma var liten, ett par år gammal bara. Vi var ensamma i rummet, kanske sov hon middag.
Jag böjde mig fram utan att egentligen vara medveten om vad det var jag gjorde, eller varför. Mitt ansikte var så nära att jag kunde känna hennes varma andedräkt, men hon sov vidare. Det blonda håret låg utbrett runt huvudet och jag sträckte fram handen och lyfte en tunn slinga. Jag gned det mjuka håret mellan fingrarna och luktade på det. Och när jag förde fingrarna till näsan kunde jag känna hennes doft.
Den var lätt, knappt förnimbar, men den överraskade mig ändå. Jag kom att tänka på sådana blommor som bara ger ifrån sig lukt när man krossar kronbladen. Som bara doftar när man förstör dem.
Minnet gjorde mig obehaglig till mods.
Emma satt som förut och jag kunde höra brottstycken av konversationen.
Det kom över mig utan förvarning. Ännu en oemotståndlig impuls.
Jag reste mig hastigt. Drog av mig T-tröjan och klev upp på toften.
Jag kan inte säga att jag dök. Jag bara tog ett steg ut.
Så sjönk jag. Sjönk och sjönk. Jag öppnade ögonen. Solen sände stråk av ljus ner genom det turkosblå vattnet. Jag sträckte ut handen och den skar tvärs igenom ljuset. Alla ljud var dämpade och mina egna hjärtslag överröstade allt.
Jag sjönk.
Jag förde armarna tätt intill kroppen för att inte bjuda något motstånd.
Men det gick allt långsammare.
Till sist hängde jag orörlig i det turkosblå.
Ett evighetslångt svindlande ögonblick. Det kändes som om mina hjärtslag passerade genom huden ut i det omgivande havet som var oändligt runt omkring mig. Små partiklar drev graciöst i vattnet där solstrålarna fortsatte att göra band av ljusare blått.
Det föresvävade mig att jag kunde stanna så. Jag ville det.
Men jag började sakta och obevekligt stiga uppåt.
Så, plötsligt, ovanför mig, ett moln av vita bubblor. Vibrationer mot min hud. Insikten att jag inte längre var ensam. Någonting som snuddade vid mig. Strök mot min vad.
Jag höjde armarna över huvudet och steg snabbare uppåt.
När jag nådde ytan stod Pau lutad över relingen som om han var beredd att hoppa i vattnet.
Han tog min hand och drog mig snabbt ombord.
Så vände han sig igen och såg oroligt mot vattnet.
”Jag vet inte vad som hände, hon bara hoppade i rätt som det var”, var allt han hann säga innan Emmas huvud dök upp över vattenytan och Pau återigen sträckte ut en hand.
Emma kippade efter andan och såg ut att kämpa för att hålla sig flytande. Men hon tog inte Paus hand. Utan att tänka hoppade jag i igen.
