Kapitel 22: Lovad (3) Kapitel 22: Lovad (3) Chapter 22: Lovad (3)

Hans hud, som alltid känts så het, var som en öppen låga nu. His skin, which had always felt so hot, was like an open flame now. Han hade nästan samma temperatur som Renesmee, kanske någon grad eller två varmare.

Renesmee verkade omedveten om min kalla hud, eller kanske van vid den. Renesmee seemed unaware of my cold skin, or maybe used to it.

Hon tittade upp och log mot mig igen, blottade sina små tänder och två skrattgropar. She looked up and smiled at me again, baring her small teeth and two pits of laughter. Sedan sträckte hon sig mot mitt ansikte. Then she reached for my face.

I det ögonblicket grep allas händer hårdare om mig, i väntan på min reaktion. At that moment, everyone's hands gripped me harder, waiting for my reaction. Jag märkte det knappt. I barely noticed it.

Jag flämtade, häpen och skrämd av den egendomliga, illavarslande bilden i mitt huvud. I gasped, amazed and frightened by the strange, ominous image in my head. Det kändes som ett väldigt starkt minne – jag kunde se det både med ögonen och i tankarna – men det var helt obekant. It felt like a very strong memory - I could see it both with my eyes and in my mind - but it was completely unknown. Jag såg genom det på Renesmees förväntansfulla ansiktsuttryck och försökte förstå vad som hände, medan jag förtvivlat försökte behålla lugnet. I looked through it at Renesmee's expectant facial expression and tried to understand what was happening, while I desperately tried to stay calm.

Förutom att bilden var chockerande och obekant var den på något sätt också felaktig – jag kände nästan igen mitt eget ansikte i den, mitt gamla ansikte, men det var skevt, bakvänt. Das Bild war nicht nur schockierend und ungewohnt, sondern auch irgendwie falsch - fast hätte ich mein eigenes Gesicht darin erkannt, mein altes Gesicht, aber es war schief, verkehrt herum. In addition to the image being shocking and unfamiliar, it was somehow also incorrect - I almost recognized my own face in it, my old face, but it was crooked, backwards. Jag insåg plötsligt att jag såg mitt eget ansikte som andra såg det, inte som det såg ut i en spegel. I suddenly realized that I saw my own face as others saw it, not as it looked in a mirror.

Ansiktet i minnesbilden var förvrängt, härjat, täckt av svett och blod. The face in the memory image was distorted, ravaged, covered with sweat and blood. Trots det log jag ett bedårat leende, mina bruna ögon lyste över de djupa, mörka ringarna. Despite that, I smiled an adorable smile, my brown eyes shining over the deep, dark circles. Bilden förstorades, mitt ansikte kom närmare, och försvann sedan tvärt. The picture was enlarged, my face came closer, and then disappeared abruptly.

Renesmees hand föll från min kind. Renesmees Hand fiel von meiner Wange. Renesmee's hand fell from my cheek. Hon log ännu bredare. Sie lächelte noch breiter. She smiled even wider.

Det var alldeles tyst i rummet, bortsett från hjärtslagen. It was very quiet in the room, apart from the heartbeat. Ingen annan än Jacob och Renesmee drog ett enda andetag. No one but Jacob and Renesmee took a single breath. Tystnaden fortsatte, det var som om de väntade på att jag skulle säga någonting. The silence continued, it was as if they were waiting for me to say something.

”Vad … var … det?” lyckades jag få fram. "Was ... war ... das?" Ich schaffte es, mich zu befreien. "What was that?" I managed to get out.

”Vad såg du?” frågade Rosalie nyfiket och tittade fram bakom Jacob, som verkade vara väldigt mycket i vägen och på fel plats för tillfället. "Was hast du gesehen?" fragte Rosalie neugierig und schaute sich hinter Jacob um, der im Moment sehr im Weg und an der falschen Stelle zu sein schien. "What did you see?" Rosalie asked curiously and looked ahead behind Jacob, who seemed to be very much in the way and in the wrong place at the moment. ”Vad visade hon dig?” "What did she show you?"

”Var det hon som visade mig det?” viskade jag. "Was she the one who showed it to me?" I whispered.

”Jag sa ju att det var svårt att förklara”, mumlade Edward. "I told you it was hard to explain," Edward mumbled. ”Men det är ett väldigt effektivt sätt att kommunicera.” "But it's a very effective way to communicate."

”Vad såg du?” frågade Jacob. "What did you see?" asked Jacob.

Jag blinkade snabbt, flera gånger. I blinked quickly, several times. ”Eh, mig själv. Tror jag. Men jag såg hemsk ut.” Aber ich sah schrecklich aus.“ But I looked awful. ”

”Det var det enda minne hon hade av dig”, förklarade Edward. "That was the only memory she had of you," Edward explained. Han hade tydligen sett vad hon visade mig, medan hon tänkt på det. He had apparently seen what she was showing me while she was thinking about it. Hans röst var sträv av känsla. Seine Stimme war angespannt vor Emotionen. His voice was rough with emotion. ”Hon låter dig veta att hon har gjort kopplingen, att hon vet vem du är.” „Sie lässt dich wissen, dass sie die Verbindung hergestellt hat, dass sie weiß, wer du bist.“ "She lets you know that she's made the connection, that she knows who you are."

”Men hur gjorde hon det?” "But how did she do it?"

Renesmee verkade obekymrad av mina stora ögon. Renesmee seemed unconcerned by my big eyes. Hon fortsatte le och lekte lite med mitt hår. She continued to smile and played a little with my hair.

”Hur hör jag tankar? How do I hear thoughts? Hur ser Alice framtiden?” frågade Edward retoriskt. Sedan ryckte han på axlarna. Then he shrugged. ”Hon har en talang.” "She has a talent."

”Det är en intressant skruv”, sa Carlisle till Edward. „Das ist eine interessante Wendung“, sagte Carlisle zu Edward. "It's an interesting screw," Carlisle told Edward. ”Som om hon gör raka motsatsen till det du kan.” „Als würde sie genau das Gegenteil von dem tun, was du tun kannst.“ "As if she's doing the exact opposite of what you can do."

”Intressant”, instämde Edward. ”Jag undrar …”

Jag visste att de spekulerade, men jag lyssnade inte. I knew they were speculating, but I did not listen. Jag beundrade det vackraste ansiktet i världen. Hon var varm i mina armar, påminde mig om ögonblicket när mörkret nästan hade besegrat mig, när det inte fanns någonting kvar i hela världen att hålla fast vid. Ingenting som var starkt nog att dra mig genom det förkrossande svarta. Ögonblicket när jag hade tänkt på Renesmee och hittat något jag aldrig skulle släppa taget om. The moment when I had thought of Renesmee and found something I would never let go of.

”Jag minns dig också”, sa jag lågt. "I remember you too," I said softly.

Det kändes väldigt naturligt när jag sänkte huvudet för att kyssa hennes panna. It felt very natural when I lowered my head to kiss her forehead. Hon doftade ljuvligt. She smelled lovely. Doften av hennes hud fick hettan att flamma upp i strupen igen, men den var lätt att ignorera och tog inte ifrån stunden dess glädje. The scent of her skin made the heat flare up in her throat again, but it was easy to ignore and did not take away its joy from the moment. Renesmee var verklig och jag kände henne. Renesmee was real and I knew her. Det var henne jag hade kämpat för från början. It was her I had fought for from the beginning. Min lilla sparkare, hon som hade älskat mig inifrån också. Mein kleiner Kicker, sie, die mich auch von innen geliebt hatte. My little kicker, she who had loved me from the inside as well. Hälften Edward, perfekt och underbar. Half Edward, perfect and wonderful. Och hälften jag – vilket förvånande nog gjorde henne ännu bättre. And half me - which surprisingly made her even better.

Jag hade haft rätt hela tiden. Ich hatte die ganze Zeit recht gehabt. Hon hade varit värd det. She had been worth it.

”Hon klarar sig fint”, mumlade Alice, antagligen till Jasper. „Es geht ihr gut“, murmelte Alice, vermutlich zu Jasper. "She's fine," Alice mumbled, probably to Jasper. Jag kände att de fortfarande inte litade på mig. I felt that they still did not trust me.

”Har vi inte experimenterat tillräckligt för i dag?” frågade Jacob med lite gäll, stressad röst. "Have we not experimented enough for today?" Jacob asked in a low, stressed voice. ”Okej, Bella klarar sig fint, men vi behöver inte överdriva.” "Okay, Bella's fine, but we do not have to exaggerate."

Jag blängde irriterat på honom. I glared at him angrily. Jasper vred besvärat på sig bredvid mig. Jasper writhed awkwardly next to me. Vi stod så tätt intill varandra att varje liten rörelse kändes stor.

”Vad är det med dig, Jacob?” frågade jag. Jag försökte lirka Renesmee ur hans grepp, men han tog bara ett steg närmare mig. I tried to coax Renesmee out of his grasp, but he only took one step closer to me. Han stod så nära att Renesmee låg mellan våra bröst. He stood so close that Renesmee lay between our breasts.

Edward väste åt honom. Edward hissed at him. ”Även om jag förstår det, kan jag fortfarande kasta ut dig, Jacob. "Even if I understand, I can still throw you out, Jacob. Bella klarar det här fantastiskt bra. Förstör inte stunden för henne.” Do not ruin the moment for her. "

”Jag hjälper honom, jycken”, lovade Rosalie med en morrning. „Ich werde ihm helfen, Kleiner“, versprach Rosalie mit einem Knurren. "I'll help him, dude," Rosalie promised with a growl. ”Jag är skyldig dig en rejäl spark i magen.” Jag förstod att deras relation inte hade förändrats till det bättre. "I owe you a big kick in the stomach." I understood that their relationship had not changed for the better.

Jag betraktade Jacobs ängsliga, nästan arga ansikte. I looked at Jacob's anxious, almost angry face. Han tittade bara på Renesmees ansikte. Alla stod så tätt ihop att han måste röra vid åtminstone sex vampyrer just då, men det verkade inte bekomma honom. Alle standen so dicht beieinander, dass er in diesem Moment mindestens sechs Vampire berühren musste, aber das schien ihn nicht zu stören. Everyone was so close together that he had to touch at least six vampires at the time, but that did not seem to bother him.

Skulle han verkligen utsätta sig för allt det här, bara för att skydda mig mot mig själv? Would he really expose himself to all this, just to protect me from myself? Vad kunde ha hänt under min förvandling – till något han hatade – som fick honom att mjukna tillräckligt mycket för det här? What could have happened during my transformation - into something he hated - that made him soften enough for this?

Jag funderade, såg honom betrakta min dotter. I thought, saw him look at my daughter. Han stirrade på henne som … som om han var en blind man som just sett solen för första gången. Er starrte sie an, als ... als wäre er ein Blinder, der gerade zum ersten Mal die Sonne gesehen hatte.

”Nej!” flämtade jag. "No!" I gasped.

Jasper smällde ihop tänderna och Edward slog armarna om mig i ett järngrepp. Jasper clenched his teeth and Edward wrapped his arms around me in an iron grip. Jacob ryckte Renesmee ur min famn i samma sekund, och jag försökte inte hålla henne kvar. Jacob pulled Renesmee out of my arms for the same second, and I did not try to hold her. För jag kände den komma – explosionen alla hade väntat på. Weil ich sie kommen fühlte – die Explosion, auf die alle gewartet hatten. Because I felt it coming - the explosion everyone had been waiting for.

”Rose”, väste jag långsamt mellan tänderna. "Rose", I hissed slowly between my teeth. ”Ta Renesmee.”

Rosalie sträckte fram händerna, och Jacob gav henne genast min dotter. Rosalie held out her hands, and Jacob immediately gave her my daughter. Båda två backade bort från mig. Both backed away from me.

”Edward, jag vill inte skada dig, så var snäll och släpp mig.” "Edward, ich will dir nicht wehtun, also lass mich bitte gehen." "Edward, I do not want to hurt you, so please let me go."

Han rörde sig inte. He did not move.

”Ställ dig framför Renesmee”, föreslog jag. "Stell dich vor Renesmee", schlug ich vor. "Stand in front of Renesmee," I suggested.

Han tvekade, men gjorde som jag sa. He hesitated, but did as I said.

Jag böjde mig framåt och tog två långsamma steg mot Jacob. I leaned forward and took two slow steps towards Jacob. ”Du kan inte mena allvar”, morrade jag. „Das kann nicht dein Ernst sein“, knurrte ich. "You can not be serious," I growled.

Han backade och höll upp händerna medan han försökte resonera med mig. Er trat zurück und hob die Hände, während er versuchte, mit mir zu reden. He backed away and held up his hands as he tried to reason with me. ”Du vet att det inte är något jag kan kontrollera.” "Du weißt, dass ich das nicht kontrollieren kann." "You know there is nothing I can control."

”Din dumma byracka! „Du blöder Städter! "You stupid byracka! Hur kunde du? Wie konntest du nur? Min dotter!”

Han backade ut genom ytterdörren och nästan sprang nerför trappan. Er ging rückwärts aus der Haustür und rannte fast die Treppe hinunter. He backed out the front door and almost ran down the stairs. ”Det var inte min idé, Bella!” "Das war nicht meine Idee, Bella!" "That was not my idea, Bella!"

”Jag har fått hålla henne en gång, och du tror redan att du har någon sorts idiotisk, vargaktig äganderätt över henne? „Ich musste sie einmal halten, und du denkst schon, du hast eine Art idiotisches, wölfisches Eigentum an ihr? "I've had to hold her once, and you already think you have some kind of idiotic, wolf-like ownership over her? Hon är min!”

”Jag kan dela”, sa han vädjande medan han fortsatte backa. "I can share," he said appealingly as he continued to back away.

”Hit med pengarna”, hörde jag Emmett säga bakom mig. „Hier mit dem Geld“, hörte ich Emmett hinter mir sagen. "Here with the money," I heard Emmett say behind me. En liten del av min hjärna undrade vem som hade satsat pengar på någonting annat än det här. Ein kleiner Teil meines Gehirns fragte sich, wer sein Geld in etwas anderes als das hier gesteckt hatte. A small part of my brain wondered who had invested money in something other than this. Men jag ägnade det ingen större uppmärksamhet. But I did not pay much attention to it. Jag var för ursinnig. I was too furious.

”Hur vågar du präglas på mitt barn? "Wie kannst du es wagen, mein Kind zu prägen? How do you dare to be influenced by my child? Har du tappat vettet?”

”Det var ofrivilligt!” insisterade han och backade in bland träden. "It was involuntary!" he insisted, backing into the trees.

Sedan var han inte ensam längre. Then he was no longer alone. De två enorma vargarna slöt upp vid hans sida. Die beiden riesigen Wölfe schlossen sich an seiner Seite. Leah högg i luften framför mig. Leah stach vor mir in die Luft. Leah slammed into the air in front of me.

En hotfull morrning steg ur min strupe. Ein bedrohliches Knurren entrang sich meiner Kehle. Ljudet skrämde mig, men inte tillräckligt för att jag skulle stanna. Das Geräusch erschreckte mich, aber nicht genug, um mich davon abzuhalten. The sound scared me, but not enough to stop me.

”Bella, kan du lyssna en sekund? Snälla?” vädjade Jacob. Please? ” Jacob appealed. ”Backa, Leah!” tillade han. "Back, Leah!" he added.

Leah blottade tänderna och stod kvar.

”Varför skulle jag lyssna?” väste jag. Ursinnet hade tagit över allting annat. Fury had taken over everything else.

”För att det var du som sa det till mig. "Weil du es warst, der es mir gesagt hat. "Because it was you who told me that. Minns du inte det? Don't you remember that? Du sa ju att vi tillhörde varandras liv, att vi var som familjemedlemmar. Du hast gesagt, dass wir ein Teil des Lebens des anderen sind, dass wir wie Familienmitglieder sind. You said we belonged to each other's lives, that we were like family members. Att det var så vi borde vara. That this is how we should be. Och … nu är vi det. Det är vad du ville.” That's what you wanted. ”

Jag blängde på honom. I glared at him. Jag hade ett vagt minne av det samtalet, men min nya, snabba hjärna låg två steg före det här struntpratet. I had a vague memory of that conversation, but my new, fast-paced brain was two steps ahead of this nonsense.

”Tror du att du ska bli en del av min familj som min svärson?” skrek jag. "Do you think you will be part of my family as my son-in-law?" did I yell. Min röst skiftade mellan två oktaver, men lät ändå som musik. My voice alternated between two octaves, but still sounded like music.

Emmett skrattade. Emmett laughed.

”Stoppa henne, Edward”, mumlade Esme. ”Hon kommer att bli olycklig om hon gör honom illa.” "She will be unhappy if she hurts him."

Men jag kände att ingen följde efter mig. But I felt that no one was following me.

”Nej!” insisterade Jacob samtidigt. ”Hur kan du ens se det så? "How can you even see it that way? Hon är ju bara en liten baby!” She's just a little baby! ”

”Det är just det jag menar!” vrålade jag. "That's exactly what I mean!" I roared.

”Tror du inte att jag också ser henne så? Tror du att Edward hade låtit mig leva så här länge om jag hade sett henne på något annat sätt? Do you think Edward would have let me live this long if I had seen her in any other way? Allt jag vill är att hon ska vara lycklig och trygg – är det så farligt? All I want is for her to be happy and safe - is that so dangerous? Så olikt det du vill?” Han hade också höjt rösten. So anders als das, was Sie wollen?“ Er hatte auch seine Stimme erhoben. So different from what you want? ” He had also raised his voice.

Jag morrade ilsket åt honom. Ich knurrte ihn wütend an. I growled angrily at him.

”Visst är hon fantastisk?” mumlade Edward. "Surely she's amazing?" mumbled Edward.

”Hon har inte ens gjort en ansats mot hans strupe”, instämde Carlisle och lät förundrad. „Sie hat sich nicht einmal an seiner Kehle versucht“, stimmte Carlisle zu und klang erstaunt. "She has not even made an attempt on his throat," Carlisle agreed, sounding puzzled.

”Okej, du vinner den här”, muttrade Emmett motvilligt. "Okay, you win this one," Emmett muttered reluctantly.

”Du ska hålla dig borta från henne”, väste jag åt Jacob. "You should stay away from her," I hissed at Jacob.

”Jag kan inte!”

”Försök”, väste jag. "Try," I hissed. ”Börja nu.”

”Det är omöjligt. Minns du hur gärna du ville ha mig nära för tre dagar sedan? Do you remember how much you wanted me close to you three days ago? Hur svårt det var för oss att vara ifrån varandra? How difficult was it for us to be apart? Det är borta för dig nu, eller hur?” It's gone for you now, right? ”

Jag blängde bara på honom, osäker på vad han försökte antyda. I just glared at him, not sure what he was trying to suggest.

”Det var hon”, sa han. "It was her," he said. ”Redan från början. "Already from the beginning. Vi behövde vara tillsammans redan då.” We needed to be together even then. ”

Jag mindes, och sedan förstod jag. I remembered, and then I understood. En liten del av mig var glad över att ha fått en förklaring till vansinnet. A small part of me was happy to have received an explanation for the madness. Men lättnaden gjorde mig samtidigt ännu argare. But at the same time, the relief made me even angrier. Väntade han sig att det skulle räcka för mig? Hat er erwartet, dass mir das reicht? Did he expect that to be enough for me? Att en enda liten förklaring skulle få mig att acceptera det här? That a single small explanation would make me accept this?

”Fly medan du fortfarande kan”, varnade jag. "Fliehen Sie, solange Sie noch können", warnte ich. "Escape while you still can," I warned.

”Kom igen, Bella! Nessie gillar mig också”, insisterade han. Nessie likes me too ", he insisted.

Jag stelnade till och slutade andas. I froze and stopped breathing. Bakom mig hörde jag bara ängslig tystnad.

”Vad … kallade du henne?”

Jacob tog ännu ett steg bakåt och lyckades se lite skamsen ut. Jacob took another step back and managed to look a little ashamed. ”Tja … namnet du gav henne är ganska långt, så …” "Well… the name you gave her is quite long, so…"

”Så du döpte min dotter efter Loch Ness-monstret?” vrålade jag. "So you named my daughter after the Loch Ness monster?" I roared.

Sedan kastade jag mig mot hans strupe. Then I threw myself at his throat.