Politiska skiljelinjer: Kriminalpolitiken | SAMHÄLLSKUNSKAP FÖRKLARAD | Gymnasiet
Vad är det som gör att vissa människor begår brott?
Hur kan vi som samhälle förhindra att det händer?
På de problemen har det funnits olika förslag på lösningar-
-och i dag är kriminalpolitik en självklar del av debatten.
-Kriminaliteten. -Hela programmet åt brott...
Men så har det inte alltid sett ut.
Det fanns en tid i vår moderna historia-
-då brott och straff var en opolitisk fråga-
-och då både vänster och höger-
-brydde sig mer om fångar och vård än brottsoffer och bestraffning.
Det här är den fängslande historien-
-om turerna i svensk kriminalpolitik.
Vi börjar på 1960-talet.
Då försvann den här pistolfiguren ut genom dörren där borta.
Då sa jag åt min gode vän-
-att han hade skjutit mig i hjärtat. Jag kände att det sved.
Den här guldsmeden är inte den enda som blev utsatt för illdåd.
Sedan andra världskriget har antalet brott ökat i Sverige.
Till det allvarligaste hör att brottsligheten inte bara ökar-
-den blir också grövre och går allt längre ner i åldersgrupperna.
Oj! Hur möts det här av politikerna?
Hetsdebatt i riksdagen? Utspel i medierna?
Nej, det finns nästan ingen politisk diskussion-
-om brottsvågen eller om kriminalitet överhuvudtaget.
Det är sån samstämmighet mellan partierna att när brottsbalken-
-röstas igenom 1965, görs den det av en helt enig riksdag.
Dåtidens politiker lägger sitt fokus på-
-att diskutera saker som pension, högertrafik, mellanöl.
Hur guldsmeder skulle undgå att bli skjutna, är inget att tycka något om.
Brott och straff lämnar politiker till experter och vetenskapen.
Vad är det då den tidens experter rekommenderar?
Utan tvekan görs det stora ansatser-
-för att rehabilitera människor på en anstalt.
Exakt. Skurkar ska fångas och sen rehabiliteras.
Det står också i den där brottsbalken-
-som riksdagen klubbade igenom utan debatt.
Påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning.
Samhällets uppgift är att fånga upp brottslingar-
-och sen lära dem att det är dumt att vara dum.
Genom fångvård ska de som begår brott-
-formas till dugliga och skötsamma medborgare.
De får helt enkelt sitta inne tills det händer.
Det här är det optimistiska 1960-talet då mycket går att lösa.
I takt med att välfärdssamhället blir bättre-
-kommer brottsligheten att försvinna.
Det här samhället är inte färdigbyggt och det begås fler och fler brott-
-så får vi bygga fler och fler fängelser.
Mot slutet av 1960-talet blåser förändringarnas vindar-
-över världen och Sverige.
Det är ett uppror mot hela skiten.
En ny generation tar plats, som vill ge en röst åt de svaga.
De har också tankar om kriminalitet och fängelser.
Ska ett modernt samhälle låsa in sina medborgare?
Även om det är för att rehabilitera dem?
-På en anstalt. -Tack för påminnelsen, experten.
Som en del i detta bildas föreningen KRUM:
Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering.
De ställer frågan: "Är det så humant att spärra in människor?"
Vissa hävdar att KRUM vill gå så långt som att riva alla fängelser.
Vi vill inte riva alla fängelser.
Vi vill nedbringa antalet intagna på anstalt till absolut minimum.
I deras vision ska så få som möjligt behöva vara inlåsta.
I takt med tiden blir fängelsedirektörer skeptiska till-
-att låsa in så många brottslingar.
Det gäller ju hyggliga, men olyckliga människor.
Man ska inte ta in dem i cementbunkers och ökenfort.
Allt större fokus sätts på dem som sitter i såna cementbunkrar.
Vad har vi för bild av dem som samhället fångat in?
Vi har betraktats som diffusa, ärriga varulvar i randiga kläder.
Det är allmänhetens uppfattning om fången.
Vi vill avliva den myten på nåt sätt.
Avliva är inte den bästa metaforen att använda av en dömd fånge-
-men hur ska de partierna reagera-
-på det nya folkliga intresset i kriminalpolitik?
De vill inte hamna på efterkälken, men de är inte redo för en debatt.
Alla partier skaffar sig nu kriminalpolitiska program.
De skiljer sig inte jättemycket åt.
Alla är överens om att fängelsestraff nog är skadligt.
Usch och fy för höga muren
Usch och fy för anstaltens kök
Usch och fy för arbetstvång
Usch och fy för kulvertgång
Det var fångarna på anstalten Hall som stämde upp i protestsång.
Påhejade av media och den politiska samstämmigheten-
-kommer fångar med krav på en drägligare och mer human tillvaro.
Det uppstår i början på 70-talet strejker på flera anstalter.
Fångarna får stöd hos allmänheten och en del politiker.
Strejkerna ger resultat, och villkoren på anstalter förbättras.
Här ser vi justitieministern under början av 70-talet-
-socialdemokraten Lennart Geijer.
I tidens anda leder han en rad av- och nedkriminaliseringar.
Strängare straff är ingen väg-
-att komma till rätta med lagöverträdelser.
Nej, brott ska inte bekämpas med hårdare tag-
-utan gå till orsaken till varför människor blir kriminella.
Enligt justitieministern är orsakerna-
-sånt som klassklyftor och sociala problem.
Det begås färre brott om folk får bättre förutsättningar.
Det absolut viktigaste för att förebygga brott...
Det ena är att ge tonåringarna lokaler och aktiviteter-
-så att de inte kommer i gäng. Det andra är spriten. Alkoholen.
Det är justitieministerns syn på kriminalpolitik.
Då har vi haft en socialdemokratisk regering i fyra decennier.
Men under 1970-talet börjar vi se ett glapp mellan blocken.
Det blir en skiljelinje i kriminalpolitiken.
Främst Socialdemokraternas motpol Moderaterna-
-avviker från samstämmigheten och betonar lag och ordning.
Vi tolererar inte brottsutvecklingen.
Skrämmande att regeringsledamöter kan bagatellisera brott.
De som Moderaterna tycker bagatelliserar brott-
-är socialister och liberaler-
-som betonar sociala reformer och rehabilitering-
-medan de konservativa vill flytta fokus till mer kontroll och straff.
Fångarna, ja dem daltas det alldeles för mycket med.
Hör på moderaten Astrid Kristensson, kallad Batongmormor.
När man vet hur stor skada de gör i samhället-
-att man då ska tillåta dem att ha permissioner-
-att ringa obevakade samtal, att inte kontrollera breven som de får-
-det måste vara fel.
1976 får Sverige för första gången på 44 år-
-en regering som inte leds av Socialdemokraterna.
Moderaterna regerar tillsammans med Folkpartiet och Centern.
Får vi nu se en dramatisk förändring av kriminalpolitiken?
Nej. Frågan står inte högt upp på dagordningen-
-varken för politiker eller medborgare.
Den icke socialdemokratiska regeringen-
-låter inte ens en politiker, utan en domare, bli justitieminister.
En ämbetsman blev justitieminister i den politiska regeringen Fälldin.
-Så det kan gå. -Morning.
Oavsett vad politikerna säger i valrörelsen-
-fortsätter de låta experternas syn prägla kriminalpolitiken.
Längre straff är ingen väg att gå, om vi lyssnar på forskningen.
Jag tror inte att en höjning av dem har någon betydelse.
När jag säger det har jag stöd av alla forskningsresultat som finns.
På 1980-talet får Sverige ett nytt förhållande till brott och straff.
En man i 35-40-årsåldern kom fram till statsminister Olof Palme-
-i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i centrala Stockholm och sköt honom.
Mordet på Sveriges statsminister skapar en känsla av-
-att trygga, öppna Sverige har gått förlorat.
Nu blåser vindarna åt motsatt håll än under 1960-talet.
Medan kriminalpolitikens fokus innan låg på brottslingen-
-flyttas nu fokus över till den drabbade.
De människor som ni ser här, är alla offer för brott.
Bilden av brottslingen, som den som har hamnat snett, tillhör nu dåtiden.
De stjäl och de misshandlar och de förstör-
-och de ställer i allt högre grad till ett helvete för andra människor.
I Sverige hör det till god ton-
-att behandla dessa brottslingar med stor förståelse.
Man säger att mördare och tjuvar är offer-
-och man säger att vi ska vårda i stället för att straffa.
De här tongångarna förändrar politikernas retorik.
Socialdemokraterna har inga idéer på det här området.
Vi tycker att fångar inte ska släppas efter halva tiden.
Man måste lämna andra människor och deras egendom i fred-
-om man själv vill vara i fred.
Fokus hamnar nu på de skiljelinjer som drogs upp mellan blocken-
-där högern vill fokusera på straff och fler poliser-
-och vänstern på rehabilitering och sociala reformer.
Den linje, som Socialdemokraterna har stått för, hamnar under attack.
Det är klart att man säga att vi har misslyckats-
-därför att vi vet att antalet brott är väldigt högt.
Och så får Moderaterna säga: "Vad var det vi sa?"
Hon vi ser i den mörkblå kavajen är justitieminister på 1980-talet:
Anna-Greta Leijon. Hon låter inte som Lennart Geijer brukade låta.
Vi måste vara lite strängare mot de grövsta brottslingarna.
Vi måste se annorlunda på grova våldsbrott än vi har gjort tidigare.
Under den här tiden förändras också svaret på frågan:
Varför ska samhället straffa dem som begår brott?
Enligt den nya påföljdsreformen 1989-
-ska domar inte längre sättas efter behov av rehabilitering-
-utan straffet ska avgöras av hur allvarligt brottet är.
Nu straffar vi inte individer för att rehabiliteras och sluta vara dumma-
-utan vi gör det mer för att oskadliggöra dem med inlåsning-
-och avskräcka andra från att begå brott.
Rädslan för att bli inlåst ska lära dig att hålla dig inom lagens ramar.
Vi har ju straffsystemet av pedagogiska skäl.
När vi kommer fram till 1990-talet intensifieras debatten ytterligare.
Visste ni att det begås en miljon brott i Sverige årligen?
Det är intressant.
Många tycker att det är intressant.
Sverige får 1991 sitt stora lag och ordningsval, samt valrörelse.
Det får vara slut med detta daltande och överslätande som pågått i 20 år.
Ja!
Tiden präglas av en finanskris-
-med stegrande arbetslöshet och skenande räntor.
Ny Demokrati har tagit plats på den politiska scenen-
-och sätter fingret på den rådande trenden.
Vi säger: "Straffa brottslingarna, vårda brottsoffren."
I dag är det ungefär tvärtom.
Så här ser en av Moderaternas valfilmer ut.
Vi är nu långt ifrån strejkande fångar som väcker sympati.
Om 1960-talets brottsvåg skulle behandlas av vetenskap och experter-
-blir det nu en fråga för politiker. Både att lösa och stå till svars för.
Det finns många orsaker till att det har blivit så här-
-men delar av förklaringen ligger i en felaktig politik.
Carl Bildt ska stämma ner tonen något när det gäller-
-att utmåla ett borgerligt samhälle-
-som mindre våldsbenäget än ett socialdemokratiskt.
Kriminalpolitiken fortsätter diskuteras under 1990-talet.
Även Socialdemokraterna kom att ändra retorik och politik.
Fokus läggs även hos dem på straff i stället för vård.
Den hårdare inställningen till kriminalitet får konsekvenser.
Som ett kaotiskt uppror för bättre villkor på Tidaholmsanstalten 1994.
Fler av Tidaholmsanstaltens byggnader sticks i brand av internerna.
Men i den allmänna opinionen får fångarna mindre sympati.
I stället ökar kraven på hårdare straff.
För att sammanfatta gick Sverige från en politisk samsyn till blockpolitik.
På 2000-talet börja vi återgå till en samsyn mellan de politiska partierna-
-med skillnaden att de flesta nu i stället är överens om hårdare tag.
Frågan om av- och nedkriminalisering är nästan död.
Samtidigt som allt fler och längre straff döms ut.
På en anstalt
Experter och vetenskap har fått mindre att säga till om-
-inom kriminalpolitiken. Politikerna har tagit över-
-och hänvisar till brottsoffer för hårdare straff.
Vad guldsmeden ville att förövaren skulle få för straff frågade ingen.
Lite snopet på nåt vis.
