×

Nous utilisons des cookies pour rendre LingQ meilleur. En visitant le site vous acceptez nos Politique des cookies.


image

Selma Lagerlöf - Kejsarn av Portugallien, Kapitel 31

Kapitel 31

Den sjuttonde augusti

Första gången, som Jan i Skrolycka hade gått till Lövdala en sjuttonde augusti, hade besöket just inte avlupit så hedersamt för honom, som han hade kunnat önska. Han hade inte heller gjort om det en enda gång, fastän han hade hört folk säga, att det blev mer roligt och högtidligt på Lövdala för vart år, som gick.

Men nu, efter den lilla flickans upphöjelse, hade ju allt blivit så annorlunda för honom. Nu trodde han, att det skulle bli en stor missräkning för löjtnant Liljecrona, om inte en sådan storkarl som kejsar Johannes av Portugallien ville göra honom den hedern att önska honom lycka på hans födelsedag.

Han satte alltså på sig kejsarstassen och begav sig i väg. Men han aktade sig väl för att komma bland de första gästerna. För honom, som var kejsare, passade det bäst att inte visa sig, förrän de många främmandena hade fått göra sig litet hemmastadda och roligheten hade kommit i gång.

Vid det förra besöket hade han inte vågat sig längre än till trädgården och sandgången framför huset och aldrig gått fram och hälsat, men nu kunde det ju inte bli tal om att han skulle uppföra sig så obelevat. Nu styrde han genast rakt på den stora bersån till vänster om förstubron, där löjtnanten satt med en hel mängd herrkarlar både ifrån Svartsjö och andra håll, tog honom i hand och önskade honom många och goda år.

– Jaså, Jan, är du ute å går? sa löjtnant Liljecrona och lät litet förvånad. Han hade nog ändå inte väntat sig en sådan ära, och det var väl därför, som han inte hade kommit ihåg sig, utan gett honom det gamla namnet.

Men en så beskedlig karl som löjtnanten menade inte något illa med detta, det visste Jan, och därför visade han honom till rätta med all saktmodighet.

– Vi ska väl inte räkna så noga med löjtnanten, eftersom det är hans födelsedag i dag, sa han. Men annars skulle det allt med rätta heta kejsar Johannes av Portugallien.

Dessa ord hade han sagt med en så mild röst, som det var honom möjligt, men de andra herrkarlarna började ju ändå på att skratta åt löjtnanten för att han hade burit sig dumt åt, och den förtreten hade Jan ju inte velat vålla honom på hans högtidsdag. Han fick brått med att vända sig till de andra för att villa bort saken.

– Go dag, go dag, mina snälla genraler å biskopar å landshövdingar! sa han och lyfte på mössan med den stora kejsarsvängen. Sedan var det hans mening att gå runt i kretsen och skaka hand med dem allihop, som man ska göra, när man kommer på kalas.

Närmast löjtnanten satt då en liten, tjock karl, som var klädd i vit väst och hade guld på kragen och värja vid sidan. När Jan kom för att hälsa, räckte mannen inte fram hela handen, utan gav honom bara två fingrar.

Han kanske inte menade något illa med det, men se, en sådan man som kejsar Johannes visste, att man är tvungen att hålla på sin värdighet.

– Du får allt lov å ge mej hela hanna, min snälla biskop å landshövding, sa han, men så vänligt så, för han ville inte komma och störa glädjen på den här stora dagen.

Men nu ska man tro, att karlen snörpte på näsan.

– Jag hörde nyss, att det inte var dej till lags, att Liljecrona kallade dej i namn, sa han. Men nu undrar jag hur du kan understå dej att säja du till mej. Ser du inte di här? frågade han och pekade med detsamma på tre fattiga småstjärnor, som han hade sittande på fracken.

När sådana ord fälldes, då var det tid att lägga av ödmjukheten. Raskt upp med rocken, så att västen blev synlig, fullsatt med stora, granna ”maljonger” av både guld och silver! Han gick eljest med rocken hopknäppt över dem, för de var ömtåliga och blev lätt blekta och stötta. Folk brukade också bli så underligt förlägna i sällskap med storkarlar, så han ville inte skrämma dem med att visa all sin härlighet i onödan, men nu måste den fram.

– Se hit, du! sa han. Lull lull lull! Så ska en ha det, när en vill skryta. Tre fattiga stjärnor, vad är det å komma mä?

Och nu ska man tro, att karlen fick upp respekten. Det gjorde väl också sitt till, att alla de, som visste hur det förhöll sig med kejsarinnan och kejsardömet, höll på att skratta sig rent fördärvade åt honom.

– Kors för tusan! sa han och steg upp och bockade sig. Det är nog ett riktigt majestät, som jag har framför mej. Det förstår sej ju till å med på att ge svar på tal.

Ja, så går det, när man vet hur man ska umgås med folk. Det var ingen av alla herrkarlarna, som sedan var så glad att få språka med regenten i Portugallien som just den här, som hade varit så granntyckt till en början och inte velat ge honom mer än två fingrar, när han, som var kejsare, hade räckt fram hela handen.

Att det inte var någon mer av dem, som satt i bersån, som nekade att ge kejsarn tillbörlig hälsning, det är ju något, som nästan är onödigt att omtala. Sedan nu den första häpenheten och förlägenheten var överståndna och herrkarlarna hade börjat begripa, att han inte var svår att komma överens med, så kejsare han var, blev de lika ivriga, de som alla andra, att få höra talas om den lilla flickans upphöjelse och om hennes snara återkomst till hemsocknen. Till sist uppstod det en sådan vänskap mellan honom och dem, att han till och med sjöng för dem den visan, som han hade lärt i skogen. Det var kanske en alltför stor nedlåtenhet, som han bevisade dem. Men när de var så glada åt vart ord han sa, så kunde han inte förneka dem nöjet att också få höra honom sjunga.

Men när han höjde upp sin röst och sjöng, då ska man tro, att det blev en uppståndelse. Då fick han inte bara de gamla herrkarlarna till åhörare, utan här kom både de gamla grevinnorna och generalskorna, som hade suttit i förmakssoffan och druckit te och ätit konfekt, och de unga baronerna och hovfröknarna, som hade hållit på och dansat i balsalongen, rusande för att få höra honom. De ställde sig i en tät ring runtomkring honom, och på honom var alla ögon riktade, såsom det ska vara, när man är kejsare.

Maken till visa hade de förstås aldrig hört. Och så fort som han hade sjungit den till slut, ville de, att han skulle börja om igen. Han krusade allt en bra stund, för man får ju inte vara alltför medgörlig, men de gav sig inte med mindre, än att han gjorde dem till viljes. Och när han nu kom till omkvädet, så började de sjunga med, och när ”bom, bom” kom, så stampade de unga baronerna i marken, medan hovfröknarna klappade takten med händerna.

Ja, det var en märkvärdig visa. När han nu tog om den och så många grannklädda människor sjöng med och så många vackra unga flickor gav honom vänliga ögonkast och så många käcka unga herrar ropade bravo åt honom efter var vers, började han känna sig så yr, som om han skulle ha dansat. Han tyckte, att det var något, som tog honom i sina armar och lyfte honom högt i luften.

Han mistade inte sansen, han visste hela tiden, att han stod kvar på jorden, men på samma gång kände han hur ljuvligt det var att kunna stiga så högt, att han kom över alla andra. På den ena sidan bars han upp av äran och på den andra av härligheten. De tog honom på starka vingar och satte honom upp på en kejsartron, som svävade långt borta bland de röda kvällsmolnen.

Det var bara en enda sak, som fattades. Tänk, om den stora kejsarinnan, den lilla Klara Gulla från Skrolycka, också hade varit med där!

Han hade knappt tänkt ut tanken, förrän det spred sig som ett rött skimmer över gården. Och när han tittade efter bättre, så såg han, att det utgick från en rödklädd ung flicka, som hade kommit ut ur huset och stod på förstubron.

Hon var högväxt, och hon hade stort, gult hår. Hon stod så, att han inte kunde se hennes ansikte, men det kunde ingen annan vara än Klara Gulla.

Nu förstod han varför han hade känt sig så lycksalig i kväll. Det var bara ett förebud till att hon fanns i närheten.

Han bröt av mitt i sången, knuffade åt sidan dem, som stod i vägen, och sprang upp mot byggningen.

När han kom fram till nedersta trappsteget, måste han stanna. Hjärtat slog så våldsamt, att det höll på att spränga bröstet.

Så småningom fick han krafter till att röra sig framåt på nytt. Det gick sakta uppför, trappsteg efter trappsteg. Äntligen var han uppe på förstubron, och på samma gång bredde han ut armarna och viskade hennes namn.

Då vände den unga flickan sig om. Och det var inte Klara Gulla! Det var en främmande, som kastade förvånade blickar på honom.

Inte ett ord kunde han säga, men tårarna kom strömmande. Han kunde inte hålla dem tillbaka. Han steg utför trappan igen, vände sig bort från all glädje och ståt och började gå uppåt allén.

Folk ropade efter honom. De ville, att han skulle komma tillbaka och sjunga för dem. Men han hörde inte på dem. Så fort han kunde, skyndade han sig in i skogen, där han fick gömma sig undan med sin sorg.

Kapitel 31 Chapter 31 Chapitre 31 Capitolo 31

Den sjuttonde augusti

Första gången, som Jan i Skrolycka hade gått till Lövdala en sjuttonde augusti, hade besöket just inte avlupit så hedersamt för honom, som han hade kunnat önska. |||||||||||||||||turned out||honorably||||||| The first time Jan in Skrolycka had gone to Lövdala on August 17th, the visit had not turned out as honorable for him as he could have wished. Han hade inte heller gjort om det en enda gång, fastän han hade hört folk säga, att det blev mer roligt och högtidligt på Lövdala för vart år, som gick. Er hatte es auch nie wieder getan, obwohl er gehört hatte, dass es in Lövdala von Jahr zu Jahr lustiger und festlicher wurde. Nor had he ever done it again, although he had heard people say that it became more fun and festive at Lövdala with each passing year.

Men nu, efter den lilla flickans upphöjelse, hade ju allt blivit så annorlunda för honom. ||||||elevation|||||||| Aber jetzt, nach der Erhebung des kleinen Mädchens, war alles so anders für ihn geworden. But now, after the little girl's elevation, everything had become so different for him. Nu trodde han, att det skulle bli en stor missräkning för löjtnant Liljecrona, om inte en sådan storkarl som kejsar Johannes av Portugallien ville göra honom den hedern att önska honom lycka på hans födelsedag. |||||||||||||||||||||||||||the honor||||||| Nun dachte er, es wäre ein großes Unglück für Leutnant Liljecrona, wenn ein so großer Mann wie Kaiser Johannes von Portugal ihm nicht die Ehre erweisen würde, ihm zu seinem Geburtstag Glück zu wünschen. Now he thought it would be a great misfortune for Lieutenant Liljecrona if such a great man as the Emperor John of Portugal did not do him the honor of wishing him happiness on his birthday.

Han satte alltså på sig kejsarstassen och begav sig i väg. |||||emperor's attire||||| So he put on his imperial boots and set off. Men han aktade sig väl för att komma bland de första gästerna. But he was careful not to be among the first guests. För honom, som var kejsare, passade det bäst att inte visa sig, förrän de många främmandena hade fått göra sig litet hemmastadda och roligheten hade kommit i gång. |||||||||||||||the guests||||||settled in|||||| Als Kaiser war es für ihn das Beste, sich nicht zu zeigen, bis sich die vielen Fremden eingelebt hatten und der Spaß begonnen hatte. For him, as Emperor, it was best not to show himself until the many strangers had had a chance to settle in and the fun had begun.

Vid det förra besöket hade han inte vågat sig längre än till trädgården och sandgången framför huset och aldrig gått fram och hälsat, men nu kunde det ju inte bli tal om att han skulle uppföra sig så obelevat. ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||rude Bei seinem letzten Besuch hatte er sich nicht weiter als bis zum Garten und dem Sandweg vor dem Haus vorgewagt und war nicht hinaufgestiegen, um sie zu begrüßen, aber jetzt konnte es nicht sein, dass er sich so unhöflich benahm. On his last visit he had not ventured beyond the garden and the sandy path in front of the house and had never gone up to greet them, but now there could be no question of his behaving so rudely. Nu styrde han genast rakt på den stora bersån till vänster om förstubron, där löjtnanten satt med en hel mängd herrkarlar både ifrån Svartsjö och andra håll, tog honom i hand och önskade honom många och goda år. ||||||||the arbor||||the front porch||||||||||||||||||||||||| Now he immediately headed straight for the large bersaun to the left of the first bridge, where the lieutenant sat with a whole host of gentlemen from Svartsjö and elsewhere, shaking his hand and wishing him many good years.

– Jaså, Jan, är du ute å går? - So, Jan, are you out and about? sa löjtnant Liljecrona och lät litet förvånad. said Lieutenant Liljecrona, sounding a little surprised. Han hade nog ändå inte väntat sig en sådan ära, och det var väl därför, som han inte hade kommit ihåg sig, utan gett honom det gamla namnet. Mit einer solchen Ehre hatte er wohl nicht gerechnet, und wahrscheinlich hatte er sich deshalb nicht an sich selbst erinnert, sondern ihm den alten Namen gegeben. He had probably not expected such an honor, and that is probably why he had not remembered himself, but had given him the old name.

Men en så beskedlig karl som löjtnanten menade inte något illa med detta, det visste Jan, och därför visade han honom till rätta med all saktmodighet. |||||||||||||||||||||||||gentleness

– Vi ska väl inte räkna så noga med löjtnanten, eftersom det är hans födelsedag i dag, sa han. - Wir sollten den Leutnant nicht zu genau zählen, denn er hat heute Geburtstag", sagte er. - We shouldn't count the lieutenant too carefully, since today is his birthday, he said. Men annars skulle det allt med rätta heta kejsar Johannes av Portugallien. Aber sonst würde es zu Recht Kaiser Johannes von Portugal heißen. But otherwise it would rightly be called Emperor John of Portugal.

Dessa ord hade han sagt med en så mild röst, som det var honom möjligt, men de andra herrkarlarna började ju ändå på att skratta åt löjtnanten för att han hade burit sig dumt åt, och den förtreten hade Jan ju inte velat vålla honom på hans högtidsdag. |||||||||||||||||||||||||||||||||||||the annoyance|||||||||| Er hatte diese Worte so sanft wie möglich ausgesprochen, aber die anderen Herren fingen an, den Leutnant für seine Dummheit auszulachen, und Jan wollte ihm an seinem Geburtstag nicht solche Unannehmlichkeiten bereiten. He had spoken these words in as gentle a voice as he could, but the other men began to laugh at the lieutenant for his foolishness, and Jan had not wanted to cause him such discomfort on his birthday. Han fick brått med att vända sig till de andra för att villa bort saken. He hurriedly turned to the others to clear the matter up.

– Go dag, go dag, mina snälla genraler å biskopar å landshövdingar! ||||||generals||||governors - Good day, good day, my kind generals and bishops and governors! sa han och lyfte på mössan med den stora kejsarsvängen. |||||||||imperial flourish he said, lifting the cap with the large emperor's tail. Sedan var det hans mening att gå runt i kretsen och skaka hand med dem allihop, som man ska göra, när man kommer på kalas. Then it was his intention to go around the circle and shake hands with all of them, as one should do when coming to a party.

Närmast löjtnanten satt då en liten, tjock karl, som var klädd i vit väst och hade guld på kragen och värja vid sidan. ||||||||||||||||||||sword|| Neben dem Leutnant saß ein kleiner, dicker Mann in einer weißen Weste, mit Gold am Kragen und einem Schwert an der Seite. Next to the lieutenant was a small, fat man, dressed in a white waistcoat, with gold on his collar and a sword at his side. När Jan kom för att hälsa, räckte mannen inte fram hela handen, utan gav honom bara två fingrar. When Jan came to greet him, the man did not extend his whole hand, but only gave him two fingers.

Han kanske inte menade något illa med det, men se, en sådan man som kejsar Johannes visste, att man är tvungen att hålla på sin värdighet. |||||||||||||||||||||||||dignity Maybe he didn't mean any harm by it, but you see, a man like Emperor John knew that you have to keep your dignity.

– Du får allt lov å ge mej hela hanna, min snälla biskop å landshövding, sa han, men så vänligt så, för han ville inte komma och störa glädjen på den här stora dagen. |||||||||||||governor||||||||||||||||||| - Ihr könnt mir die ganze Hand geben, mein freundlicher Bischof und Gouverneur", sagte er, aber so freundlich, denn er wollte nicht kommen und die Freude an diesem großen Tag stören. - You may give me the whole hand, my kind bishop and governor, he said, but so kindly, for he did not want to come and disturb the joy of this great day.

Men nu ska man tro, att karlen snörpte på näsan. |||||||pursed his nose|| Aber jetzt könnte man meinen, der Kerl würde sich die Nase putzen. But now you'd think the guy was blowing his nose.

– Jag hörde nyss, att det inte var dej till lags, att Liljecrona kallade dej i namn, sa han. - Ich habe gerade gehört, dass es dir nicht gefallen hat, dass Liljecrona dich beim Namen genannt hat, sagte er. - I heard just now that it was not to your liking that Liljecrona called you by name, he said. Men nu undrar jag hur du kan understå dej att säja du till mej. Aber jetzt frage ich mich, wie du es dir leisten kannst, "du" zu mir zu sagen. But now I wonder how you can afford to say you to me. Ser du inte di här? Don't you see this? frågade han och pekade med detsamma på tre fattiga småstjärnor, som han hade sittande på fracken. |||||||||little stars||||||tailcoat he asked, pointing at once to three poor little stars which he had sitting on his coat.

När sådana ord fälldes, då var det tid att lägga av ödmjukheten. |||||||||||the humility When such words were spoken, it was time to drop the humility. Raskt upp med rocken, så att västen blev synlig, fullsatt med stora, granna ”maljonger” av både guld och silver! |||||||||||||medallions||||| Schnell hoch mit dem Mantel, so dass die Weste zu sehen war, überfüllt mit großen, grauen "Malionen" aus Gold und Silber! Quickly up with the coat, so that the vest was visible, crowded with large, shiny "malions" of both gold and silver! Han gick eljest med rocken hopknäppt över dem, för de var ömtåliga och blev lätt blekta och stötta. |||||buttoned up||||||delicate|||||| He usually walked with his coat buttoned up over them, because they were fragile and easily faded and bruised. Folk brukade också bli så underligt förlägna i sällskap med storkarlar, så han ville inte skrämma dem med att visa all sin härlighet i onödan, men nu måste den fram. ||||||embarrassed||||||||||||||||||in vain||||| Früher waren die Menschen in der Gesellschaft großer Männer auch seltsam verlegen, deshalb wollte er sie nicht erschrecken, indem er seine ganze Pracht unnötig zur Schau stellte, aber jetzt musste sie herauskommen. People also used to be strangely embarrassed in the company of great men, so he didn't want to frighten them by showing all his glory unnecessarily, but now it had to come out.

– Se hit, du! - Look here, you! sa han. Lull lull lull! Hush hush hush!|| Wiegen, wiegen, wiegen, wiegen! Lull lull lull lull! Så ska en ha det, när en vill skryta. That's what you do when you want to show off. Tre fattiga stjärnor, vad är det å komma mä? Three poor stars, what's the point?

Och nu ska man tro, att karlen fick upp respekten. Und jetzt soll man glauben, dass der Kerl sich Respekt verschafft hat. And now you're supposed to believe that the guy got some respect. Det gjorde väl också sitt till, att alla de, som visste hur det förhöll sig med kejsarinnan och kejsardömet, höll på att skratta sig rent fördärvade åt honom. ||||||||||||||||||the empire|||||||to death|| Das trug auch dazu bei, dass alle, die über die Kaiserin und das Reich Bescheid wussten, sich über ihn lustig machten. It probably also contributed to the fact that all those who knew about the empress and the empire were laughing their heads off at him.

– Kors för tusan! - Mein Gott! - Good grief! sa han och steg upp och bockade sig. sagte er, stand auf und verbeugte sich. he said, getting up and bowing. Det är nog ett riktigt majestät, som jag har framför mej. Es ist wahrscheinlich eine echte Majestät, die ich vor mir habe. It is probably a real majesty that I have in front of me. Det förstår sej ju till å med på att ge svar på tal. It even knows how to answer questions.

Ja, så går det, när man vet hur man ska umgås med folk. Ja, so ist das, wenn man weiß, wie man mit Menschen umgeht. Yes, that's what happens when you know how to get along with people. Det var ingen av alla herrkarlarna, som sedan var så glad att få språka med regenten i Portugallien som just den här, som hade varit så granntyckt till en början och inte velat ge honom mer än två fingrar, när han, som var kejsare, hade räckt fram hela handen. |||||||||||||||the regent|||||||||||particular|||||||||||||||||||||| Keiner der Herren war damals so froh, mit dem Regenten von Portugal zu sprechen, wie dieser, der anfangs so empfindlich gewesen war und ihm nicht mehr als zwei Finger geben wollte, obwohl er, der Kaiser, ihm die ganze Hand gereicht hatte. There was none of all the gentlemen who were then so glad to speak to the Regent of Portugal as this one, who had been so delicate at first, and had not wanted to give him more than two fingers, when he, who was the Emperor, had held out his whole hand.

Att det inte var någon mer av dem, som satt i bersån, som nekade att ge kejsarn tillbörlig hälsning, det är ju något, som nästan är onödigt att omtala. |||||||||||||||||due respect|||||||||||mention That there was no one else among those sitting in the berserkers who refused to give the emperor a proper greeting is something that is almost unnecessary to mention. Sedan nu den första häpenheten och förlägenheten var överståndna och herrkarlarna hade börjat begripa, att han inte var svår att komma överens med, så kejsare han var, blev de lika ivriga, de som alla andra, att få höra talas om den lilla flickans upphöjelse och om hennes snara återkomst till hemsocknen. ||||astonishment||embarrassment||overcome|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||quick||| Now that the first astonishment and embarrassment were over, and the gentlemen had begun to realize that he was not difficult to get along with, such an emperor as he was, they became as eager as anybody else to hear of the little girl's elevation and of her speedy return to the home parish. Till sist uppstod det en sådan vänskap mellan honom och dem, att han till och med sjöng för dem den visan, som han hade lärt i skogen. ||arose|||||||||||||||||||||||| Eventually such a friendship developed between him and them that he even sang to them the song he had learned in the forest. Det var kanske en alltför stor nedlåtenhet, som han bevisade dem. ||||||condescension|||| It was perhaps too great a condescension that he showed them. Men när de var så glada åt vart ord han sa, så kunde han inte förneka dem nöjet att också få höra honom sjunga. Aber da sie sich über jedes Wort, das er sprach, so sehr freuten, konnte er ihnen das Vergnügen nicht verwehren, ihn auch singen zu hören.

Men när han höjde upp sin röst och sjöng, då ska man tro, att det blev en uppståndelse. |||||||||||||||||commotion But when he lifted up his voice and sang, it is believed that there was an uproar. Då fick han inte bara de gamla herrkarlarna till åhörare, utan här kom både de gamla grevinnorna och generalskorna, som hade suttit i förmakssoffan och druckit te och ätit konfekt, och de unga baronerna och hovfröknarna, som hade hållit på och dansat i balsalongen, rusande för att få höra honom. ||||||||||||||||the old countesses||the general's wives|||||parlor sofa||||||sweets||||||maids of honor||||||||the ballroom|||||| Not only did he get the old gentlemen to listen to him, but the old countesses and generals, who had been sitting in the antechamber drinking tea and eating confectionery, and the young barons and ladies of the court, who had been dancing in the ballroom, came running to hear him. De ställde sig i en tät ring runtomkring honom, och på honom var alla ögon riktade, såsom det ska vara, när man är kejsare. They stood in a tight circle around him, and all eyes were on him, as they should be when you are an emperor.

Maken till visa hade de förstås aldrig hört. Natürlich hatten sie noch nie ein solches Lied gehört. Of course, they had never heard such a song. Och så fort som han hade sjungit den till slut, ville de, att han skulle börja om igen. And as soon as he had finished singing it, they wanted him to start again. Han krusade allt en bra stund, för man får ju inte vara alltför medgörlig, men de gav sig inte med mindre, än att han gjorde dem till viljes. |held out||||||||||||compliant|||||||||||||| Er hat sich lange um alles gekümmert, denn man darf nicht zu nachgiebig sein, aber sie wollten nicht nachgeben, wenn er sie nicht glücklich machte. He fussed over everything for a good while, for one must not be too compliant, but they would not give in unless he made them happy. Och när han nu kom till omkvädet, så började de sjunga med, och när ”bom, bom” kom, så stampade de unga baronerna i marken, medan hovfröknarna klappade takten med händerna. ||||||the chorus||||||||||||||||||while||||| Und als er zum Refrain kam, begannen sie mitzusingen, und als das "Boom, Boom" kam, stampften die jungen Barone auf den Boden, während die Ehrendamen den Takt mit den Händen klatschten. And when he came to the chorus, they began to sing along, and when "boom, boom" came, the young barons stamped on the ground, while the ladies-in-waiting clapped their hands to the beat.

Ja, det var en märkvärdig visa. När han nu tog om den och så många grannklädda människor sjöng med och så många vackra unga flickor gav honom vänliga ögonkast och så många käcka unga herrar ropade bravo åt honom efter var vers, började han känna sig så yr, som om han skulle ha dansat. |||||||||finely dressed|||||||||||||||||dashing||||||||||||||||||||| Han tyckte, att det var något, som tog honom i sina armar och lyfte honom högt i luften. He felt that something was taking him in its arms and lifting him high into the air.

Han mistade inte sansen, han visste hela tiden, att han stod kvar på jorden, men på samma gång kände han hur ljuvligt det var att kunna stiga så högt, att han kom över alla andra. |||his composure||||||||||||||||||||||||||||||| Er verlor nicht den Verstand, er wusste die ganze Zeit, dass er noch auf dem Boden war, aber gleichzeitig spürte er, wie wunderbar es war, sich so hoch zu erheben, dass er über allen anderen stand. He did not lose his senses, he knew all the time that he was still on the ground, but at the same time he felt how wonderful it was to be able to rise so high that he was above everyone else. På den ena sidan bars han upp av äran och på den andra av härligheten. Auf der einen Seite wurde er von der Ehre und auf der anderen vom Ruhm getragen. On one side he was supported by honor and on the other by glory. De tog honom på starka vingar och satte honom upp på en kejsartron, som svävade långt borta bland de röda kvällsmolnen. ||||||||||||emperor's throne||||||||evening clouds They took him on strong wings and placed him on an imperial throne, floating far away in the red evening clouds.

Det var bara en enda sak, som fattades. There was only one thing missing. Tänk, om den stora kejsarinnan, den lilla Klara Gulla från Skrolycka, också hade varit med där!

Han hade knappt tänkt ut tanken, förrän det spred sig som ett rött skimmer över gården. |||||||||||||red glow|| Kaum hatte er diesen Gedanken gefasst, breitete sich ein roter Schein über den Hof aus. No sooner had he thought about it than a red glow spread across the farm. Och när han tittade efter bättre, så såg han, att det utgick från en rödklädd ung flicka, som hade kommit ut ur huset och stod på förstubron. |||||||||||emanated||||||||||||||| And when he looked more closely, he saw that it emanated from a young girl dressed in red, who had come out of the house and was standing on the porch.

Hon var högväxt, och hon hade stort, gult hår. She was tall, and she had big yellow hair. Hon stod så, att han inte kunde se hennes ansikte, men det kunde ingen annan vara än Klara Gulla.

Nu förstod han varför han hade känt sig så lycksalig i kväll. |||||||||blissful|| Now he understood why he had felt so lucky tonight. Det var bara ett förebud till att hon fanns i närheten. ||||a sign||||||

Han bröt av mitt i sången, knuffade åt sidan dem, som stod i vägen, och sprang upp mot byggningen. He broke off in the middle of the song, pushed aside those who stood in his way, and ran up to the building.

När han kom fram till nedersta trappsteget, måste han stanna. Hjärtat slog så våldsamt, att det höll på att spränga bröstet. My heart was beating so violently that it almost burst my chest.

Så småningom fick han krafter till att röra sig framåt på nytt. Eventually, he gained the strength to move forward again. Det gick sakta uppför, trappsteg efter trappsteg. Äntligen var han uppe på förstubron, och på samma gång bredde han ut armarna och viskade hennes namn. At last he was up on the first bridge, and at the same time he spread his arms and whispered her name.

Då vände den unga flickan sig om. Och det var inte Klara Gulla! Det var en främmande, som kastade förvånade blickar på honom. |||stranger||||||

Inte ett ord kunde han säga, men tårarna kom strömmande. Han kunde inte hålla dem tillbaka. Han steg utför trappan igen, vände sig bort från all glädje och ståt och började gå uppåt allén. He descended the stairs again, turned away from all the merriment, and started walking up the avenue.

Folk ropade efter honom. De ville, att han skulle komma tillbaka och sjunga för dem. Men han hörde inte på dem. Så fort han kunde, skyndade han sig in i skogen, där han fick gömma sig undan med sin sorg. As soon as he could, he hurried into the forest, where he had to hide away with his grief.