Kapitel 68
DEN SOM SNACKAR MEST, HAN FÖRLORAR
Guardiola skulle hämnas för att jag inte vek ner mig.
Det kändes. Det låg i luften.
Att det skulle kosta klubben hundratals miljoner
brydde han sig inte om. När vi skulle spela
sista matchen i ligan, mot Almería,
bänkade han mig. Jag hade inte väntat mig något annat.
Nu mindes jag det där:
I Barcelona tar vi inte Ferrarin eller Porschen
till träningen! Vad var det för larv egentligen?
Jag kör vad jag vill, åtminstone om det
kan reta upp idioter. Jag hoppade in i min Enzo
och parkerade utanför dörren till träningsplanen.
Det blev full cirkus så klart.
Tidningarna skrev att bilen kostade lika mycket
som alla Almerías spelares månadslöner tillsammans. Men jag brydde mig inte.
Jag hade bestämt mig för att ge igen. Plötsligt ville Guardiola prata med mig.
Han kallade in mig på sitt kontor.
Stämningen var iskall. Vi hade inte talat
sen mitt utbrott. Men killen var också nervös.
Blicken flackade. Den mannen är ingen ledare.
Han har ingen utstrålning.
Om du inte visste vem han var,
skulle du knappt märka att han kom in i ett rum.
Nu skruvade han på sig. Säkert väntade han på
att jag skulle säga något. Det gjorde jag inte. Han började, utan att se mig i ögonen:
— Jo alltså, nästa säsong så vet jag inte
vad jag vill med dig.
— Okej.
— Det är upp till dig och Mino vad som händer.
Jag menar, du är Ibrahimović. Du är inte en kille
som bara spelar var tredje match, eller hur? Han ville att jag skulle svara. Men jag är inte dum.
Den som snackar mest i såna lägen, han förlorar.
Därför teg jag. Jag gjorde inte en min. — Vad är din kommentar? sa han.
— Var det allt? svarade jag bara.
— Jo men ...
— Tack då, sa jag och gick. Jag gissar att jag såg cool och hård ut.
Men jag kokade. När jag kom ut ringde jag Mino.
