Kapitel 19
DET FINNS FYRA teaterhögskolor i Sverige.
Det är ungefär tusen sökande varje år,
till vardera skola. Åtta till tolv kommer in. Och jag måste komma in.
Jag kan inte vara kvar på Liljebacken längre.
Fyra månader, två veckor och en dag,
som jag mer eller mindre har slösat bort. Jag måste få hjälp. Det har alla stora skådespelare fått.
Jag ringer till Marika Lagercrantz. Hennes nummer är lättast att hitta.
Jag hade egentligen tänkt mig någon annan. Kanske Helena Bergström eller Lena Endre.
När jag slår sista siffran blundar jag. Hjärtdunk ända ner i tårna. Så här nära har jag aldrig varit en känd människa.
Det går fram hur många signaler som helst. Håller andan. Hon svarar inte.
Jag lägger på. Känner mig tom inuti. Snuvad på konfekten.
Jag sätter mig ner på en av de tre köksstolarna som inte är mina och helt plötsligt har jag en hel dag framför mig som bara är min.
Jag tycker inte om när dagarna inte blir som man har tänkt sig.
Jag tar en promenad. Har köpt en basker och en tygväska i Gamla stan på ett ställe som luktade rökelse.
Universitetsområdet kryllar av studenter som dricker kaffe ur pappmuggar.
Jag tar mig ut till cykelbanan som leder till Roslagstull och hamnar så småningom på Odengatan.
Jag börjar hitta i Stockholm nu. När jag kommer till Sveavägen viker jag av.
Går förbi Stadsbiblioteket, går och går tills jag plötsligt kommit ut på Kungsgatan.
Istället för att fortsätta i riktning mot Hötorget svänger jag ner mot Stureplan och Svampen. Promenerar längs Birger Jarlsgatan ner mot Nybrokajen och hamnar slutligen utanför Dramaten.
Jag tittar på den stora byggnaden, på allt guld. Står så en stund och känner hur det bultar i fötterna och glimmar i ögonen.
Går fram till Margareta Krook. Ser henne rakt in i stenögonen. Hon ler mot mig.
Kan inte låta bli att känna på henne. Hon är varm.
Jag tänker på den tid då jag kanske står som en staty bredvid henne. Det hade passat bra. Vi är ungefär lika långa.
Jag borde ringa till Marika igen. Knappar fram numret på min mobiltelefon.
Jag har en känd människas telefonnummer inlagt i min mobil. Och hon svarar. Hennes röst är hes och trevlig.
Mitt hjärta gör volter.
Jag svettas, låter tungan cirkulera runt i munnen för att få igång salivproduktionen. Marika i mitt högra öra, Margareta på min vänstra sida och Nybrokajen framför mig.
»Hallå, är det nån där?«
Jag sväljer.
»Hallå?«
»Ja, det är Moa«,
nästan viskar jag.
Fan, fan, fan, jag som hade övat på att säga hej,
mitt namn är Moa Bengtsson,
med klar och tydlig stämma. Det är Moa,
precis som om vi kände varandra. Det kan vara kört nu.
Det kan vara kört för all framtid.
»Ja, hej«, fortsätter hon.
»Alltså, mitt namn är Moa Bengtsson.«
Jag håller på att rädda situationen.
»Jag ska bli skådespelerska, eller jag ska söka scenskolan,
eller Teaterhögskolan, menar jag.«
»Jaha«, svarar Marika.
Jag sväljer.
Harklar mig. Samlar ihop mig själv.
»Jag behöver privatlektioner,
jag tänkte bara om du har möjlighet att ge mig privatlektioner.
Jag har ett jobb och kan betala bra. Alltså jag har ett tillfälligt jobb,
man har ju hyra och sånt nu. Jag har hållit på med teater i väldigt många år.«
Det låter som om jag är trettiofem och gammal och bitter och misslyckad.
»Alltså i många år, i förhållande till min väldigt unga ålder«, fortsätter jag.
Nej, nej, nej. Nu tror hon säkert att jag är hur ung som helst. Typ femton.
Men Marika verkar ta det bra.
Hon förklarar att hon är ute på turné och att hon därför inte har någon möjlighet att ta emot elever.
Men hon har en vän som eventuellt skulle kunna hjälpa mig. Jag får ett nummer och ett Lycka till.