Kapitel 12: Vissa fattar helt enkelt inte att de inte är välkomna (3)
Samma sköra hopp som funnits i Edwards ansikte fanns nu i läkarens ögon. Han bet sig i underläppen och fortsatte fundera.
”Det är ju bara …” Jag hittade inte rätt ord.
”Äckligt?” föreslog Edward. ”Motbjudande?”
”Något sådant.”
”Men om det hjälper, då?” viskade han.
Jag skakade ilsket på huvudet. ”Vad tänker ni göra? Trycka ner en slang i halsen på henne?”
”Jag tänker fråga henne vad hon tycker, jag ville bara prata med Carlisle först.”
Rosalie nickade. ”Om du säger att det kan hjälpa babyn, kommer hon att prova vad som helst. Även om vi måste mata dem genom en slang.”
Jag insåg då – när jag hörde hur kuttrande hennes röst blev när hon uttalade ordet babyn – att Blondie skulle gå med på allt som kunde hjälpa det lilla livssugande monstret. Vad var det som pågick? Vad var det för mystiskt band som knöt dem samman? Var Rosalie ute efter ungen?
Ur ögonvrån såg jag Edward nicka frånvarande. Han såg inte på mig, men jag visste att han besvarade mina frågor.
Hm. Jag hade aldrig kunnat tro att den iskalla blondinen kunde ha ett moderligt drag. Så intresserad var hon alltså av att skydda Bella – Rosalie skulle antagligen själv trycka ner slangen i halsen på Bella.
Edwards läppar pressades samman till ett hårt streck, och jag förstod att jag hade gissat rätt igen.
”Vi har inte tid att sitta och prata om det här”, sa Rosalie otåligt. ”Vad tror du, Carlisle? Ska vi prova?”
Carlisle drog ett djupt andetag och reste sig. ”Vi frågar Bella.”
Blondie log självbelåtet. Om det var upp till Bella, så skulle hon få som hon ville.
Jag hävde mig upp från trappsteget och följde efter dem in i huset, utan att riktigt veta varför. Morbid nyfikenhet, kanske. Det var som en skräckfilm. Monster och blod överallt.
Kanske kunde jag bara inte motstå ännu en kick ur mitt sinande drogförråd.
Bella låg på rygg i sjukhussängen med magen som ett berg under täcket. Hennes hud var vaxartad – färglös och nästan lite genomskinlig. Hon hade sett död ut, om det inte varit för bröstkorgens knappt märkbara rörelser när hon andades, och hennes ögon som följde oss med trött misstänksamhet.
De andra var redan framme hos henne och for omkring i rummet med plötsliga, blixtsnabba rörelser. Det var läskigt att se. Jag släntrade långsamt fram.
”Vad händer?” kraxade Bella. Hon lyfte en gulblek hand, som för att skydda sin ballongformade mage.
”Jacob kom på en sak som kanske kan hjälpa dig”, svarade Carlisle.
Jag önskade att han hade lämnat mig utanför. Jag hade inte föreslagit någonting. Ge äran åt hennes blodsugande make, som förtjänade den.
”Det kommer inte att bli så behagligt”, fortsatte Carlisle, ”men …”
”Men det kommer att hjälpa babyn”, fyllde Rosalie i. ”Vi har kommit på ett bättre sätt att mata honom. Kanske.”
Bellas ögonlock fladdrade till. ”Inte behagligt?” skrockade hon lågt. ”Jösses, vilken förändring.” Hon sneglade på droppnålen i armen och drog på munnen.
Blondie skrattade med henne.
Tjejen såg ut att bara ha timmar kvar att leva, och hon måste ha ont, men hon skämtade. Typiskt Bella. Hon försökte lätta upp stämningen, få alla andra att må lite bättre.
Edward gick runt Rosalie, utan några spår av humor i sitt spända ansikte. Jag var glad för det. Det hjälpte, om än bara lite grann, att han led mer än jag gjorde. Han tog hennes hand, men inte den som fortfarande skyddade hennes svullna mage.
”Älskade Bella, vi tänker be dig göra något äckligt”, sa han och använde samma adjektiv som han föreslagit mig. ”Något motbjudande.”
Nåja, han var i alla fall uppriktig.
Hon drog ett skälvande andetag. ”Hur hemskt?”
Carlisle svarade. ”Vi tror att fostrets aptit kan vara mer lik vår än din. Vi tror att det är törstigt.”
Bella blinkade. ”Åh. Åh.”
”Ditt tillstånd – och fostrets – försämras väldigt snabbt. Vi hinner inte fundera ut något smakfullare sätt att göra det här på. Snabbaste sättet att testa teorin …”
”Jag måste dricka det”, viskade hon och nickade för sig själv. ”Det klarar jag. Lite övning för framtiden bara.” Hennes färglösa läppar drogs ut i ett blekt leende mot Edward. Han log inte tillbaka.
Rosalie trummade otåligt med tårna. Ljudet var väldigt irriterande. Jag undrade vad hon skulle göra om jag kastade ut henne genom väggen.
”Okej, vem ska fånga en björn åt mig?” viskade Bella.
Carlisle och Edward sneglade på varandra. Rosalie slutade trumma.
”Vad är det?” undrade Bella.
”Testet blir mer effektivt utan genvägar, Bella”, svarade Carlisle.
”Om fostret behöver blod”, förklarade Edward, ”så är det inte djurblod det vill ha.”
”Du kommer inte att märka någon skillnad, Bella”, försäkrade Rosalie.
Bella spärrade upp ögonen. ”Vems?” andades hon och lät blicken glida mot mig.
”Jag är inte här som donator, Bella”, muttrade jag. ”Dessutom är det människoblod den där saken är ute efter, så mitt passar nog inte ...”
”Vi har blod hemma”, sa Rosalie och avbröt mig som om jag inte ens varit där. ”För dig – för säkerhets skull. Oroa dig inte, det kommer att gå bra. Jag har en känsla av att det här är lösningen, Bella. Jag tror att babyn kommer att må mycket bättre.”
Bella drog handen över magen.
”Tja”, kraxade hon, knappt hörbart. ”Jag vet att jag är utsvulten, så det är säkert han också.” Ännu ett försök att skämta. ”Vi gör det. Min första vampyrhandling.”
