Litteraturepoken antiken förklarad | SVENSKA | Gymnasienivå (1)
Om du skulle välja ett kulturellt verk på måfå-
-en skönlitterär bok, en film, en dikt eller en låt-
-är chansen stor att nåt i den kan spåras ända tillbaka till antiken.
Vi ser ofta antiken som startskottet för vår moderna historia-
-där demokratin, vetenskapen och den västerländska kulturen uppstår.
Men människan har ju funnits i över 200 000 år.
Hur blev det som hände runt Medelhavet för några tusen år sen-
-så viktigt att vi ofta ser det som en början?
Antikens Grekland är speciellt för att vi vet så mycket om det.
Det finns mycket text och litteratur.
Genom att det finns bevarat-
-har det påverkat det västerländska kulturarvet som inget annat.
Den här serien om litteraturhistorien handlar om det som finns bevarat.
Böcker, dikter och pjäser.
Även om människans historia är längre än antiken-
-är det här vi börjar vår västerländska litteraturhistoria.
Vad skrev och läste man när allting började?
Antiken sträcker sig ungefär från 700 f.Kr. till 500 e.Kr.
Den delas in i en grekisk och en romersk era-
-som samexisterar en lång tid i mitten.
De första 500 åren räknas som den grekiska antikens guldålder-
-och det är där de flesta litterära genombrotten sker.
Geografiskt är den antika grekiska kulturen splittrad-
-och består av flera hundra stadsstater.
Man skulle vilja veta hur man upplevde det på plats-
-t.ex. hur det luktade.
Vi kan bara spekulera, men det måste ha luktat mycket och illa.
Förutom den dåliga lukten binds stadsstaterna samman av två saker.
Det gemensamma språket, grekiska, och de gemensamma gudarna.
De grekiska gudarna såg ut som och betedde sig som människor.
De sov, åt, drack, dansade, hade sex, bråkade och förtalade varandra-
-och kunde vara ganska småsinta. De var inga moraliska förebilder.
Det finns tolv gudar och de bor på berget Olympos.
Förutom dem finns det lokala gudar samt halvgudar.
Gudarna kunde yngla av sig med vanliga människor.
Med den gemensamma tron kom en gemensam syn på livet.
De antika grekerna har tydliga idéer om hur man ska uppföra sig.
Det syns i berättelserna man berättar.
En röd tråd genom den grekiska litteraturen är att man tänker på:
"Hur ser det ut?" "Kommer folk att minnas mig?"
Det värsta man kan göra under antiken är att få hybris.
Att inte vara måttfull utan tro att man är lika bra som gudarna.
Då drabbas man av nemesis, straff ovanifrån. Straff är aldrig roligt.
Som vägledning har man myterna-
-som med sina berättelser förklarar världen.
En av mytens funktioner är att ge svar på dessa stora frågor.
Varifrån kommer allting? Vad är meningen med allting?
Hur hänger världsalltet samman, gudarnas och människornas värld?
En mängd frågor av detta slag behandlas i myterna.
De kan också vara till för att roa. Det är fantastiska berättelser.
När man läser dem i dag blir man fortfarande tagen av dem.
En av dem är startskottet för vår västerländska litteratur - Iliaden.
Var börjar litteraturen? Den börjar alltid med Iliaden.
Iliaden är ett epos, en längre berättelse skriven på vers.
Tillsammans med Odysséen innehåller den 28 000 verser.
Ett epos utspelar sig i förgången tid-
-och Iliaden tilldrar sig under trojanska kriget på 1200-talet f.Kr-
-långt före den tid vi räknar som antiken.
Man brukar säga att den skrivs ner av Homeros på 700-talet f.Kr.
Bokspoiler Iliaden:
Iliaden utspelar sig under det tionde och sista året av trojanska kriget.
Grekerna har belägrat staden Troja. Vi möter så väl människor som gudar.
Grekernas bästa kämpe, Akilles, kommer i bråk med Agamemnon-
-och blir så sur att han vägrar slåss-
-ända tills Hektor, prinsen av Troja, dödar en av Akilles bästa vänner.
Då tar han till vapen igen och jagar Hektor runt stadsmurarna-
-innan han dödar honom.
Akilles tar med sig och skändar den döda prinsens kropp.
Efter lite käbbel återförs liket till Troja.
Historien slutar med Hektors begravning.
Iliaden är viktig för att den är så gammal-
-och har varit med under så lång tid-
-och ramat in hela den antika kulturen.
Vad vet vi då om Homeros som står som författare?
Han har kallats litteraturens urfader - inget dåligt smeknamn.
Men vi vet nästan inget om honom.
Han kanske var blind, han kanske inte var det.
Här ser vi hur han leds omkring av en ung snygging.
Det finns t.o.m. ett uttryck - den homeriska frågan...
...som ställer sig undrande till om det kan ha funnits en enda man...
...som har skrivit två så inflytelserika böcker.
Historien i Iliaden, hur verklig är den?
Iliaden utspelar sig i en verklig tid men också i en mytologisk tid.
Det är en fantasiprodukt "based on a true story".
Iliaden skildrar inte början eller slutet av trojanska kriget.
Den har heller inte med den spännande historien om den trojanska hästen.
I stället har Iliaden ett annat tema - Akilles och hans vrede.
Här ser vi Brad Pitt som Akilles. Han ser inte så lite sur ut.
Jag tolkar Iliaden som en problematisering av en värld-
-som är fylld av krig och våld-
-och som en illustration av hur ohållbart det är som samhällsform.
Antikens Grekland var ett samhälle där våld var ständigt närvarande.
De allra flesta vuxna män kunde räkna med-
-att nån gång i sitt liv få kötta ner nån annan-
-eller stå bredvid nån som köttades ner.
Iliaden förs vidare muntligt.
Först när den har berättats i flera hundra år skrivs den ner.
Det ser vi tydliga avtryck av i den nedskrivna texten.
När vi läser uppskattar vi ofta variation.
Men när nåt ska kommas ihåg sätter vi mer värde på repetition.
Iliaden var länge live.
Det var sångare som kunde, vad vi kunde kalla ett språk-
-som bestod av ordkombinationer som de kunde sätta i en fast rytm.
Vi kallar den rytmen hexameter.
Man kunde bli ombedd att sjunga om Akilles.
Så började man sätta, i hexameterns rymt-
-berättelser som man kombinerar ihop live i själva uppförandet-
-ur det enorma förråd man har av såna här rytmkombinationer.
Att ha samma rytmkombination genom ett helt verk kallas bunden vers.
Så är det med hexametern i Iliaden. Här den första versen.
Lägg märke till att vi redan här hör om Akilles och hans vrede.
Sjung, o gudinna om vreden som brann hos peliden Akilles.
Hör ni rytmen? Den går så här.
Dam didi dam didi dam didi dam didi dam didi dam dam.
Så ska det låta, om och om igen i över 28 000 verser.
Iliaden innehåller också s.k. stående epitet-
-där man berättar om karaktärernas drag före deras namn.
"Den snabbfotade Akilles." "Den hjälmbronsglimmande Hektor."
"Den pilälskande Artemis."
De stående epiteten hjälpte lyssnaren och sångaren att komma ihåg-
-vilka karaktärsdrag de olika personerna hade.
Den här hexametern...
Det var nytt för mig. Jag brukar inte läsa sånt.
Men jag tyckte inte att språket var svårt.
Jag hade aldrig läst ett stycke skrivet i hexameter.
Det var speciellt. Lite svårt i början. En utmaning.
Men det var kul. Man fick fokusera lite extra.
Det finns bildspråk, metaforer och liknelser.
Det var många olika typer av skrivande i en text.
Det var spännande.
Epos som Iliaden berättas ofta av s.k. rapsoder.
De åker runt i antikens Grekland och berättar historier mot betalning.
Varje gång en poet berättar en historia-
-vet publiken ungefär vad som gäller-
-men är beredda på att författaren kommer att berätta på ett nytt sätt.
Det är en big deal att spoila en historia.
Man får inte säga hur det slutar.
Men i antikens Grekland visste alla alltid hur det slutade.
Det viktiga var hur du berättade historien.
Från det grekiska ordet för handling, "drama", kommer två viktiga begrepp.
Genom filosofen Aristoteles får vi "dramaturgi"-
-kunskapen om hur en berättelse ska vara uppbyggd för att fånga publiken.
Historier behöver en början, en mitt och ett slut-
-och en röd tråd som går genom det man berättar.
Det kanske känns givet i dag som en del av det vi läser och tittar på-
-men då, för de gamla grekerna, var det helt nytt.
Från ordet "drama" kommer också "dramatik".
Dramatiken som växer fram i det antika Aten-
-är upprinnelsen till dagens teater.
Man skiljer på tragedier och komedier - på allvar och skoj.
Men tragedierna har högst status.
Det är de man spelar på stadsfestivalerna.
Dramatiken är känd genom tragedin.
Tragedin är det här skådespelet som sätts upp-
-på den årliga festivalen i Aten den s.k. Dionysosfestivalen.
Det kommer folk från hela grekiska övärlden, ibland upp till 30 000.
Den antika grekiska teatern äger rum utomhus-
-och är byggd i en sluttning med scenen längst ner-
-och åskådarna i en halvcirkel.
En av de mest kända tragedierna som spelades-
-är "Antigone" av dramatikern Sofokles.
Tänk på hur vår far gick avskydd och föraktad i fördärvet-
-och för sitt brott som själv han bragd i dagen-
-med egen hand drev sina ögon ut.
Vi har epiken där våra epos ingår som utvecklas till skönlitteraturen.
Dramatiken ligger till grund för teater, tv och film.
Hos båda är handling avgörande.
Det kommer också en tredje form av litterär gestaltning-
-som inte fokuserar på händelseförlopp, utan på en känsla.
Vi talar om lyriken, grunden för poesin.
Den framförs nästan alltid till musik och den har fått sitt namn...
...från det här instrumentet - en lyra.
En av antikens stora diktare är Sapfo. Här ser vi henne fundera.
Hon var verksam på 500-600-talet före vår tid-
-och är en av de äldsta poeterna vi känner till och har kvar dikter från.
Sapfo bor på än Lesbos, en rik handelsö i det grekiska riket.
Själv tillhör hon öns överklass.
Det vi har från Sapfo är helt unikt för att det är så omfattande.
Det ger oss en inblick vi annars inte hade haft-
-och som visar på kvinnors liv under antiken.
De är förstås också väldigt vackra.
"Vem är det nu jag måste övertala?"
"Vem är det nu vars tystnad plågar dig, Sapfo?"
"Hon som flyr dig nu kommer snart att följa."
"Hon som vägrar nu kommer själv att vilja."
"Hon som inte älskar ska älska om hon vill eller inte."
Hennes stil är ofta direkt och tydlig-
-och texterna kretsar ofta kring begär, längtan och skönhet-
-framför allt kvinnors skönhet.
Lesbos, ön hon kommer ifrån, ligger till grund för ordet "lesbisk".
Trots att Sapfo hade stor påverkan på litteraturhistorien-
-finns väldigt lite av hennes verk bevarade.
Vi får komma ihåg att det är över 2 500 år sen hon levde.
Hennes dikter har inga namn utan brukar kallas fragment-
-för att de har bevarats som delar och lösryckta stycken.
I modern tid har många tyckt om det. Man har gillat fragmentstilen.
Det finns mycket utrymme att tolka och skriva in sig själv.
Det har nog bidragit till attraktionen.
Där finns det utrymme att projicera sina egna tankar och drömmar.
Lyriken är det tredje och sista benet bredvid epiken och dramatiken-
-på den antika pallen där mycket av dagens litteratur vilar.
Tre grundgenrer som lever vidare tusentals år senare.
I dag kan det kanske framstå som att alla i antikens Grekland-
-är författare, filosofer, hjältar och gudar, men så är det ju inte.
De flesta lever enkla liv och det finns så klart baksidor i historien.
Med tanke på att grekerna hittar på demokratin, filosofin-
-och mycket av den litteratur vi har i dag, så bortser man ifrån-
-att en sak som möjliggjorde produktionen av kultur och tankegods-
-var att nån annan gjorde det hårda jobbet. Det är slavarna.
De fria männen, atenarna-
-har möjligheten att ägna sig åt filosofi och litteratur-
-utan att behöva gå till jobbet.
En kultur som har slavar-
-bygger på en människosyn där alla inte är lika.
Vissa människor är som föremål som man kan byta bort och sälja och köpa-
-precis som med en stol, cykel eller tröja i dag.
Det märks också i litteraturen att man är medveten om orättvisorna.
Att bli slav är nåt man oroar sig för.
Ett återkommande motiv i litteraturen är rädslan för-
-att förlora sin tillhörighet och att säljas som slav.
Rädslan att man kan säljas som slav-
-är kanske svår att relatera till i dag-
-men mycket i den antika litteraturen är fortfarande relevant.