Kapitel 30
DET STRÖMMAR MUSIK ur högtalarna.
De flesta bord är upptagna och golvet är blött av snöslasket utanför.
Kaffelatte och sura ytterkläder.
Skådisen borde inte vara här ännu. Det är en kvart kvar till fem. Jag är alltid ute i god tid. Det beror på mina oroliga nerver.
Jag letar upp ett bord där jag har bra uppsikt över lokalen.
Hänger av min jacka. Går till disken och beställer en kaffe, sätter mig sedan tillrätta.
Blicken som pendlar mellan kaffekoppen och ytterdörren.
Nya cafégäster som kommer in.
Letar efter någonstans att sitta.
Jag dricker av kaffet. Bättrar på läpparna med lypsyl.
Tar upp anteckningsblocket ur väskan.
Söker efter människor värda några rader. Målar blommor i de linjerade papprenas marginaler så länge.
Inte en enda skådis kommer in genom cafédörren.
Och min kaffekopp blir tom.
Påtår ingår. Då:
En kvinnas entré. Mörkt hår uppsatt i en hästsvans.
Från Italien.
Hon måste vara från Italien.
Eller Frankrike.
Trots det disiga vädret har hon solglasögon på sig.
Hennes kappa är svart och sjalen runt halsen skimrar i guld.
Det måste vara hon! Jag blir glad. Hon känns seriös.
Vi skulle kunna åka till Paris tillsammans. Spela teater på gatorna.
Je m'appelle Moa. Je suis une actrise.
Jag sträcker på mig, harklar mig,
försöker få hennes uppmärksamhet.
Men hon går förbi utan att ta någon notis om mig.
Med självsäkra,
franska steg. Stannar istället vid ett bord lite längre in i caféets lokal,
där två södercoola killar sitter. Kindpussar i luften.
Solglasögonen av.
Bruna, sydeuropeiska ögon.
»Hur är läget? Roligt att ses. Länge sen sist.« Något svalt och världsvant.
Jag ändrar benens ställning.
Tittar på klockan som närmar sig halv sex.
Det måste ha blivit ett missförstånd.
Skådisen måste ha glömt eller tagit fel på tid.
Borde kanske ringa henne.
Jag letar efter telefonen i väskan.
Ska precis ta fram numret, när caféets ytterdörr återigen öppnas:
Leena med två e. Något obekvämt i min kropp.
Jag bläddrar bland mina kontakter och funderar på om jag ska ge mig till känna.
Kommer fram till att jag ska låta henne hitta en plats och fortsätter stirra in i telefonens display.
Hon är något som tillhör Liljebacken och har inte ett skit med min framtid att göra.
»Hej Moa!«
Försent.
»Hej«, svarar jag, utan att göra den minsta antydan till en fortsatt konversation.
»Så du är och fikar?« frågar hon, samtidigt som hon knäpper upp sin jacka.
»Ja, eller egentligen är jag här för att styra upp några saker«
, svarar jag med ett uns av uppgivenhet i rösten.
»Spännande«, svarar hon utan att vara ett dugg nyfiken på vad det är jag ska göra.
»Spännande«,
upprepar hon samtidigt som hon går mot disken
och beställer en chai-te. Hon sätter läsglasögonen på näsan och läser på listan som presenterar caféets smörgåsutbud.
Tar sedan av sig läsglasögonen.
Låter dem trilla ner på magen, där de dinglar i ett regnbågsfärgat snöre.
Hon slutför sin beställning och kommer tillbaka till mitt bord.
Jag blir stressad. Hon verkar vilja slå sig ner. Inte nu Leena.
Inte nu. Hon drar ut stolen mittemot mig och sätter sig ner.
Jag tittar mot utgången. Måtte inte skådisen komma nu.
Vilket första intryck skulle jag ge om jag sitter här
med någon som har ett par läsglasögon i ett senilsnöre dinglandes på magen.
Leena med två e ler.
»Är det du som har sms:at om privatlektioner?«
Tystnad. Lite för lång tystnad. Leena med två e.
Det här är inte möjligt. Jag tittar på henne uppifrån och ner.
Hennes hud är rynkig och grå och håret är slarvigt uppsatt i en hårklämma på huvudet. Hon måste vara äldre än mamma.
Hon har en stor, stickad kofta på sig och ett par slitna jeans. Hon luktar curry och ingefära och nejlika på samma gång.
Jag undrar om hon verkligen kan vara skådespelare.
Jag menar, hon borde vara lite bekant från någon serie i tre delar på SVT.
Eller i alla fall från någon föreställning med Riksteatern.
Vi sitter mittemot varandra och hon pratar med mig som om jag är en riktig människa. Inte alls som om vi vore på Liljebacken. Vilket vi i och för sig inte heller är.
»Är det dags att söka Malmö nu?«
»Ja.«
»Själv gick jag i Göteborg. Men det var ju typ hundra år sen.«
Leena med två e dricker av teet, sätter armbågen på bordet och vilar ansiktet mot sin halvt knutna näve.
»Det är en jävla bransch«, tillägger hon.
»De säger det«, svarar jag, utan att veta vilka jag syftar på.
»Jag har nog fan bott i varenda håla i hela Sverige.«
Jag biter på min lillfingernagel som är obefintlig redan från början.
»Ett år här och ett år där. Projekt. Hela tiden projekt och däremellan arbetslöshet.«
Leena med två e kramar en snus och stoppar in den under överläppen, innan hon fortsätter.
»Folkan i Göteborg, frigrupper, Regionteatern i Kronoberg,
ja, för all del Stadsteatern här i stan. Norrbottensteatern, Helsingborgs stadsteater.«
Hon leker med snusdosan,
vrider och vänder på den mellan fingrarna.
Under hennes naglar syns tydliga sorgkanter.
»Hur hamnade du på Liljebacken?« frågar jag till slut.
Leena med två e tittar ner i tekoppen. Drar en hand genom håret.
»Jag var långtidsarbetslös.«
Hon tittar ut genom fönstret. Ut på allt det grå.
»Arbetsförmedlingen erbjöd mig en undersköterskeutbildning och på den vägen är det.«
Jag känner att jag inte ska fråga något mer.
»Om du verkligen måste spela teater ska jag hjälpa dig.
Det är inget roligt jobb om du tror det.«
Leena sveper det resterande teet. Spottar ut prillan i en servett.
Torkar av händerna på låren.
Sedan pratar vi om vädret. Hellre kallt och soligt än fem plus och duggregn.
Vi är överens.
»Jag måste gå«, säger hon efter ett tag. »Ska vi köra igång på måndag?
Vi kan vara hemma hos mig.«
Jag nickar. Hon tar på sig jackan. Jag gör detsamma och vi går ut från caféet.
»Vi ses«, säger Leena innan vi skiljs åt.
Jag står kvar och ser hur hon går Bellmansgatan ner mot Hornsgatan.
Jag har en lapp med hennes adress i handen.
Hon bor på Renstiernas gata. Luften är fuktig. Håret krusar sig vid tinningarna.
Det gör det alltid när det är vått ute.
Det var inte så här det skulle bli. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig upprymd.
Må hon vara avdankad och bitter, men hon är ta mig fan en riktig,
livs levande skådespelare.