Kapitel 37
JAG VINKLAR UPP PERSIENNERNA.
Släpper in lite luft. Morgonfåglar utanför.
Ska egentligen vara på en annan avdelning.
Men det är över en vecka sedan jag jobbade på C och de säger att Gullan har blivit så dålig.
Jag måste titta till henne.
Jag sätter mig på sängkanten och tar hennes ena hand i min.
Hennes händer har magrat. Inte alls några chorizofingrar längre.
Istället blodådror innanför huden.
De är svullna och blåa. Skinnet verkar bli tunnare med tiden.
»Ville bara titta till dig.«
Gullan mumlar något ohörbart. Fortfarande fåglar utanför.
Jag klappar hennes kind. Det står en näringsdryck med jordgubbssmak på
nattduksbordet bredvid en fasttejpad vätskelista
och några få tussilagos i en äggkopp. På sekretären vitsippor som har slokat.
Gullan har ett grönt nattlinne på sig. Lindblomsgrönt.
Jag visste inte att en kropp kunde försvinna
i en sådan ryslig hastighet. Visste inte att tiden åt människor.
»Vill du ha nåt att dricka?«
Hon svarar inte. Skakar och skälver i sin trötta kropp.
Öppnar inte ögonen. Hon kämpar febrilt efter luft.
Jag hade önskat att jag kunde ge henne lite av min.
Ger henne Teovent istället, 250 milligram. Jag är förtvivlad.
»Håll om mig«, viskar Gullan.
Jag gör som hon säger. Jag halvligger i sängen med armarna om hennes kropp.
Känner hennes rossel inuti mig. Eventuellt överskrider jag någon slags gräns.
Förmodligen finns det någon lag eller åtminstone några kommunala riktlinjer.
Jag tänker på hur fort de hämtar kropparna från det här stället.
Hur snabbt ett lik stelnar.
Jag känner till rutinerna när den döda kroppen tvättas.
Har lärt mig den oskrivna regeln om att öppna ett fönster.
Jag vet att man tänder ett ljus. Känner till den sällsamma stillheten.
Jag kan inte rå för det, men det går inte att hålla gråten tillbaka.
Gullan slår upp ögonen.
»Men kära barn, inte ska du gråta.«
Hennes röst är svag. Hon smeker min arm. Hon säger:
»Så ja, så ja, så ja.« Och nu vet jag att jag har överskridit precis alla gränser som finns.
