Kapitel 6 (3)
Varför hon inte sänt mig korten, men ändå sparat dem. Och det kom för mig att hon haft för avsikt att jag skulle sitta precis så här. Att jag förtvivlat skulle försöka förstå vad hon menat. Om hon menat någonting. Men jag ville inte tänka så. Jag ville få ta till mig det skrivna. Och de tankar som hon lagt ner i varje ord. Jag ville tro på dem.
Jag reste mig med viss möda från golvet. Det var fortfarande tyst där nere. Jag undrade om Emma sov och var osäker på om hon ville vara ifred. Skulle jag helt enkelt smyga iväg och äta någonting ensam ute på stan? Eller skulle jag försöka laga till någonting åt mig här hemma? Det skulle oundvikligen väcka henne.
Medan jag tänkte samlade jag ihop korten och stoppade tillbaka dem i kuvertet. Och så lade jag trots allt ner kuvertet i lådan. Tills vidare. Medan jag funderade på vad jag skulle göra med det.
Innan jag hann gå ner hörde jag Emma i köket. Hon lutade sig mot köksbänken med ett glas vatten i handen.
”Har du sovit?”
Hon skakade på huvudet.
”Nej, jag har svårt att sova på dagen. Som jag sa, brukar jag ändå kunna vila lite. Men idag var det svårt. Och jag var inte trött, egentligen. Bara kall. Och generad.” Hon drack några klunkar.
”Jag är ledsen, Emma.”
Hon ryckte på axlarna.
”Det är inte ditt fel. Jag ber om ursäkt för hur jag betedde mig. Det bara brast för mig när jag såg dig försvinna ner i vattnet. Och inte komma upp igen. Jag blev helt panikslagen.”
Hon såg på mig med ett svårtolkat uttryck. Eller kanske var det inte så svårt att tolka, bara att vi båda ville undvika att göra det.
”Och jag vet inte alls varför jag hoppade i. Det bara kom över mig. Du vet ju att jag får galna infall och gör de mest pinsamma saker. Som jag sedan ångrar. Så det är jag som ska be om ursäkt.”
”Pau måste ha trott att vi var galna båda två.” Ett litet leende, så flyktigt att jag knappt uppfattade det, drog över hennes läppar.
”Kanske det, jag vet inte. Han bjöd oss i alla fall att komma ner till honom imorgon kväll. Har du lust med det?”
Emma korsade rummet och satte sig vid matbordet. Hon var blek och såg fortfarande ut som om hon frös. Jag gick fram till den öppna spisen och lade på några vedträn. Trots brasan var det stora rummet fortfarande svalt.
”Det känns lite pinsamt alltihop. Jag vet inte. Vad tycker du?”
Jag ställde mig vid dörren till den lilla balkongen som bjöd en glimt av havet. Solen hade försvunnit och skymningen hade dämpat både ljuset och vinden. Jag vände mig och såg på Emma.
”Jag tycker vi ska tacka ja.” Så fort jag sagt orden, insåg jag hur gärna jag ville sitta där i Paus ateljé och höra honom sjunga. Jag kunde inte minnas när jag senast önskat någonting så intensivt.
”Då gör vi så”, sa Emma.
* Vi hade ätit. Småplock av det som blivit över från lunchen. Det förundrade mig hur Emma kunde få till någonting av nästan inga ingredienser alls. För första gången åt vi nere i matrummet. Brasan hade äntligen fått upp temperaturen i rummet och jag kunde se att Emma hade fått färg på kinderna igen. Trots det såg hon medtagen ut på något sätt.
”Jag är ledsen att jag sa det där i båten. Det hade ingenting med dig att göra. I alla fall inte någonting med det att du hoppade i vattnet. Jag menar, det är klart att du hade all rätt att göra det. Att det blev som det blev var helt och hållet mitt fel.”
Jag tvekade, osäker på vad jag skulle säga.
”Jag kunde ju ha sagt någonting innan jag hoppade i. Men det bara kom över mig, som sagt. Och så klev jag bara rakt ut. Jag hade inte tänkt mig att det skulle göra dig så upprörd. Jag tänkte ingenting alls. Inte något jag var medveten om i alla fall. Jag såg dig sitta där så bekväm och prata så avspänt med Pau. Skratta. Jag såg det och det såg så … så vackert ut. Helt perfekt.”
Emma skakade sakta på huvudet. Så såg hon upp på mig.
”Jag vill prata om Amanda.”
Mitt hjärta började bulta. Jag reste mig och dukade av våra tallrikar och satte fram varsin assiett till osten och frukten.
”Du behöver inte säga någonting alls, Maria. Bara lyssna.”
”Och om jag inte vill?”
”Då kan jag så klart inte tvinga dig. Men jag ber dig. Lyssna på mig. Jag har burit på det här så länge. Jag tror inte jag orkar mer.”
Trots att hon nu faktiskt bad mig hade hon inte det där bedjande uttrycket som jag sett så ofta och som berörde mig så illa. Nej, nu tyckte jag hon såg bestämd ut. Som om hon förberett sig noga och visste precis vad hon skulle säga.
”Minns du hur det började?”
”Vad?”
”Den där eftermiddagen.”
”Det är väl klart att jag gör.”
”Kan du lyssna när jag berättar hur jag minns det?”
Jag lutade mig bakåt mot ryggstödet. Trots att rummet var varmt nu kändes metallen fortfarande kall genom tröjan.
”Det var din idé.”
Hon kastade en snabb blick på mig innan hon fortsatte.
”Men det var ju nästan alla idéer, så det betyder egentligen ingenting. Det var alltid du som ledde och Amanda som följde. Och jag tror du utmanade henne mer och mer. Kanske för att tvinga henne att välja mellan dig och mig.”
Det hon sagt hängde i tystnaden mellan oss. Jag satt tyst.
”Jag kan förstå det nu. Ni var nästan sexton och jag hade just fyllt tio. Det är klart att ni ville göra annat. Men Amanda måste ju alltid dra på mig. Det fanns ingen annan. Mamma var aldrig att räkna med, som du vet. Alltid någon annanstans. Även när hon var hemma. Men du blev otålig och less på mig. Och Amanda slets mellan oss.
Det var som om du hittade på alltmer krävande saker för oss att göra. Sådant som jag egentligen inte kunde göra. Sådant jag inte fick eller ville göra. Som den här dagen då du bestämde att vi skulle gå ner till kanalen. Nu vet jag inte säkert om du ens sa det. Eller om du bara började gå.”
Det verkade som om hon tänkte efter.
”Nej, jag tror inte du sa att vi skulle följa efter. Jag vet inte säkert om du sa något, eller vad du i så fall sa. Men det var inte så att du bestämde åt oss. Du liksom bara slängde ur dig att du tänkte gå ner till kanalen, tror jag. Som för att se vad som skulle hända. Men för oss var det ju samma sak. Vi följde dig vart du gick. Vi visste alla tre att det var absolut förbjudet.”
Kanalen var förbjudet område alla årstider. Vattnet var förorenat av avloppsvatten så vi fick inte bada där på somrarna. Men allra mest förbjuden var kanalen på vintern. När isen låg. Is som hölls öppen i en ränna för den reguljära båttrafiken. Där avloppet rann ut frös det överhuvudtaget aldrig på ordentligt.
Vår sida av kanalen vette mot norr och snön låg alltid kvar länge mellan de mörka granarna. Inte ens varma sommardagar nådde solen fram. Jag kan inte förstå vad som ledde mig dit.
Jag reste mig igen och tog fram en flaska vin ur kylen. När jag höll fram den för att hälla upp i Emmas glas lade hon snabbt sin hand över och skakade på huvudet. Jag fyllde mitt eget glas och satte mig ner.
”Det var kallt. Minns du det? Första veckan i mars. Söndag. Mulet och grått och folktomt. Nästan ingen snö kvar och isfläckar som frös på varje natt och tinade varje dag. Men just den dagen var det kallare och allt var fruset. Hela världen var grå. Det var halt på vägen och jag ramlade ett par gånger. Så vi sackade efter, Amanda och jag. Du gick först, och du gick fort. Och avståndet mellan oss ökade. Amanda försökte nog hålla din takt, men hölls tillbaka av mig.”
Emma bet sig i läppen.
”Jag ser henne så tydligt, Maria. Hur hon kämpar. Sliten mellan sin längtan att få gå bredvid dig, vara nära dig. Prata med dig. Delta i dina äventyr. Dela dina hemligheter. Och sin omsorg om mig.”
Jag blundade. Jag ville inte se Emma. Och jag ville framför allt inte lyssna. Men jag satt hjälplöst kvar, oförmögen att säga någonting eller göra någonting.
”Så kom vi ner till kanalen. I slänten ner mot vattnet låg det fortfarande snö under träden. Grå-aktig med en hård isskorpa på. Det var alldeles vindstilla. I alla fall är det så jag minns det. Jag hör ljudet av dina stövlar när de bryter igenom skaren. Några kråkor som kraxar ovanför de svarta grantopparna. Men jag minns det som alldeles tyst i övrigt. Som om allt höll andan.”
Jag öppnade ögonen och såg att Emma rest sig. Hon ställde sig där jag stått, vid balkongdörren. Med ryggen mot mig.
”Kan jag tända en cigarett om jag står här?”
Hon vred på huvudet och jag nickade.
”Visst.”
Jag höll hårt i mitt glas. Vi behövde våra droger båda två.
Hon tände en cigarett och blåste ut röken genom den öppna balkongdörren.
”När Amanda och jag kom ner till strandkanten var du redan ute på isen. Du sa ingenting. Det behövdes inte. Du behövde aldrig locka oss, som sagt. Vi följde dig vart du än gick och du såg dig aldrig om för att se om vi var med. Inte nu heller. Du bara gick i förvissningen om att vi skulle komma efter. Och du hoppade så lätt över sprickorna. Rörde dig så snabbt och smidigt. Amanda höll mig i handen och vi följde efter i dina spår. Men så mycket långsammare.
Avståndet mellan oss bara ökade. När vi kom närmare rännan var sprickorna fler och bredare. Och isflaken rörde sig under våra fötter. Här och där kunde man se vatten välla upp mellan iskanterna. Jag minns inte att vi sa någonting, men jag tyckte jag kände Amandas rädsla genom hennes hand som höll min i ett hårt grepp. Och jag blev också rädd. Så stannade hon.
Vi stod alldeles stilla och jag hörde henne andas tungt. Så ropade hon till dig. Ropade att vi ville vända. Men du gjorde ingen min av att ha hört henne. Vi stod där en stund. Jag vet inte om det stämmer, men det kändes som om Amanda tvekade. Det gjorde mig också rädd, för hon brukade alltid veta så säkert vad hon skulle göra.
Du var en mörk figur i det gråvita landskapet, långt framför oss. Så såg vi att du ändrade kurs och vände tillbaka mot stranden. Men du kom inte mot oss, utan det såg ut som om du gjorde en vid sväng och siktade på stranden ett bra stycke längre bort. Du hoppade lätt och det såg nästan ut som om du sprang. Vi vände också och drog oss i samma riktning som du, men nu tillbaka över orörd is.
Vi höll inte längre varandra i handen. Jag tror Amanda var lättad. Hon gick före mig och jag kunde se på hennes hållning att hon var som vanligt igen. Hon pratade om vad vi skulle göra när vi kom hem. Att hon skulle göra varm choklad åt oss. Jag såg henne hoppa över en spricka och landa på andra sidan.
Där vände hon sig om som för att se att jag också skulle komma över säkert. Men just då vidgade sig sprickan och det knakade under våra fötter. Jag såg hur vattnet forsade in över isen på båda sidor. Amanda tog ett steg bakåt som för att undvika vattnet.”
Jag hörde att Emma grät.
”Jag kände hur iskallt vatten sköljde över mina stövlar.
