Kapitel 30: Oemotståndlig (3)
Edward iakttog Carmen med djup koncentration, och jag önskade att jag kunnat höra vad han hörde. Jacob skruvade otåligt på sig bakom mig, och jag visste att han önskade samma sak.
”Vad visar Nessie henne?” mumlade han lågt.
”Allt”, svarade Edward.
Ännu en minut passerade, sedan tog Renesmee handen från Carmens kind. Hon log brett mot den chockerade vampyren.
”Hon är verkligen din dotter”, andades Carmen och vände blicken mot Edward. ”Vilken makalös gåva! Den kan hon bara ha ärvt av en mycket begåvad far.”
”Tror du på vad hon visade dig?” frågade Edward spänt.
”Utan tvekan”, svarade Carmen.
Eleazar stirrade förfärat på henne. ”Carmen!”
Hon tog hans händer i sina och kramade dem. ”Hur omöjligt det än låter, Eleazar, så har Edward berättat sanningen för oss. Låt barnet visa dig.” Carmen föste Eleazar lite närmare mig och nickade mot Renesmee. ”Visa honom, mi querida.”
Renesmee log ännu bredare, uppenbarligen överlycklig för att Carmen hade accepterat henne, och rörde lätt vid Eleazars panna.
”Ay caray!” fräste han och ryggade.
”Vad gjorde hon med dig?” frågade Tanya skarpt och kom försiktigt närmare. Kate smög också några steg framåt.
”Hon försöker bara visa sin berättelse”, sa Carmen med lugnande röst.
Renesmee rynkade pannan. ”Snälla, titta”, bad hon Eleazar. Hon sträckte ut handen mot honom och väntade.
Eleazar granskade henne misstänksamt och sneglade sedan på Carmen, som nickade uppmuntrande. Eleazar drog ett djupt andetag och lutade sig sedan framåt tills hennes hand snuddade vid hans panna igen.
Han ryste till när det började, men stod kvar och slöt ögonen.
”Ah”, suckade han när han öppnade ögonen igen, några minuter senare. ”Jag förstår.”
Renesmee log mot honom. Han tvekade, men log sedan lite motvilligt tillbaka.
”Eleazar?” mumlade Tanya.
”Det är sant, Tanya. Det här är inget odödligt barn. Hon är hälften människa. Kom, se själv.”
Tanya och Kate turades om att ställa sig framför oss, och båda hajade till när Renesmee först rörde vid dem. Men precis som Carmen och Eleazar verkade de helt övertygade efteråt.
Jag sneglade på Edwards släta ansikte och undrade om det verkligen kunde vara så här lätt. Hans gyllene ögon var klara, lättade. ”Tack för att ni lyssnade”, sa han lågt.
”Men här finns inte den livsfara du varnade oss för”, påpekade Tanya. ”Inte från det här barnet, i alla fall, så det måste handla om Volturi. Hur fick de kännedom om henne? När kommer de?”
Det förvånade mig inte att hon förstod så snabbt. Vad skulle annars ha kunnat hota en familj så stark som vår? Bara Volturi.
”När Bella såg Irina i bergen den där dagen”, förklarade Edward, ”så hade hon Renesmee med sig.”
Kate väste lågt och hennes ögon blev smala. ”Gjorde Irina det här? Mot er? Mot Carlisle? Irina?”
”Nej”, viskade Tanya. ”Någon annan …”
”Alice såg henne söka upp dem”, sa Edward. Jag undrade om någon annan lade märke till att hans röst skar sig lite när han nämnde Alices namn.
”Hur kunde hon göra så?” mumlade Eleazar.
”Föreställ dig att du hade sett Renesmee på avstånd, utan att vänta på någon förklaring …”
”Det spelar ingen roll vad hon trodde”, insköt Tanya. ”Ni är en del av vår familj.”
”Det finns ingenting vi kan göra åt Irinas val nu. Det är för sent. Alice gav oss en månad.”
Både Tanya och Eleazar lade huvudet på sned. Kate rynkade pannan.
”Så länge?” frågade Eleazar.
”De kommer allihop. Det måste krävas en hel del förberedelser för det.”
Eleazar drog efter andan. ”Hela vaktstyrkan?”
”Inte bara vaktstyrkan”, svarade Edward sammanbitet. ”Aro, Caius, Marcus. Till och med fruarna.”
Alla hajade till av chock.
”Omöjligt”, sa Eleazar tonlöst.
”Det skulle jag också ha sagt för två dagar sedan”, sa Edward.
Eleazar rynkade pannan. ”Men det låter inte klokt”, nästan morrade han. ”Varför skulle de utsätta sig själva och fruarna för fara?”
”Det låter inte klokt ur den synvinkeln. Alice sa att det här handlar om mer än att de vill straffa oss för vad de tror att vi har gjort. Och hon trodde att du kunde hjälpa oss.”
”Mer än straff? Men vad skulle det kunna vara?” Eleazar började vanka av och an i rummet som om han varit ensam. Han stirrade koncentrerat ner i golvet.
”Var är de andra, Edward? Carlisle, Alice och resten?” frågade Tanya.
Edwards tvekan var nästan omärklig. Han svarade bara på en del av hennes fråga. ”De letar efter vänner som kan hjälpa oss.”
Tanya lutade sig mot honom och slog ut med händerna. ”Edward, hur många vänner ni än samlar ihop så kan vi inte hjälpa er att vinna. Vi kan bara dö med er, det måste du förstå. Vi fyra kanske förtjänar det efter vad Irina har gjort nu, efter hur vi svek er tidigare – för hennes skull, den gången också.”
Edward skakade genast på huvudet. ”Vi vill inte att ni ska slåss och dö med oss, Tanya. Du vet att Carlisle aldrig skulle be om det.”
”Vad kan vi då göra?”
”Vi behöver bara vittnen. Om vi kan få dem att hejda sig, bara ett ögonblick, så att vi får en chans att förklara …” Han rörde vid Renesmees kind. Hon grep tag i hans hand och tryckte den mot sin hud. ”Det är svårt att tvivla på vår historia när man får se den med egna ögon.”
Tanya nickade långsamt. ”Tror du att hennes förflutna kommer att spela så stor roll för dem?”
”Bara för att den förebådar hennes framtid. Lagen instiftades för att skydda oss mot avslöjande, mot barn som inte kan tämjas.”
”Jag är inte alls farlig”, insköt Renesmee. Jag lyssnade på hennes höga, klara röst med nya öron, försökte föreställa mig hur andra uppfattade den. ”Jag har inte skadat morfar, Sue eller Billy. Jag älskar människor. Och vargfolk, som min Jacob.” Hon släppte Edwards hand för att klappa Jacob på armen.
Tanya och Kate utväxlade en snabb blick.
”Om Irina inte hade dykt upp så oväntat”, funderade Edward, ”hade vi kanske kunnat undvika allt det här. Renesmee växer häpnadsväckande fort. I slutet av månaden kommer hon att ha utvecklats motsvarande ännu ett halvår.”
”Tja, det är definitivt något vi kan vittna om”, sa Carmen bestämt. ”Vi kan svära på att vi har sett henne mogna med egna ögon. Hur skulle Volturi kunna ignorera det?”
”Ja, hur?” mumlade Eleazar, men han tittade inte upp, utan fortsatte vanka som om han inte ens lyssnade.
”Ja, vi kan ställa upp som vittnen”, sa Tanya. ”Det är det minsta vi kan göra. Och vi ska fundera på om vi kan göra mer.”
”Tanya”, protesterade Edward, som hörde mer i hennes tankar än hon uttryckte i ord. ”Vi förväntar oss inte att ni ska slåss för oss.”
”Om Volturi inte hejdar sig för att höra vårt vittnesmål, kan vi inte bara stå och titta på”, insisterade Tanya. ”Fast jag kan förstås bara tala för mig själv.”
Kate fnös. ”Tvivlar du verkligen så mycket på mig, syster?”
Tanya log brett mot henne. ”Det är trots allt ett självmordsuppdrag.”
Kate flinade tillbaka och ryckte på axlarna. ”Jag är med.”
”Jag kommer också att göra allt jag kan för att skydda barnet”, instämde Carmen. Sedan sträckte hon ut armarna mot Renesmee, som om hon inte kunde hejda sig. ”Får jag hålla dig, bebé linda?”
Renesmee sträckte ivrigt armarna mot sin nya vän. Carmen höll henne tätt intill sig och mumlade ord på spanska.
Det var precis som det hade varit med Charlie, och med alla i familjen Cullen. Renesmee var oemotståndlig. Vad var det som drog alla till henne, som fick dem att till och med vilja offra livet för att försvara henne?
Ett kort ögonblick kändes det som om vi kanske kunde lyckas. Kanske skulle Renesmee kunna göra det omöjliga – övertyga våra fiender, på samma sätt som hon övertygat våra vänner.
Sedan mindes jag att Alice hade lämnat oss, och hoppet försvann lika fort som det blossat upp.
