Introduktion till Existentialism
Hej filosofer, och välkomna till det här momentet om existentialism.
Existentialism, eller existensfilosofi, är en filosofisk rörelse som föddes under 1800-talet
med tänkare som Søren Kierkegaard, Friedrich Nietzsche och Fjodor Dostojevskij.
Men det var först efter andra världskriget som existentialismen fick sitt verkliga genombrott
med Jean-Paul Sartre och författare som Franz Kafka och Albert Camus.
Vad är det då som knyter samman dessa filosofer och författare?
Jo, de försökte alla beskriva den mänskliga existensen och frågor som:
"Vad innebär det att vara människa?"
"Vad är meningen med livet?"
"Hur ska jag leva mitt liv?"
Olika existentialister har haft olika svar på dessa frågor,
men de delar åsikten att svaret är subjektivt snarare än objektivt.
En existentialist tar därför i regel avstånd från alla allomfattande teorier (dvs teorier som gäller för alla)
som försöker förklara meningen med livet, oavsett om de är religiösa, vetenskapliga eller filosofiska.
Existentialismen är därmed en relativistisk filosofi.
Det är lätt att se dragningskraften i religioner som hävdar sig ha svaren på de existentiella frågorna.
Hela 84 procent av jordens befolkning är också troende
(i Sverige, som är världens mest sekulariserade land, är motsvarande siffra 35 procent).
Att begrunda meningen med livet utan stöd från religiös eller filosofisk teori är otvivelaktigt svårt,
men det är vad existentialister menar att vi måste göra.
Många existentialister menar till och med att religion är skadligt för individens utveckling
till en fri och autentisk människa som själv tar ansvar för sina handlingar.
Problemet med dessa allomfattande teorier är att de inte tar tillräcklig hänsyn
till vad det innebär att vara människa.
De utgår från att mening och syfte härstammar från en alternativ och objektiv sfär
såsom himmelen eller Platons idévärld.
Många av de traditionella religionerna besvarar också de filosofiska frågorna
utifrån en allvetande guds perspektiv, vidarebefordrat till oss via profeter.
En existentialist menar att vad vi behöver är inte ett gudomlig perspektiv, utan ett mänskligt sådant.
Eller som Nietzsche uttryckte det, vi är trots allt ”mänskliga, allt för mänskliga”.
Ytterligare ett problem med det gudomliga perspektivet är att det missar en fundamental aspekt
av människans existens – vår dödlighet.
De flesta religioner förnekar livets förgänglighet genom tron på någon form av efterliv.
Existentialister har pekat på insikten om vår död
som ett sätt att sluta följa andra och skapa sin egen mening med livet.
Tanken att meningen med livet är individuell är nära besläktad med en annan existentialistisk idé
– att för människan kommer existensen före essensen.
För att förstå detta centrala påstående om människans liv måste vi först förstå termen ”essens”.
Begreppet myntades av den grekiska filosofen Aristoteles.
Han ansåg att varje ämne eller ting har en essens – något som ibland kallas för dess natur.
Detta är egenskaper eller kännetecken som är nödvändiga för att tinget ska vara vad det är.
Aristoteles menade att människans essens var förnuftet – vi är det förnuftiga djuret.
Men till skillnad från andra djur har människan också möjligheten att välja
om hon vill agera i enlighet med sin natur eller ej.
Däremot trodde han inte att individen kunde påverka sin essens då denna var medfödd.
Inte heller för den som tror att Gud har utformat och skapat världen är essensen något påverkbart.
Individens essens är någonting i förväg bestämt av Gud, varför essensen föregår existensen.
Samma sak kan sägas om många naturvetenskapliga teorier.
Hävdar man att meningen med livet går att spåra till biologi, eller att en persons agerande är en konsekvens
av individens genetiska arv, menar man också att essensen föregår existensen.
Enligt existentialismens förgrundsgestalt, Jean-Paul Sartre, är människans tillvaro unik.
Vi är inte, likt tingen som omgärdar oss, skapta med ett förbestämt syfte.
En klockas essens är att visa tid.
Den är alltså skapad för ett specifikt syfte, varför dess essens föregår dess existens.
Människan däremot föds utan syfte och vår förmåga till fria val
ger oss möjlighet att skapa vår essens genom livet.
Det finns ingen på förhand given mänsklig natur eller något objektivt syfte med vår existens,
utan det är upp till var och en att själv skapa mening med sitt liv.
För människan kommer existensen före essensen.
Sartre, som var ateist, menade att eftersom det inte finns någon Gud
så finns det heller inga förbestämda värden – inget facit för rätt och fel eller gott och ont.
Han gick till och med så långt att han hävdade att människan är ”dömd till frihet”,
det vill säga att vi inte bara kan utan faktiskt också måste ta ställning och själva skapa vårt liv.
I det här kapitlet kommer vi titta närmare på Søren Kierkegaard, Friedrich Nietzsche,
Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.