Litteraturepoken modernismen förklarad | SVENSKA | Gymnasienivå
Fram till 1900-talet går litteraturen och bildkonsten rakt på sak.
Det är tydliga berättelser.
Viktor Rydberg diktar om en tomte och snö.
Bruno Liljefors målar rävar som käkar tjädrar.
Men med modernismen förändras konstens och litteraturens syfte.
Att beskriva verkligheten objektivt och begripligt är inte målet.
Frågan är om det går.
För allas verkligheter är ändå olika och världen komplex.
Vårt sätt att berätta om världen svarar mot hur den ser ut.
Den är splittrad och upplöst. Vi är splittrade och stressade.
För modernismen är en produkt av tiden.
Författarna verkar lika förälskade som förfärade över den nya världen.
Man kastar allt gammalt överbord-
-och ska börja om från början.
Men vad är det för ny värld? Och hur ska man förstå modernismen?
Starten sker i början av 1900-talet.
Tiden präglas av industrialism och enorm teknisk utveckling.
Vi färdas på cyklar, i bilar och till och med i flygplan.
Allt fler hem får elektriska lampor och telefon.
Snart kommer filmen och radion.
Det är en förändring som är snabb och påtaglig för människorna.
I samhället finns en upplevelse av förändring.
Framåtblickandet smittar av sig.
Författare vill skriva om det nya, men även skriva på ett nytt sätt.
Hollaka hollala anlogo bung blago bung.
Man slår sönder de gamla formerna. Man skriver fragmentariskt.
Man uttrycker den moderna livskänslan-
-på ett hetsigare sätt än tidigare.
Decennierna präglas också av en ovanligt lång fred i Europa.
Länderna tjänar mer på att handla med varandra-
-än att slåss om gränser.
Många har det bra, och vissa riktigt bra.
Man brukar tala om tiden före kriget som "La belle époque".
Man kunde resa i Europa utan pass.
Många glömmer bort att fråga sig vilka som kunde göra resorna.
De flesta kunde inte ens lämna sin egen hemstad.
Nej, de som tillverkade produkterna får inte ta en del av vinsterna.
De har inget att säga till om. Många kräver förändring.
Till och med revolution.
Det blir en kaotisk värld.
Den intresserar modernisterna väldigt mycket.
Inte minst hur yttre kaos speglar sig i ett inre kaos.
Världen skulle bli mer kaosartad. 1914 bryter första världskriget ut.
Men vid utbrottet förstår inte alla vilken tragedi det kommer att bli.
När kriget bryter ut tänker många på det som nånting spännande.
Vi behöver en radikal förändring.
En gång för alla skapar vi ett modernt samhälle.
Ganska snabbt inser man att det är ett fruktansvärt krig.
Då blir det en ny kris, som vänds inåt.
Hur är det möjligt? Hur kan människor åstadkomma nånting sånt?
Optimismen krockar med krigets grymhet.
Känslorna fångas av T.S. Eliot.
Han skriver "Det öde landet" när Europa ligger i ruiner.
Här läser han själv ett stycke.
"April är grymmast av månaderna"-
-"driver syrener fram ur de döda markerna"-
-"blandar begär och minne"-
-"kittlar dova rötter med vårregn."
Det fanns en känsla av meningsförlust eller meningslöshet.
Vad hade kriget tjänat till?
Ångest är ett viktigt tema.
Ångest inför utvecklingen och framtiden.
Nån som ofta förknippas med ångest är Franz Kafka.
Han föddes 1883 i Prag-
-och har blivit ett ansikte utåt för stelbent, hänsynslös byråkrati.
Bokspoiler, "Processen".
Josef K. arresteras på sin 30-årsdag, anklagad för ett brott.
Men vilket brott och mot vem-
-är lika oklart för K. som för läsaren.
Han får återgå till sitt jobb, men kallas regelbundet in till förhör.
Han försöker övertyga åklagarna om sin oskuld-
-och går vilse i korridorerna.
Romanen slutar med att två män kör ut honom ur staden-
-och sticker ner honom, som en hund.
Den är berömd för sin inledningsmening som lyder så här:
"Någon måste ha förtalat Josef K"–
–"ty utan att han gjort något ont blev han häktad en morgon."
Kanske är det därifrån "kafkaartad" kommer.
Här ser vi en filmatisering från 1962.
Uttrycket beskriver en mardrömslik situation.
Huvudpersonen Josef K. hävdar att han är oskyldig.
Många läsare tar nog parti för honom.
Det roar mig att jag trodde att rättvisan skulle intressera er.
Om man läser riktigt noggrant-
-upptäcker man att Josef K. inte är en helgjuten hjälte.
Han är ganska småsint, arrogant och hämndlysten.
Kafka själv har skrivit i sin dagbok: "Josef K. , den skyldige."
Då väcks ju frågan: Skyldig till vad då?
Men att det inte finns ett svar är typiskt för Kafkas författarskap.
Som hos många modernister är inte berättelsen det viktiga.
"Jag berättade egentligen ingenting. Det är bara bilder. Bara bilder."
Det kan förklara varför Kafka dramatiseras.
Ett exempel är "Kafkas arkiv", en pjäs baserad på Kafkas verk.
Kafka har ett angreppssätt-
-som jag känner igen mig i, en slags förhöjd realism.
Det stora temat, som jag alltid har fastnat för-
-är den lilla människan i systemet.
Hur vi som människor kämpar för att försöka överleva.
Kafka omgärdas av många mytbildningar.
En är att han var en betydelselös tjänsteman-
-som aldrig fick nån uppskattning.
Det stämmer inte. Det som skrevs om honom, under hans levnad-
-det fyller en hel volym.
Han publicerade sju böcker, som alltid fick goda recensioner.
Men varför är myten om Kafka så lockande?
Den lilla sekreteraren på ett verk nånstans-
-blev sen en hyllad författare.
Det är en rättvisa, att vi kan känna så-
-att nån i framtiden kan förstå oss.
Det är en romantisk spegling i mytbilden av Kafka.
Kafka har inspirerat författare, artister och forskare-
-som alla hittar sin ingång.
Tolkningarna har kanske sagt mer om uttolkarna-
-än om det tolkade.
Kafka blir ett lackmustest av vår samtid.
Kafka är inte den ende författaren som bjuder in till-
-eller kräver olika tolkningar.
Det här går hand i hand med intresset för den inre verkligheten.
Tilltron under realismen, att det finns en objektiv verklighet-
-den släpper man och menar att verkligheten ser olika ut.
Man intresserar sig för hur språket kan uttrycka associationsbanor.
Att fånga in det undermedvetna via språket.
James Joyce börjar skriva i en medvetandeström-
-"stream of conciousness".
"Odysseus" utspelas under en dag och är skriven som en inre monolog.
Det sista kapitlet är en enda mening, utan skiljetecken.
Det är inspirerat av Freud och psykoanalysen-
-som riktar blicken inåt, mot våra dunkla drifter.
Psykoanalys och litteratur går hand i hand.
Båda sakerna handlar om att greppa de stora frågorna genom berättelser.
Han såg att förtrycksmekanismer finns också i människan.
Vi måste släppa fram den verkliga mänskligheten.
En som inspireras av tankarna är Virginia Woolf.
I "Mrs Dalloway" och "Mot fyren"-
-förs handlingen framåt av inre monologer.
Hon vill skriva och även leva på ett nytt sätt.
Hon bryter sig loss från överklassmiljön-
-och blir en del av den fritänkande Bloomsburygruppen.
Det blir en grupp av intellektuella nytänkare-
-som vill förändra allting och bryta mot reglerna-
-i sitt sätt att leva, sin inredning, sitt sätt att ha sex och umgås.
Woolf kämpar för kvinnors rätt att vara intellektuella varelser.
Inte minst i:
Sitt manifest "A Room of One's Own"-
-där hon menar att kvinnor också måste få ett eget skapande rum.
I den här tiden föds en ny modernistisk poesi.
Nu är inte längre versmått, rim och motiv inne.
Poeten ska uttrycka sina känslor med ett originellt bildspråk.
Det påverkar vilka som blir poeter.
Lyriken har varit dominerad av män-
-för att kvinnor har varit utestängda från högre utbildningar.
Där man fick lära sig att skriva den klassiska poesin.
När den fria versen kommer öppnas möjligheter.
Den främsta svenskspråkiga modernistiska poeten-
-är Edith Södergran.
Hon vet exakt vad hon vill göra.
Hon är otålig. Världen ska förändras.
Det är där hon hör hemma, i moderniteten som kommer.
Jag menar en titel som "Framtidens skugga"...
Framtiden kastar sin skugga på oss.
Hon skriver utan rim och utan att räkna stavelser-
-som i en av hennes mest kända dikter.
"Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum."
"Jag är ett barn, en page, ett djärvt beslut."
"Vierge moderne" är också ett exempel på ett tydligt jag.
Ett jag som ställer sig i förgrunden-
-och insisterar på att bli taget på allvar.
Att vi måste gå in i världen som jaget skapar-
-möjligheternas värld.
Under 1920-talet debuterar en viktig svensk poet: Karin Boye.
Hon förändrar Sveriges litteraturhistoria.
Hon är en av grundarna till en tidskrift och ett förlag-
-med stor betydelse för modernismen: Spektrum.
Den skulle handla om det nya i allting.
I samhället, konsten och litteraturen.
Den nya människan skulle skapas då.
Men de ville kombinera marxismen med psykoanalysen.
Marxismen skulle befria människan utifrån, psykoanalysen inifrån.
Förutom jakten på nästa modernist-
-har de ett typiskt problem för unga marxister.
Nämligen bristen på pengar. Men båda sakerna löser sig samtidigt.
Just när de skulle starta tidskriften upptäckte de en opublicerad poet-
-som hette Gunnar Ekelöf.
Ekelöf var miljonär, i nutidens pengar. Han levde på sina räntor.
Han gick runt i skräddarsydda kostymer-
-körde sportbil och samlade på antikviteter.
Ekelöf har pluggat i London och i Paris-
-och har koll på den nya poesin, som surrealismen.
Med sina räntepengar kan han kliva in som finansiär.
Han är den moderna poet de har letat efter.
Han får en enorm påverkan på svensk poesi.
"Sent på jorden" är ett portalverk i Sverige.
Då har han några tydliga signaler.
Det finns inga versaler, utan alla dikter inleds med en liten bokstav.
Ekelöf vill också krossa bokstäverna.
Man ska ta ner det gamla formspråket-
-och hitta ett nytt sätt att skriva på.
Men bredvid upprorsandan-
-präglas "Sent på jorden" av meningsförlust och ångest.
Ekelöf skriver med en revolver i fickan-
-och pratar om sin självmordsbok.
Man hör det i titeln på boken. Allting är på väg att ta slut.
"Ge mig gift att dö eller drömmar att leva."
Samlingen får ljummen kritik.
De surrealistiska inslagen och bristen på stora bokstäver irriterar.
Dikterna jämförs med ett föremål som tappats i golvet.
Sten Selander skriver:
"Alla läsare har min uppriktiga beundran eller medlidande."
Men efter några tuffa år-
-blir modernismen den dominerande stilen.
Ekelöf blir en respekterad poet och invald i Svenska Akademien 1948.
Provokatörerna är nu en del av etablissemanget.
Sen kan man säga att modernismen segrade ihjäl sig.
Unga författare på 50- och 60-talet började tala föraktfullt om den.
"Aristokratmodernismen".
De unga författarna vill skildra vardagen och granska samhället-
-på ett sätt som går att förstå.
Även om formexperiment är kul för de invigda-
-förändrar inte det världen.
Man tyckte att de blev för instängda i sin litterära värld-
-såg inte att världen brann-
-och tog inte ställning politiskt i Vietnamkrigets tid.
Även modernismen upplevs som omodern.
Det börjar pratas om postmodernism-
-som en ny litterär, konstnärlig stilriktning.
I dag har vi den framtid-
-som kastade sin skugga över Edith Södergran.
Men arvet från modernismen lever kvar.
Det är i poesin modernismen har gjort mest avtryck.
Katarina Frostenson och Ann Jäderlund-
-jobbar med det uppbrutna, fragmentariska språket.
Det är nästan svårt att få ihop nån betydelse.
Men viljan att slänga allt gammalt överbord, finns den i dag?
Delar är nostalgiskt lagda.
Det verkar råda brist på fantasi och berättarkonst.
Det kan man inte säga om det tidiga 1900-talet.
Det är en intressant fråga om modernismen finns.
Folk är intresserade av det nya.
Men är man modernist för att man skriver på sociala medier?
Det kanske krävs nånting annat.
Svensktexting: Lotta Almqvist Iyuno Media Group för UR
