Kapitel 31
JAG MINNS OCH JAG GER IGEN
Tidningarna har alltid velat ha mig
som både stjärna och buse. Helst samtidigt.
I början visste jag inte hur det funkade.
Jag sa vad som helst, utan att tänka mig för.
Men jag lärde mig. En gång var jag på Spy Bar vid Stureplan
tillsammans med ett gäng polare.
En tjej kom nära och sa något löjligt.
Plötsligt dök hennes brorsa upp och började dra i mig.
Mina polare är inte att leka med.
En av dem tog brorsan och en annan tog tjejen.
Jag kände direkt att det här inte var bra.
Jag gick därifrån och hamnade på toaletten. Där jag stått var det fullt kaos. Jag blev stressad.
Det här blir rubriker, tänkte jag. Det blir skandal.
En vakt bad mig att gå, och jag ville inget hellre.
Men en övervakningskamera tog en bild på mig
när jag var på väg ut. Bilden hamnade i Aftonbladet och på alla löpsedlarna.
Ni kan inte ana.
Det var som om jag slagit ihjäl sju personer.
I tidningarna sas det att jag blivit anmäld för ofredande,
att jag hade tafsat på tjejen.
Ofredande? Kan ni fatta? Helt sjukt.
Det visade sig senare att det var Aftonbladet
som fått tjejen att anmäla mig.
På en presskonferens sa jag:
— Jag ska sätta dit den där tidningen.
Jag ska stämma dem. Men jag fick inte ett skit. Bara en ursäkt.
Jag började bli mer på min vakt.
Precis innan EM i Portugal blev det rena kaoset.
Henke Larsson hade ju själv varit med om en del
så jag frågade honom:
— Fan, Henke, vad ska jag göra?
Hur ska jag hantera det här?
— Ledsen, Zlatan. Du är ensam från och med nu.
En sån här cirkus har ingen svensk spelare upplevt förut. Det var helt galet. Ett exempel:
John Carew, en norsk spelare, hade klagat
å mitt spel tidigare. Då sa jag till tidningarna:
— Det John Carew gör med en fotboll,
det kan jag klara med en apelsin. Nu dök det upp en norsk journalist med en jävla apelsin.
Han ville att jag skulle visa vad jag kunde. Men lägg av.
Varför skulle jag göra den killen berömd också? — Du kan ta din apelsin, skala den
och äta upp den. Det är bra vitaminer för dig, sa jag. Det blev så klart en grej det också.
”Fan vad kaxig Zlatan är”, typ.
Var det så konstigt att jag inte gillade journalister?
Särskilt spänt var det med Aftonbladet
efter grejen med tjejen på Spy Bar.
Men det var inte bara det.
Något år tidigare var jag i Göteborg
för att spela landskamp mot San Marino.
Jag var på bra humör och pratade fritt
med tidningar och teve. Så där som jag gjorde förr.
Även en journalist från Aftonbladet var med. Det var lite löst snack om att jag ville
bilda familj i framtiden. Att det vore trevligt
att ha barn nån gång. Vet ni vad journalisten gjorde?
Han skrev artikeln som en kontaktannons. ”Vill du vinna Champions League med mig?
Atletisk kille på 21 år, 192/84 med mörkt hår
och mörka ögon söker kvinna i lämplig ålder.” Jag blev tokig. Vilken respekt var det?
Jag ville sänka den jäveln.
Redan nästa dag möttes vi i spelargången.
Han ville be om ursäkt, så att allt kunde fortsätta
som vanligt. Jag sa:
— Vad är du för pajas? Vad fan vill du säga?
Att jag har problem med tjejer? Han fick inte ur sig ett vettigt ord. — Jag kommer aldrig att prata med dig mer! skrek jag. Jag trodde att de skulle ha mer respekt efter det.
Men det blev värre.
Vi vann mot San Marino med fem-noll
och jag gjorde två mål.
Vad tror ni att Aftonbladet hade
för löpsedel dagen efter?
Heja Sverige? Nu går vi till EM?
Inte direkt. Det stod: Skäms Zlatan! Jag hade inte direkt dragit ner brallorna
eller spöat domaren.
Jag hade slagit en straff — som gått i mål. Jag hade blivit fälld i straffområdet
när det redan stod fyra-noll.
Kim Källström stod överst på listan
över straffläggare. Men han hade precis gjort ett mål
och jag tänkte: Det är min grej, jag är på hugget. När Kim kom fram flyttade jag bollen
till andra sidan kroppen. Ta inte min leksak, liksom.
Han sträckte fram handen: Ge mig den!
Jag gav honom en high five istället. La upp bollen
å straffpunkten och sköt. Mer var det inte. Det var inte det bästa jag har gjort.
Jag bad om ursäkt för det efteråt.
Men kom igen, det var inte Balkankriget.
Det var ett mål i fotboll. Ändå skrev Aftonbladet sex sidor om saken.
På en presskonferens sa jag:
— Ska någon skämmas är det Aftonbladet.
Senare, när jag spelade i Italien, fick jag besök av två
Kalle Ankor från Aftonbladet.
De ville att vi skulle bli sams igen. Min agent Mino tyckte att det var dags
att lägga ner stridsyxan och sluta bråka.
Men jag kände att det inte var lönt.
Jag hälsade inte ens. Vad var det för stil de kört?
”Skäms på dig Zlatan!” över hela landet. Jag bossade runt och skrämde dem rejält.
Jag slängde till och med en vattenflaska
i huvudet på dem. 2005 fick jag Guldbollen, priset till årets bästa
svenska spelare. Aftonbladet arrangerade galan.
Jag stannade hemma. Jag glömmer inte.
Jag minns och jag ger igen, även om det har gått tio år.