Kapitel 34
PAPPA SÅG UT SOM EN ITALIENSK HÖJDARE
Juventus var kanske Europas bästa klubb då.
De hade stjärnor som Thuram, Trézéguet,
Del Piero, Buffon och Nedvěd.
Spelarna var superstars hela gänget.
Och tränare var Fabio Capello.
Han som hade velat ha mig i flera år.
Nu hade Mino Juventus på gång.
Kom igen Mino, tänkte jag. Fixa det här! Men förhandlingarna hade låst sig.
Mino fick hela tiden nya problem med Juventus
och Ajax direktörer. Det var bara en dag kvar.
Sen fick inga spelare köpas eller säljas.
Jag var helt stirrig. Jag satt hemma i Diemen och spelade Xbox.
Ni borde se mig i såna lägen. Jag är totalt koncentrerad
Mina fingrar dansar över kontrollen.
Det är som en feber. Samtidigt försökte Mino fixa affären.
Han ringde varannan minut.
Ajax och Juventus kom inte överens om priset.
Till slut sa Mino:
— Vi skiter i det. Flyg hit till Italien.
Vi får lösa det härifrån, i Turin.
Jag släppte tevespelet och stack iväg.
Jag låste knappt dörren.
På vägen till Juventus privata jetplan ringde jag farsan. — Hallå, hallå, det är bråttom.
Jag håller på att fixa en deal med Juventus.
Vill du vara med? Farsan stack iväg direkt. Han kom faktiskt före mig
till kontoret där alla övergångar registreras.
Jag blev helt paff. Var det verkligen han?
Det här var inte den pappa som suttit
i snickarbyxor och lyssnat på juggemusik.
Det här var en kille i snygg kostym.
Pappa såg ut som en italiensk höjdare.
Jag hade aldrig sett honom i kostym förut.
Jag kände mig stolt. Mitt pris hade gått ner till sexton miljoner euro.
Det borde Juventus ha råd med.
Men de sa att deras bank inte ville garantera affären.
Det kanske bara var ett trick,
men Ajax blev nervösa och vägrade skriva på. Mino skrek till Ajax-ledningen:
— Skriver ni inte på, får ni inga sexton miljoner.
Ni får inte Zlatan. Ni får inte ett skit! Det var hårda ord. Men Mino kan sina grejer.
Och jag hade svurit på att inte spela en enda match
till för Ajax. De ville inte förlora både mig och pengarna
och skrev på i sista sekunden.
Proffs i Italien? Det var inte klokt.
Jag var särskilt glad att farsan var där
och såg alltihop. Han sa:
— Stolt över dig, Zlatan. Jag återvände aldrig till radhuset i Diemen.
Mino fick åka dit för att hämta mina gamla grejer.
När han steg in i huset hörde han ljud
från övervåningen. Var det inbrott?
Mino smög upp, beredd på bråk.
Men det var ingen tjuv. Det var min Xbox
som hade stått och surrat i tre veckor.