Kapitel 27
JAG GLÄNTAR PÅ DÖRREN till C2:s rum.
»Hallå?«
Inget svar.
»Hallå?«
Jag kan tänka mig att se alla på Liljebacken döda.
Till och med Astrid.
Det är inte så otäckt som man kan tro.
Men jag kan inte tänka mig att se C2.
Är rädd att rummet ska vara fyllt med köttslamsor när aortan har sprängts.
Att magen ska vara uppfläkt.
Att det ska sippra ut blod genom ögonen och öronen.
Jag går in i rummet. Det är svalt och dunkelt.
Inga lampor är tända. Men persiennerna är uppdragna så vinterljuset utifrån lyser upp instängdheten.
C2:s ögon är halvöppna. Man ser bara vitorna.
I alla fall ifrån där jag står. En rysning drar igenom min kropp.
Jag går ut igen. Står utanför hennes rum tätt intill tvättvagnen.
Jag räknar till tre och går in.
Så ser jag ögonvitorna. Något som skälver inuti mig.
Jag tänder lampan i taket. Lampljuset blandar sig med vinterljuset utifrån.
Den här gången går jag ända fram till sängen. Hon andas. Tack och lov, hon andas.
C2:s kropp har blivit precis som A4:s. Alla blir så där magra och genomskinliga till slut.
Uttrycket skinn och ben har fått en bokstavlig innebörd.
Jag lägger in C2:s kläder i hennes garderob så fort jag kan.
Förutom hennes oregelbundna andetag är det alldeles tyst.
Jag ska precis trycka ner dörrhandtaget och gå därifrån när jag hör hur hon väser något.
Jag rycker till. Det är svårt att uppfatta vad hon säger.
Jag står alldeles stilla med ena handen på dörrhandtaget.
»Farväl, du människobarn som bäst förstår att leva.«
Jag blir kall. De brukar känna på sig när det är dags.
Nästan alla känner det på sig.
A4 redogjorde för vad hon skulle ha på sig i kistan bara några minuter innan hon somnade in.
»Den blåblommiga sommarklänningen,
jag vill ha den blåblommiga sommarklänningen när ni begraver mig
.« Och B7 berättade stilla att de snart är här nu.
»De kommer snart för att hämta mig.«
Sedan slöt hon ögonen. Sedan log hon. Sedan fanns hon inte mer.
Jag står kvar i hallen. Väntar på explosionen.
Slösar mina hjärtslag på ett oansvarigt sätt.
Går in mot rummet igen.
Kan inte påstå att jag gör det i någon imponerande hastighet.
Hon har öppnat sitt ena öga.
Det var några dagar sedan jag såg det.
Hon ligger på rygg, frikopplad från sin egen blick.
»Nu när jag går … i avskedsstunden,
hur stiger inte saknaden av det man älskat och ångern över det man brutit …«
Hon tystnar. Sluter ögat. Andas inte. Nu dör hon.
»Så är det då att vara människa.«
Hon kvider. För sin hand mot magen.
Jag vet varken vad jag ska säga eller göra.
Så jag står bara vid hennes sida. Förstenad.
»Man saknar även det man inte har värderat.«
Hon kvider igen. Försöker vända sig om.
Det kan hon inte själv. Det krävs draglakan och vårdbiträden för det.
Jag går fram till henne och håller en hand på hennes axel som bara är ben och pigmentfläckshud.
Min hand är stel och inte så där varm som det är meningen att den ska vara.
Hon sluter ögonen och andas mycket lugnt.
Sedan slutar hon ett tag som för att känna hur det känns.
Det känns antagligen inte något vidare. Hon återupptar andningen och somnar.
På Liljebacken har man inte rast.
Om man inte räknar med den obetalda lunchen förstås,
som Leena med två e kallar för den ideella timmen. Man får nämligen inte lämna Liljebacken om någon skulle larma.
Leena med två e brukar imitera Annika Bäcklund genom att snörpa ihop munnen, sträcka på nacken och höja upp tonläget
»Det förstår ni väl att ett äldreboende inte kan vara obemannat.
Ni måste ha ett kundtänk.
« Men idag är det fredag och Eva har köpt en låda fabriksproducerade havreflarn som hon ställt på furubordet i det aprikosfärgade personalrummet.
Och kaffet är starkt och nybryggt och kostar fem kronor per mugg.
Förut hände det att huset bjöd på fikabröd. I alla fall på stormöten.
Men det är slut med det nu.
»Det är kunderna som ska prioriteras. Inte personalen.« förklarar Annika Bäcklund.
»Hitler«, säger Leena med två e när Bäcklund inte hör.
Vi står lutade mot diskbänken och knaprar på flarnen. Ingen pratar om Viktväktarna.
Alla äter utom Kokerskan,
för hon kan inte äta mer än väldigt små mängder åt gången
eftersom hon knappt har någon magsäck.
Leena med två e pratar, med hela munnen full av kaka,
om dokumentären på TV3. Den om fetma.
Hon förstår inte att man inte kan se sig i spegeln och ta sig i kragen.
Även om jag är osäker på om denna tjuvfika tillåts i sittande ställning,
sätter jag mig i den gröna fåtöljen.
Jag läser hellre några repliker i en pjäs än äter fler havreflarn.
Jag hinner knappt öppna boken förrän Leena med två e är hos mig med sina ögon.
»Den inbillade sjuke. Lite väl mossig?«
Jag förstår inte varför hon pratar om sådant som hon inte kan ett dugg om.
Vad det är för märkligt behov hon har av att lägga sig i.
Jag är egentligen inte heller så förtjust i den här sortens pjäser men jag behöver bredda mitt register.
Det är så jag ser på saken men det är ingenting som jag kan säga till Leena med två e, allra helst inte när Martina och Roy hör på.
»Kanske, men den är lite rolig ändå«, svarar jag.
Jag försöker vara trevlig.
Jag försöker verkligen vara trevlig,
för då kanske hon går härifrån och gör sådant som passar henne.
»Molière, komedins mästare.«
Jag vet inte vad jag ska svara. Förstår inte var hon får allt ifrån.
Skrattar besvärat och tittar ner i boken som är brun och gammal och luktar Stadsbibliotek, men jag kan inte koncentrera mig. Orden flyter ihop.
Raderna hoppar. Jag hör Leenas röst och Martinas skratt och Evas bläddrande i pärmen.
När kaffet är urdrucket går jag till hissen för att åka upp till andra våningen.
Jag blickar ut över samlingshallen.
Det är något sorgset med samlingshallen.
Något sorgset med den blommiga soffgruppen och de vita pappersdragen.
Det smittar av sig. Det sorgsna sprider sig i hela min kropp.
Jag är fullt upptagen med den känslan ända tills jag ser annonsen i Dagens Nyheter
när jag rensar ut tidningar hos Elna.
En oansenlig fyrkantig liten ruta.
Det är Socialstyrelsen som annonserar om en reklamfilm som ska spelas in.
Den riktar sig till tjejer mellan tjugo och tjugofem.
Jag blir upprymd. Känner en pust från någonting annat. Från verkligheten.
De vill att man skickar in ett kort på sig själv och ett personligt brev.
Därefter ska de välja ut ett antal tjejer som är välkomna att provfilma.
Jag river ut annonsen och stoppar den i fickan,
och jag hinner knappt komma innanför dörren när jag kommer hem,
förrän jag författar mitt brev och tar fram fotografierna på mig.
Jag har låtit ta några riktigt bra bilder för att ha just till sådana här tillfällen.
Jag köper ett frimärke på Ica.
Lägger brevet på lådan och känner att något stort är i antågande.