Kapitel 6 (2)
Hon slog undan mina händer när jag sträckte ut armarna och försökte omfamna henne och fortsatte istället sin kamp att hålla sig flytande. Jag tog ett par simtag och lade armarna om henne bakifrån.
”Jag håller dig, Emma.”
Hon sparkade och slog ut med armarna.
”Jag håller dig.”
Jag höll om henne med ena armen och tog ett par simtag mot båten. Pau sträckte ner händerna och med min hjälp nådde han fram så att han kunde ta ett stadigt tag om Emmas handleder och dra henne ombord. Det såg ut som om han bar hela hennes vikt. Som om hon inte alls hjälpte till.
Jag såg att hon skrapade benet mot relingen innan hon väl kom upp i båten. När Pau hjälpt mig tillbaka sjönk jag ner mitt emot Emma. Hon såg frusen ut och hennes vita T-tröja hängde blöt och tung. Blodblandat vatten droppade från skrapsåret på smalbenet.
”Här, ta min tröja.”
Jag sträckte fram min torra tröja, men Emma ruskade på huvudet. Hon korsade armarna över bröstet och undvek min blick.
Jag drog på mig tröjan själv istället. Pau hade tagit fram ett badlakan ur sin packning och lade det över Emmas axlar. Hon drog det tätare omkring sig och nickade till tack.
Pau grävde i sin väska igen.
”Här, ta varsin liten konjak så ni blir varma igen”, sa han och ställde tre små glas på toften bredvid sig. Vi drack, men ingen av oss sa någonting på en stund. Alkoholen brände hela vägen ner i magen.
”Vad är det med er två? Kan ni inte säga till innan ni tänker hoppa i?” Pau skakade på huvudet och gick och satte sig i fören.
Varken Emma eller jag sa någonting.
Jag rös till och insåg att det blivit kallare, och jag tyckte det var som om himlen blivit ännu klarare, isande blå. När jag kastade en blick mot fören såg jag att Pau också noterat det. Det var som om vinden avlägsnat skikt som tidigare dämpat det isblå.
”Här, Emma, jag har ett par extra byxor i min packning. Det ser ut som om du fryser …”
Jag hann inte tala färdigt innan hon klumpigt ställde sig upp framför mig.
”Jag har ju sagt att jag inte behöver någonting!” Hon talade tyst och det var bara ansiktsuttrycket som visade hur upprörd hon var. ”Behåll dina jävla kläder.” Nu viskade hon nästan. Hon stod med ryggen mot Pau och hon pratade svenska, så jag hoppades att han inte förstod vad hon sa. ”Behåll ditt jävla Cadaqués. Ditt hus. Som ändå inte är ditt. Behåll alltihop! Jag var en idiot som kom hit.”
Handduken gled av ena axeln när hon gjorde en gest som för att indikera allt det som hon inte ville tillhöra. T-tröjan satt smetad över brösten. Jag vände bort blicken.
Hon tog ett steg bakåt, vacklade till och båten gungade. Jag såg att hon grät, men det hördes inte ett ljud. Så satte hon sig med en duns.
Jag tog ett djupt andetag och tittade på Pau. Han hade börjat göra ren grillen och verkade oberörd. Han visslade tyst och jag tog det som ett tecken på att han försökte hjälpa oss att bryta den obehagliga stämningen.
”Både Emma och jag är lite kalla och jag tycker det ser ut som om vädret håller på att slå om. Kanske vi skulle tänka på att börja hemfärden?”
”Vinden ligger på rejält nu. Låt oss hoppas att det inte blir så långvarigt. Det borde vara för tidigt för tramuntana i alla fall. Och vi har inte så långt hem.”
Pau log, men han hade en rynka mellan ögonbrynen. Av irritation eller besvikelse över hur dagen utvecklats, eller av något annat skäl som jag inte kunde avgöra.
* Vinden ökade ytterligare under den sista biten av hemresan och vi kom hem rejält frusna. Jag såg Emma säga adjö till Pau i båten innan hon lite osäkert tog sig upp i aktern och balanserade på däcket. Jag hade dragit in båten så nära kajen som möjligt för underlätta för henne och hon hoppade lätt iland.
Men hon undvek min utsträckta hand och fortsatte direkt hem utan ett ord. Jag hjälpte Pau att lasta ur allt vi haft med oss och sedan vandrade vi sakta hemåt. Vinden drog ner från bergen och det var som om det inte fanns lä i någon riktning.
”Jag är ledsen att det slutade som det gjorde. Det var inte meningen att ställa till det sådär. Jag fick bara för mig att hoppa i. Jag hade ingen tanke på att Emma skulle göra detsamma. Hon är rädd för vatten.”
Det dröjde innan Pau svarade.
”Jag tror hon var mest rädd om dig. Hon blev helt panikslagen när du försvann i vattnet.”
Till min förtvivlan kände jag tårarna komma.
”Jag kunde inte tänka mig att hon skulle reagera så.”
Pau saktade ner och såg eftertänksamt på mig.
”Och jag kunde inte tänka mig att du skulle hoppa i. Jag har aldrig sett dig bada tidigare.”
Jag svarade inte och han sa ingenting mer.
Vi hade kommit fram till hans hus.
”Jag hade tänkt fråga om ni har lust att komma ner en stund ikväll. Men som det är kanske vi ska skjuta på det till imorgon? Det är väl Emmas sista kväll här då?”
Han stod utanför sin blå dörr med båda händerna fulla. För första gången på länge såg vi rakt på varandra.
”Det var länge sedan du hälsade på”, sa han till sist.
Jag nickade.
”Ja, det är länge sedan. Allting är länge sedan.”
Han böjde sig ner och ställde ifrån sig kassarna på stenläggningen.
Så tog han lätt om mina överarmar och gav mig en snabb kyss på vardera kinden. Själv stod jag där dumt och bara lät det ske.
”Tack för en fin dag. Det var länge sedan vi seglade också.” Han lyfte upp sina kassar igen.
”Jag är så ledsen att dagen slutade som den gjorde. Det var helt och hållet mitt fel.”
”Jag hade en fin dag, Maria. En dag på sjön är aldrig en misslyckad dag för mig. Jag borde åkt ut tidigare. Vi borde ha gjort det.”
Hans gröna ögon var rödkantade. Jag kunde inte avgöra om det var dagen på havet, vinden eller någonting annat som orsakat det. Det var så mycket jag inte förstod mig på när det gällde Pau. Ja, när det gällde andra människor överhuvudtaget. Emma hade påstått att jag trodde mig veta hur andra tänkte. Men jag såg på Pau och jag kunde absolut inte föreställa mig vad han tänkte.
”Ja, vi borde gjort det tidigare. Stannat upp. Sagt mer än bara meningslösa fraser när vi sågs.”
Han stod alldeles orörlig framför mig och han såg så allvarlig ut att jag återigen kände en klump i halsen.
Men ögonblicket passerade.
”Tala med Emma och låt mig veta om det passar imorgon kväll.”
Så skildes vi.
* Jag varken hörde eller såg Emma när jag klev in i huset. Men jag kände ändå att hon var hemma. Jag rörde mig tyst när jag packade upp matkorgen i köket och gick sedan ner för att ta en dusch och stod under vattnet tills jag började känna mig varm igen.
Jag gjorde upp en brasa i den stora eldstaden i köket och satte mig framför den. Det var plågsamt att gå igenom eftermiddagens händelser, men det gick inte att låta bli. Vi hade bara en dag kvar tillsammans, och jag hade ställt till det så här. Det var jag som dragit hit Emma, och nu hade jag förstört hennes vistelse med ännu ett av mina vansinniga infall. Jag hade sagt till Pau att jag inte förutsett Emmas reaktion.
Men var det verkligen sant? Som Maya så ofta sagt var det viktigare att försöka reda ut sina egna tankar än att ägna möda åt att försöka förstå vilka tankar som rör sig i andra människors huvuden. Så där satt jag och försökte förgäves förstå varför jag betett mig som jag gjort. Och jag kunde inte för mitt liv finna något svar.
Impulsen hade överrumplat även mig själv. Kanske allra mest mig själv. Det kändes som om tidsrymden mellan processen i min hjärna och kroppens reaktion hade varit nästintill obefintlig. Min totala avsaknad av kontroll skrämde mig.
Efter en stund reste jag mig och gick upp till terrassen. Det var kyligt, men det kändes som om vinden lagt sig en aning. Himlen var fortfarande alldeles klar. En kall sol stod lågt och skulle snart försvinna bakom bergen. Jag lämnade dörren halvöppen och gick och satte mig i soffan med min låda i knät. Jag hade lovat Emma att öppna kuvertet. På något löjligt sätt kändes det som om jag litegrann skulle gottgöra henne om jag nu äntligen undersökte innehållet.
Jag vet inte vad jag väntat mig. Hursomhelst inte det som jag skakade ut över soffbordet.
Det var kort. Gratulationskort. Ett för varje år sedan min nittonde födelsedag. Det sista var daterat tre år tidigare då jag fyllde fyrtiofem. De första tolv korten var identiska. Vackra dubbla kort med tecknade blomstermotiv på omslaget. Hon måste ha köpt ett helt paket. Det stod inte mycket inuti, och det var praktiskt taget samma text i alla korten:
Min kära Maria!
Hjärtliga gratulationer på din nittonde födelsedag!
Vi saknar dig så här hemma och vi tänker på dig och hoppas att du har det bra.
Mamma
Ytligt sett var inte orden särskilt personliga, ändå kunde jag tydligt höra hennes röst bakom de drivet skrivna raderna. Det här var det första och enda jag någonsin läst skrivet av henne till mig. Jag lade korten i små högar med fem i varje. Fem högar. Och så två i den sista. Efter de första tolv var korten av varierande form och storlek.
Och så småningom blev handstilen osäkrare. I det sista kortet var det inte längre någon handstil att tala om. Men det var ingen tvekan om vad det stod. Det var ett vykort från Paris, en svartvit bild av några av boklådorna på vänstra stranden.
Min kära Maria!
Mina hjärtliga gratulationer på din födelsedag. Jag tänker på dig ständigt och jag hoppas att ditt liv blivit så som du önskat. Att du kunnat forma det till din tillfredsställelse. Jag hoppas framför allt att du funnit någon att älska. Någon som förstår att älska dig. Jag önskar dig det på din födelsedag.
Din Mamma
Vid det här laget grät jag förstås. Jag förstod inte vad som hänt med mig. Det var som om någon öppnat en kran och tårarna bara forsade titt som tätt. Nu spelade det ingen roll. Här satt jag ensam med korten framför mig.
Jag började om igen. Läste ett i taget från början. De små variationerna var nästan obefintliga, men ett och annat överstruket ord fångade mitt intresse. Hon måste ha ändrat sig och börjat om och jag kunde inte låta bli att undra vad det var hon tänkt skriva. Nu kunde jag också se att texten år för år blev något eller några ord längre. Blev de också personligare och mer känslosamma? Eller var det bara något jag ville läsa in?
Men det stora mysteriet var naturligtvis varför hon aldrig postat dem. Hon hade ju vetat var jag bodde även om hon aldrig hörde av sig. Och vi hade ju faktiskt setts vid de få tillfällen jag kommit hem på besök. Några jular hos Emma och Olof. Någon midsommar. Ingenting hade kunnat få mig att tro att hon suttit och skrivit de här korten varje år på min födelsedag i maj.
Att hon ens skulle ha kommit ihåg dagen. Eller, och det var ännu omöjligare för mig att föreställa mig, att hon skulle ha tänkt på mig vid andra tillfällen. Tänkt på mig överhuvudtaget.
Skulle det ha ändrat något om hon sänt de här korten? Jag kunde inte låta bli att tänka att de hade mycket större effekt på det här sättet. Om hon sänt mig de första korten skulle jag förmodligen ha slängt dem och inte blivit särskilt berörd. Men när de nu låg här framför mig, alla dessa födelsedagar, alla dessa ord, var det helt omöjligt att inte beröras. Jag kunde inte längre fråga vad hon menat.
