Kapitel 8: Kan den jävla striden börja någon gång? (3)
Ingen sa någonting, men jag hörde deras tveksamma tankar.
Åh, kom igen! De har brutit mot avtalet!
Vi har inga bevis – hon kanske är sjuk på riktigt …
ÅH, KOM IGEN!
Okej, det mesta tyder på det. Men ändå, Jacob … Sams tankar var långsamma, försiktiga. Är du säker på att det är vad du vill? Att det verkligen är rätt? Vi vet alla vad hon ville.
Avtalet nämner ingenting om offrens fria vilja, Sam!
Är hon verkligen ett offer? Kan du verkligen kalla henne det?
Ja!
Jake, tänkte Seth, de är inte våra fiender.
Håll tyst! Bara för att du känner någon sorts sjuk hjältedyrkan för den där blodsugaren, förändras inte lagen. De är våra fiender. De är på vårt territorium. Vi måste utplåna dem. Jag struntar i om du och Edward Cullen roade er med att slåss tillsammans en gång i tiden.
Och vad tänker du göra när Bella slåss på deras sida, Jacob? Vad gör du då? undrade Seth.
Hon är inte Bella längre.
Tänker du ta henne själv?
Jag kunde inte låta bli att rysa till.
Nej, det kommer du inte att göra. Tänker du tvinga någon av oss att göra det? Och sedan hata den av oss som gör det för alltid?
Jag skulle inte …
Jo, det skulle du. Du är inte redo för den här striden, Jake.
Instinkten tog över. Jag kröp ihop, morrade åt den gängliga, sandfärgade vargen på andra sidan cirkeln.
Jacob! varnade Sam. Seth, håll tyst en stund.
Seth nickade med sitt stora huvud.
Jäklar, vad har jag missat? tänkte Quil, som sprang i full fart mot samlingsplatsen. Jag hörde om Charlies samtal …
Vi gör oss redo, tänkte jag. Du kan väl springa förbi Kims hus och släpa med dig Jared hit? Vi kommer att behöva alla.
Kom raka vägen hit, Quil, befallde Sam. Vi har inte bestämt någonting än.
Jag morrade.
Jacob, jag måste tänka på vad som är bäst för flocken. Jag måste skydda er alla. Tiderna har förändrats sedan våra förfäder slöt det där avtalet. Jag … tror faktiskt inte att familjen Cullen utgör något hot mot oss. Och vi vet att de inte kommer att stanna länge till. När de väl har berättat sin historia kommer de att dra vidare. Våra liv kommer att bli som vanligt igen.
Som vanligt?
Om vi utmanar dem, Jacob, kommer de att försvara sig.
Är du rädd?
Är du så villig att offra en bror? Han gjorde en paus. Eller en syster? tillade han, som en eftertanke.
Jag är inte rädd för att dö.
Jag vet det, Jacob. Det är en anledning till att jag tvivlar på ditt omdöme i den här frågan.
Jag såg djupt in i hans svarta ögon. Tänker du följa våra förfäders avtal eller inte?
Jag gör vad som är bäst för flocken, upprepade Sam.
Fegis.
Han morrade och visade tänderna. Nu räcker det, Jacob. Sams tankeröst förändrades, fick den där egendomliga klangen vi inte kunde sätta oss upp emot. Alfahannens röst. Han svepte med blicken över alla vargarna i cirkeln. Flocken attackerar inte Cullens utan provokation. De utgör inget hot mot oss eller mot Forks invånare. Bella Swan har gjort ett medvetet val, och vi ska inte straffa våra före detta allierade för det valet.
Instämmer, tänkte Seth entusiastiskt.
Jag trodde jag bad dig att vara tyst, Seth.
Hoppsan. Förlåt, Sam.
Jacob, vart är du på väg?
Jag lämnade cirkeln, rörde mig västerut för att kunna vända honom ryggen. Jag ska säga farväl till min far. Det finns tydligen ingen anledning för mig att stanna så här länge.
Åh, Jake! Gör inte så igen!
Håll tyst, Seth! tänkte flera röster samtidigt.
Vi vill inte att du ska ge dig av, tänkte Sam, mjukare den här gången.
Tvinga mig att stanna då, Sam. Ta ifrån mig min fria vilja. Gör mig till en slav.
Det skulle jag aldrig göra, det vet du.
Då finns det ingenting kvar att säga.
Jag sprang bort från dem och ansträngde mig hårt för att inte tänka på vad som skulle hända härnäst. I stället koncentrerade jag mig på mitt minne av de långa vargmånaderna, när jag låtit mänskligheten rinna av mig tills jag blivit mer djur än man. Jag hade levt i stunden, ätit när jag var hungrig, sovit när jag var trött, druckit när jag var törstig och sprungit – sprungit bara för att springa. Enkla behov, enkla lösningar. Smärtan antog lätthanterliga former. Smärta av hunger, av kall is under tassarna, av en bruten klo när middagen gjorde motstånd. Det fanns alltid en lösning, ett enkelt botemedel.
Inte som mänsklig smärta.
Men så fort jag närmade mig mitt hus övergick jag i mänsklig form. Jag behövde få tänka i fred.
Jag lossade shortsen och drog dem på mig medan jag sprang mot huset.
Jag hade gjort det. Jag hade dolt mina tankar, och nu var det för sent för Sam att stoppa mig. Han kunde inte höra mig längre.
Sams befallning hade varit glasklar. Flocken skulle inte anfalla Cullens. Okej.
Han hade inte nämnt någonting om enskilda individer.
Nej, flocken skulle inte anfalla någon i dag.
Men det skulle jag göra.