Kapitel 6 : Ryktet om den... (1)
Ryktet om den hårda domen spred sig på mindre än en dag över hela skolan. Det märktes på både väntade och oväntade sätt. Att en och annan fjärderingare skulle skrika någon halvhjärtad order om ärende eller tjänst och sen hota med anmälan till rådet för insubordination var närmast självklart. Men det förvånade honom att han också fick höra glåpord och muttranden om nyochkäftig från såna som gick i realskolan. I normala fall borde såna som själva fick peppisar och hånfullt utdelade uppdrag uppskatta ifall någon vägrade. Men på Stjärnsberg var det mycket som inte alls fungerade som i normala fall. Stjärnsberg var som en värld vid sidan av världen där man inte kunde veta så noga vad det var man egentligen såg. Stjärnsberg hade sina egna lagar och sina egna regler och sin egen moral.
Moral var i alla fall ett ord som både den gamle prästen och rektor använde ofta i sina morgonpredikningar. En Stjärnsbergsgosse uppfostrades att stå pall, att bli hårdare och mer disciplinerad än andra. Man skulle både kunna ta och ge order. Det behövdes för framtiden när Stjärnsbergsgossarna skulle leda landets industrier och krigsmakt.
Erik var på väg mitt i strömmen uppför den breda trappan till matsalen.
Just vid avsatsen där trappan svängde ett kvarts varv trängde sig två gymnasister förbi honom på ömse sidor och stötte samtidigt till honom med armbågarna. Han kvävde snabbt reflexen att klippa till och stannade upp för att de skulle kunna gå vidare utan bråk. Men när de vände sig om syntes det att dom ville ha bråk.
– Knör du också va din lilla käftiga jävel, sa en av dem.
– Nej, sa han, det var ju ni som knuffade mej.
– Be om ursäkt, sa den andre.
Alla som hade varit på väg uppför trappan stannade upp och det blev tyst i spänd väntan. Erik betraktade de två. Ingen av dem var rådsmedlem, alltså behövde han inte lyda deras order och borde heller inte kunna dömas till straffarbete för vägran att be om ursäkt. Men de hade ju någon avsikt med att han skulle vägra be om ursäkt.
– Eftersom det var ni som knuffade mej är det ni som ska be om ursäkt ifall nån ska göra det, svarade han och låtsades göra en ansats att tränga sig förbi för att gå vidare upp mot matsalen. En av dem tog honom i armen men måttade lustigt nog inget slag. Av den spända tystnaden runt omkring framgick att något ändå var i görningen.
– Då kan du betrakta dej som utmanad. Vi ses i rutan klockan åtta, prick en timme efter middagen, sa den längste av dem.
Publiken runtomkring jublade och skrattade.
– Är det uppfattat lilla råttan, klockan åtta i rutan träffas vi tre, sa den andre något högtidligt.
– Visst, sa Erik och trängde sig vidare uppför trappan in i matsalen och bort till sin plats längst ner vid tredje långbordet.
Det var en konstig stämning under middagen. Vid borden längst bort i matsalen sjöngs det någon sång där han uppfattade rimorden råtta, klockan åtta, rutan smack, utan snack.
Han satt bland fyra fem andra realskoleelever men ingen av dem var från hans klass. De viskade upphetsat om rutan och sneglade på honom tills en av dem frågade om det var han som skulle till rutan.
– Mm, sa han, två typer i tredje ring knödde i trappan och sen sa dom att vi skulle till rutan klockan åtta. Kan ni förklara vad det där med rutan går ut på? Jag är ju ny här så jag har liksom inte en aning.
De förklarade ivrigt och i mun på varandra.
Rutan var en plats bakom köket där man kunde göra upp. Om två killar absolut ville slåss så kunde dom gå dit och göra det eftersom rutan var den enda platsen där det var tillåtet för andra än rådsmedlemmar och fjärderingare att slåss. Men dom som gick i tredje ring och inte var rådisar hade en särskild tradition att spöa nya och käftiga i rutan. Det gick till så att den nye och käftige fick en utmaning och en tid, vanligtvis klockan åtta efter en middag. Sen skulle han få spö tills han kröp ut ur rutan på knäna och bad om nåd. Inne i rutan var allt tillåtet och i såna här fall var det alltid två gymnasister mot en realskoleelev. Eftersom ingen i realskolan kunde ha en chans mot två tredjeringare så slutade det alltid på samma sätt. Men frågan var hur länge den nye och käftige kunde hålla sig kvar där inne utan att krypa ut. En del kröp ut nästan mesamma, andra kunde ta emot ganska mycket stryk innan dom kröp ut. Fast kröp man ut mesamma så blev man ju utbuad och retad i flera månader efteråt. För några år sen var det en kille, han gick i andra ring nu, som hade hållit sig kvar tills han inte kunde se längre för att båda ögonen var igenmurade. Sånt skulle man respektera, det var en kille som kunde stå pall.
– Vad händer om man inte ställer upp? undrade Erik.
Dom blev genast hånfulla. Man måste ställa upp. Hur mycket stryk man än skulle få så måste man ju ställa upp. Annars blev man kallad för Råttan så länge man gick kvar i plugget. Alla skulle kalla en för Råttan, till slut gjorde till och med lärarna det. En kille i fjärde ring kallades fortfarande för Råttan fastän han gått i realskolan den gången han inte vågade. Men han var den enda Råttan på hela plugget.
– Jaha, men man får alltså slå tillbaks?
Jo det är såklart att man fick. Inne i rutan var allt tillåtet, det fanns inga regler. Och så länge dom som gjorde upp befann sig inne i rutan fick ingen i publiken – nästan hela skolan brukade komma för att titta just när det var nyaochkäftiga som skulle spöas – då fick alltså ingen i publiken ingripa. Ingen fick sätta sin fot inne i rutan så länge fajten pågick, oavsett vad som hände.
– Men då kan ju killarna skada varandra ganska ordentligt?
Joo det var ju klart, hehe. Han skulle nog inte se för fager ut i ansiktet efteråt.
Sjuksyster fick ju alltid veta i förväg så hon gick till sjukstugan och väntade ifall det var nåt som måste sys.
– Lärarna ingrep inte heller, med andra ord?
Ånej. När det spred sig i matsalen att en nyochkäftig skulle spöas i rutan så var alla lärarna noga med att gå hem till sig och stänga dörren och sätta på radion eller vad dom nu gjorde. Dom fick absolut inte lägga sig i, det skulle ju strida mot skolans tradition med kamratuppfostran.
– Hade det hänt att någon i realskolan vunnit en sån fajt?
Nej naturligtvis inte. Dom i tredje ring var ju mycket större och dessutom var dom ju två mot en. Det var inte meningen att man skulle vinna, det var meningen att tåla så mycket stryk så att man inte behövde kallas råtta för resten av sin tid på plugget.
– Om någon blev så illa skadad att syster inte kunde sy ihop det hela?
Ja ibland hade det hänt att man fick ordna en taxi till sjukhuset i någon av de sörmländska städerna i närheten. Och sen hade det väl varit en del tänder och sånt där som fick fixas till i efterhand. Men syster var fin på att sy så hon brukade klara det mesta.
– Vad händer om man inte kryper ut? Jag menar om dom spöar en tills man blir medvetslös eller nåt men man vägrar att krypa ut?
På det fanns inget bestämt svar. Inte heller det hade inträffat förut. Dom här två killarna hade börjat med sporten redan i andra ring och dom hade väl spöat en sju åtta stycken vid det här laget. Dom turades om att slå tills det hela var över.
– Turades om? Anföll dom inte samtidigt?
Nej dom brukade turas om. Dom gick ut lite löst och sen ökade dom undan för undan kraften i slagen. Dom tyckte det var kul och så skulle ju publiken få sitt. Det var först mot slutet som det brukade bli riktigt allvar.
Erik åt under tystnad medan han övervägde situationen. Att inte ställa upp innebar allas förakt i två års tid och det avskyvärda öknamnet som skulle smeta som klister på honom vad han än försökte för att få bort det. Han måste ställa upp.
Efter bordsbönen och utmarschen sökte han upp Pierre på väg ut från matsalsbyggnaden.
– Kom Pierre, jag vill att du ska visa mej rutan.
– Fan också Erik, jag förstod nästan att det var dej det handlade om. Du skulle ha hört vad dom snackade om vid mitt bord. Det är för jävligt, vilket system alltså...
– Jaja men jag behöver din hjälp den närmaste halvtimmen, jag behöver verkligen din hjälp, Pierre, kom och visa mej nu.
De gick ner bakom köket. På gårdsplanen fanns de nedgrävda oljecisternerna och de var täckta med ett cementtak som var fem gånger sex meter. Cementtaket till oljecisternerna höjde sig ungefär tre decimeter från marken. Det var det som var rutan.
På ena sidan rutan var det grusplan fram till köksbyggnaden. Det var första parkett, det var där rådet och fjärderingarna skulle stå. Ovanför dem fanns en rad fönster. Där bodde de finska servitriserna och de brukade hänga ut genom fönstren och applådera och heja på den som låg under. På andra sidan rutan var en grässlänt som sträckte sig uppåt ett tiotal meter. Där skulle realskolan stå. Gymnasisterna skulle stå i jämnhöjd med rutan åt det håll som vette mot den enda väg man kunde komma till och från platsen. Man måste alltså passera genom gymnasisterna på väg till rutan.
Erik gick upp på rutan och promenerade några varv. Underlaget var stabilt och jämnt, men i ett hörn fanns ett runt cementlock med två stålhandtag som stack upp, det var tydligen det man lyfte på när man skulle fylla på olja. Det var ett farligt hörn, man kunde lätt snubbla på både locket och de här stålhandtagen. Erik slickade på handen, böjde sig ner och strök över underlaget. Det var hårt skrovligt, men en hel del lösa cementkorn fastnade i handflatan. Det var ett mycket obehagligt underlag, skrubbsår på armbågar och kinder skulle bli kraftigt inflammerade och vara sig och jävlas i flera veckor.
– Okey Pierre, nu kan jag det här. Kom så går vi tillbaks till vårt rum så får du berätta för mej hur det här brukar gå till.
Pierre nästan grät när de tillsammans gick mot rummet på Cassiopeja.
– Fan Erik, du anar inte vad dom tänker göra.
– Jo det anar jag visst, men jag vet inte. Du måste berätta för mej hur dom där två jepparna slåss, du har väl sett dom nån gång.
Pierre berättade tvekande och med få detaljer. Det var till en början som en lek. Hela skolan stod där och sjöng ramsor och skrattade.
Men sen blev det undan för undan hårdare och dom som kröp ut blödde alltid, nästan alltid.
– Men Pierre det här är allvar, du måste hjälpa mej. Hur slåss dom, sparkas dom, slåss dom med knytnävarna eller med handkanterna, anfaller dom båda samtidigt eller turas dom om på något sätt, siktar dom mot ansiktet eller mot kroppen, sparkas dom på kuken? Berätta det är viktigt Pierre!
De satt på rummet och Erik valde kläder medan han försökte dra den ena detaljen efter den andra ur Pierre. Men Pierre berättade inte konkret, han envisades med att berätta om känsloupplevelsen men han visste antagligen för lite om våld för att kunna analysera själva förloppet.
Erik vägde sina fotbollsskor i handen. Man kunde ta en tång och nypa av dobbarna. Det skulle ge en hård spark och det skulle skydda fotknölarna från att skrapas mot cementunderlaget om man kom under. Men den glatta hårdplastsulan skulle inte ge ordentligt fäste.