Tomas Tranströmer förklarad | SVENSKA | Gymnasienivå
Nobelpriset i litteratur år 2011 tilldelas Tomas Tranströmer.
Tomas Tranströmer, nobelpristagare och hyllad poet.
Men hur blev inspirationen från en resa i Italien-
-en av de viktigaste dikterna i svensk nutidshistoria?
1980-tal. Tomas och hans fru Monica befinner sig i Italien-
-för att ta emot ett författarpris.
Tomas Tranströmer skriver brev hem till Sverige om sina upplevelser.
Ja, vi hade en brevväxling med varandra.
I juni 1987 fick jag ett brev från honom.
Några år senare blev jag lite överraskad och förstod att-
-den här upplevelsen och de här raderna som han beskrev i brevet-
-var själva fröet till dikten som har blivit så älskad och populär.
Det var en fantastisk känsla, att vara med från början på nåt sätt.
Vi återkommer till dikten, men backar bandet och tar det från början.
Tomas Tranströmer föddes i Stockholm 1931.
Som liten tillbringade han somrarna ute på Runmarö hos sin morfar.
Där började han också tidigt samla på insekter-
-som senare återkom i hans dikter.
Det var en ganska trygg ram kring det hela-
-och med en klok mamma som insåg att den här ungen var lite speciell.
I dag skulle man säga att han var en praktnörd.
Det fick han utveckla i lugn och ro.
Han ville bli forskare.
Han samlade... Ja, han samlade på nästan allt.
Under gymnasietiden på Södra Latin i Stockholm-
-blev hans första poesisamling publicerad i studenttidningen LOKE.
På den tiden så hade också Bonniers en egen ungdomstidskrift-
-som hette Medan Lagrarna Gro.
Där hade också Tomas publicerat sig, så att...
Det var en gyllene tid för att vara ung poet, helt enkelt.
Tranströmers debut kom 1958 och hette "17 dikter".
Och flera diktsamlingar kom i rask takt.
Samtidigt utbildar sig Tomas till psykolog och började arbeta.
Jag tror att den där psykologgruppen som han arbetade med i Västerås-
-blev nästan den andra familjen, på nåt sätt.
Så han fick ju också en slags mänsklig livserfarenhet som växte-
-och som naturligtvis också blev material till diktningen-
-som all viktig erfarenhet.
Men hur kunde framväxandet av en dikt se ut?
Vi återvänder till brevet från Italien.
Tomas har ju själv sagt: "Jag ljuger aldrig om miljön."
"Det finns alltid nånting jag har upplevt och det är helt autentiskt."
"En bild eller nåt. Det sätter i gång mig"-
-"och där kan en diktprocess starta."
Ur en sån upplevelse uppstod alltså fröet till dikten "Romanska bågar".
Han skriver så här:
"Vi gick in i San Marco-domen."
"Jag har alltid trott att jag kände starkast för gotiska valv"...
Det är väldigt intressant, för det är inte alldeles säkert-
-att han är medveten om att dikten faktiskt påbörjas i det ögonblicket.
Sen ser man att anteckningsböckerna börjar fyllas av formuleringar-
-och så småningom överger han anteckningsböckerna-
-sätter sig vid skrivbordet och börjar använda skrivmaskin.
Han vet precis vilka ord han måste flytta på till nästa version.
Jag brukar ofta tänka på en skulptör när jag läser Tomas dikter-
-och när jag har fått inblick i hans arbetsmetoder.
En skulptur blir ju till genom att nåt huggs bort-
-ur ett marmorblock till exempel. Och lite så arbetar han.
Det tog kanske ändå ett halvår, ett år innan den blev färdig.
Dikten hade en form, men sen handlar det om de små förflyttningarna.
Flytta på ett ord, flytta på en rad. Byta ett ord.
På så sätt kan det finnas väldigt många utkast till en och samma dikt.
När dikten var färdig var Tomas osäker på om den skulle publiceras.
Jag höll med honom om det, jag vet att när den skulle publiceras i-
-"För levande och döda" som kom ut 1989 så var jag också tveksam.
Det är ju inte så ofta en poet säger att han gråter-
-och att han leds ut ur kyrkan...
Det är faktiskt... Det är inte personligt, det är starkt privat.
Men människor har inga svårigheter...
Den här dikten är nog Tomas mest älskade dikt.
Tranströmer fick Nobelpriset 2011 och har översatts till massor av språk.
Många konstnärer inspireras av hans dikter.
Här är min bok från när jag reste i somras, faktiskt.
Den blev min följeslagare, för jag lämnade min vanliga anteckningsbok.
Den fick ligga lite åt sidan.
"Ögonen slår sig ner bakom glasögonen." Enkelt. Fint.
För mig var det ju som att... att skriva eller sitta och läsa-
-och fylla med mina egna tankar är ju som att...
Om jag nu inte kan ha Tomas som nån mentor eller så-
-var det ju ändå som att han var i samma rum.
"Jag känner mig blöt och ovig"-
-"en fjäril som just krupit ut puppskalet."
"Plastpåsarna i vardera handen hänger som missbildade vingar."
Och så blev det som nån form av ny figur.
Vad jag tycker är så fint med honom är att han är en väg in i poesin-
-för han kan till synes vara lätt. Då menar jag lätt i sin tyngd.
Alltså att han kan sväva och man kan bara följa med.
Men sen kan man också, om du vill, fördjupa dig och hitta flera lager.
Så han är väldigt schyst så.
Det tycker jag är ett folkligt sätt att skriva. Man bjuder in.
Hur vill du att man ska läsa en dikt av dig?
Rätt upp och ner till att börja med.
Man ska se det framför sig, man ska...acceptera det.
Man ska befinna sig i ett tillstånd av mottaglighet och...
Man ska tro att det här blir nog bra. Det är den attityd man ska ha.
En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!"
"Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt."
"Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan-
-tillsammans med Mr och Mrs Jones-
-Herr Tanaka och signora Sabatini.
Och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Textning: Elin Csisar www.btistudios.com
