Hinduismen förklarad | RELIGIONSKUNSKAP | Gymnasienivå
Hinduismens rötter sträcker sig långt tillbaka, till år 1400 fvt.
Det gör den till en av världens allra äldsta religioner.
I dag är den världens tredje största, med 1,1 miljarder utövare.
94 procent av dem bor i Indien.
Men ska det räknas som bara en religion?
Det finns många inriktningar.
Ibland säger vi hinduismer, för att göra det enklare.
Men vad förenar alla hinduer, och vad skiljer dem åt?
Det är svårt att sätta bara ett ord för hinduism, för det är komplicerat.
Men det som är centralt är att det är individuellt-
-hur man vill leva som hindu och utöva religionen.
Många hinduer säger inte hinduism-
-utan sanatana dharma, den eviga ordningen.
För begreppet hinduism skapades först på 1800-talet-
-när brittiska kolonisatörer samlade landets alla religioner-
-under samma paraply.
Man såg det på vårt sätt. Man letade efter någon grundare.
Några centrala texter. Man tänkte sig något enhetligt.
Någonting som alla indier tror på.
Ett sådant system fanns inte, och finns inte heller.
Det existerar inte någon helig text, levnadsregler eller budord.
Det finns mängder av olika myter som skiljer sig från varandra.
Det är en större variation mellan traditioner-
-än mellan judendom, islam och kristendom.
Men en sak som alla har gemensamt är en cyklisk tidsuppfattning.
Alltså, vi föds, vi dör och återföds i all oändlighet.
Det liv du lever i dag är långt ifrån ditt enda.
Det kallas för samsara.
"För den som är född är döden säker."
"Och för den som är död är födelsen lika viss."
När vi dör avgör våra gärningar vad vi kommer att återfödas som.
Det är det som kallas karma, som betyder handling.
En viktig aspekt i hinduismen-
-är att den inte handlar om tro, utan den är handlingsbaserad.
När man frågar säger de snarare:
"Jag firar de festivalerna. Jag äter den här maten."
"Jag dyrkar den här guden eller gudinnan."
Även om hinduismen är en bred religion-
-så är existensen av gudar och gudinnor något självklart.
Det är den vanliga hinduismen-
-där man står i relation till gudarna.
Man dyrkar dem. Man sjunger om dem-
-och talar om för dem hur vackra och stora de är.
Då kan de hjälpa till.
Det finns ingen skarp gräns mellan vår värld och den gudomliga.
Hela verkligheten är gudomlig.
Gud finns i naturen och överallt, det är "Sanatan dharma".
Den gudomliga kraften finns överallt, i träd, djur och människor.
Allting i naturen, som floder, har en personlighet.
Som Ganges, det är en flod, men också en gudinna.
Samtidigt som man säger att Ganges är förorenad-
-så är den också ren, religiöst sett.
För som helig flod har Ganges förmågan att rena oss.
Men enbart i en religiös bemärkelse.
Dåliga handlingar fläckar självet. Fläckarna behöver man ta bort.
Inte bara naturen är helig.
Utan även ljud och ord kan förändra verkligheten.
Mantran är ett viktigt inslag, till exempel det här ljudet:
Det finns en föreställning om aum som fröljudet.
Det är det ljud allting innehålls i, något slags ursprung.
När det släpps ut i världen skapas alla världar.
Det finns ett oräkneligt antal gudar och gudinnor.
Vissa är kända och dyrkas av miljontals.
Medan andra är kända i en enda by och dyrkas av några få.
De representerar olika aspekter av livet.
Lakshmi är rikedomens och lyckans gudinna. Affärsmän dyrkar Lakshmi.
Ganesha står för kunskap och undanröjer hinder.
Skolbarn dyrkar Ganesha, för att det ska gå bra på proven.
De är människor fast i kubik. De är arga, ledsna, svartsjuka.
De älskar varandra, bedrar varandra.
Trots att gudar och gudinnor är viktiga-
-finns det fler sätt att se på dem.
Den vanligaste formen av hinduism kallas bhakti, hängivenhet.
Där finns en huvudgud över alla andra.
Det handlar om hängivenhet till en gud.
Det kan vara Shiva, Vishnu eller gudinnorna man hänger sig åt.
Och den populäraste guden i dag är just Vishnu.
Han upprätthåller balansen i världen.
Det gör han genom att sända ner avatarer till vår värld.
Människan ställer till det, blir egoistisk och börjar förstöra.
Då måste det återställas och då kommer Vishnu som en avatar.
Vishnu har tio avatarer.
Även de är gudar med olika personligheter och egenskaper.
De som främst dyrkas i dag är Krishna och Rama.
Inom bhakti handlar det om att skapa en personlig relation till en gud.
Den bygger på kärlek, inte fruktan eller underkastelse.
Att se gud som det stora, straffande väsendet, som står över oss-
-är en lägre form av religiositet, för det är inte lika kul för Krishna.
När Krishna var liten brukade han sno smör från sina grannar.
Det var just en av de delarna som jag fastnade för.
Krishna visade att gud är kanske inte helt perfekt.
Han har också sina "flaws".
Att hänge sig till en gud är grunden i bhakti.
Det är den vanligaste formen av hinduism i dag.
Traditionellt har utövandet delats upp i tre vägar.
Det är en uppdelning från "Bhagavadgita", en känd dikt.
Där pratar man om tre sätt att vara religiös på.
De tre vägarna till befrielse.
Det finns olika ideal, för hur man lever och vad man strävar efter.
Vägarna är olika sätt att utöva religionen på.
Men de skiljer sig åt genom hur de ser på världen.
Inom bhakti är dyrkandet centralt.
Men inte inom den andra vägen, insiktens väg. För det är:
Filosofernas religiositet. De som skriver texter och teologi.
De tycker att det är oviktigt med gudar och ritualer.
Det är någonting bortom offren och gudabilderna.
Här är målet att nå moksha, befrielse-
-där den eviga kedjan av återfödelser bryts.
Det påminner om nirvana inom buddhismen.
De båda religionerna har samma historiska och geografiska rötter.
Grundläggande för att nå moksha är två begrepp.
Atman och brahman.
Det är filosofernas väg, så det blir lite abstrakt.
Atman är självet.
Men den är inte bunden till din personlighet eller din kropp.
Atman är någonting som inte är konkret eller materiellt.
Det är inuti kroppen, men det finns inte konkret.
Sedan har vi brahman, det är allting som är utanför kroppen.
Brahman är den yttersta verkligheten. Egentligen är allt brahman.
Hela världen, alla universa, totaliteten.
Moksha betyder befrielse.
Det handlar om att befria dig från ditt själv och bli ett med brahman.
De är egentligen detsamma.
Det är bara det att man befinner sig under illusion.
Om man befriar sig blir man ett med alltet.
Den intellektuella synen på brahman skiljer sig från den inom bhakti.
För där tänker de sig att brahman är samma sak som en gud, som Vishnu.
Att insiktens väg är komplicerad förklarar att den inte är utbredd.
Insiktsvägen är väldigt krävande-
-och kräver ett visst sinnelag.
De flesta strävar inte efter moksha i det här livet.
Det kan vänta till nästa liv.
Nu har vi pratat om bhakti, hängivenhetens väg-
-och insiktens, där de strävar mot moksha.
Den tredje kallas för karmavägen.
Den är mer jordnära eller vardagsnära än de två tidigare.
Den handlar om att få ett bättre liv i den här världen.
Det är att man utför de korrekta ritualerna-
-och på så sätt kommer närmare gud.
Man försöker följa den naturliga ordningen, dharma, i världen.
Dharma är ett viktigt begrepp inom karmavägen.
Det beskriver den kosmiska ordningen som alla varelser är en del av.
I den ordningen har vi alla olika funktioner, som vi bör leva efter.
Hundens dharma är att vara en hund.
Hästens dharma är att vara på hästens sätt.
Människorna har sitt sätt att vara.
Det finns en moralisk dimension, att vi hittar vårt sanna dharma.
Och att vi kan vara dharmiska, kan man säga.
Vilka handlingar räknas för den som följer karmavägen?
Det innebär alla handlingar, det är ritualer, pilgrimsfärd-
-men också konkreta handlingar, som ens jobb.
Det är här begreppet kast kommer in i bilden.
Kast ingår i dharma.
Att det finns olika funktioner för människor i samhället.
För att nå en högre position måste man generera bra karma.
Då kan man i nästa liv komma högre upp.
Det som i dag kallas för kast handlar om två gamla indelningar.
Varnas och jatis.
Varnas delade upp människor i fyra grupper eller klasser, varnas.
Jatis består av fler undergrupper, ofta kopplade till ett yrke.
Vi har haft en liknande indelning i Europa mellan olika klasser.
Det finns en uråldrig bild för att beskriva ett idealsamhälle.
I den motsvaras varje varna av en kroppsdel.
Olika organ har olika funktioner för att kroppen ska fungera.
Samma liknelse har förekommit i Europa sedan antiken.
Som här, där arbetarna är fötterna, och kungen huvudet.
Längst ner och högst upp.
Så ser det inte ut i den indiska traditionen.
Man kan se att prästerna placeras högst upp.
De placerar sig över kungar och de som hör till krigarkasterna.
Det är präster som skriver det här, och placerar sig själva högst upp.
Idén om kast är kopplad till tanken om religiös renhet.
Ju högre kast, desto viktigare är renheten.
Därför ska brahminer tvätta sig flera gånger per dag.
Men inte dricka alkohol eller äta kött.
Daliter är den lägsta klassen. Det är en klass under varnas.
De har minst renhetsregler.
Därför får de de mest orena uppgifterna-
-som att handskas med hudar eller latriner.
Daliter kallas därför för de oberörbara.
Det finns reningsregler i skrifterna-
-om vad som händer om en brahman tittar på en oberörbar.
I dagens Indien har kastsystemet börjat luckras upp.
Framför allt i städerna.
Men tusenåriga strukturer är svåra att förändra.
Klasser existerar i samhället. Samma sak med kastbegreppet.
Vissa vill följa indelningarna, andra inte.
För kast har varit kontroversiellt, även inom hinduismen.
Diskriminering på grund av kast har varit förbjudet sedan 1950.
Men än i dag är daliter en utsatt grupp.
Det är inte den enda struktur som har påverkat religionen.
Kvinnan är under mannen och behöver lyda.
Hennes religiösa utveckling är i relation till mannen och hans familj.
Där ser vi ungefär samma maktstrukturer-
-som vi ser i kristendomen, judendomen, islam, buddhismen.
Det har funnits undantag, där hinduismen har varit en plattform-
-för idéer om jämställdhet och jämlikhet.
Där är vissa bhaktirörelser exempel på revolutionär hinduism.
Där är alla kaster välkomna. Där får kvinnor vara med.
I "Bhagavadgita" finns den idén.
Kast och kön spelar ingen roll. Alla har samma tillgång till gud.
Det är inte bara elände, utan det finns också röster.
Kvinnan har röst i hinduismen. Det är viktigt att komma ihåg.
Inom hinduismen, en stor och spretig religion-
-har det funnits ett stort mått av tolerans-
-för olika sätt att utöva religionen på.
Åsiktsfriheten har varit stor.
Det har inte funnits en statskyrka som har satt upp regler.
Det var inte som i Sverige, där man inte ens fick läsa Bibeln själv.
Det är tolerant. Man får tro på vad man vill.
Det beror på hur individen vill följa sin tro.
Vissa går till kyrkan, moskén eller templet.
Varje individ har sin tro.
Här tror man på naturen.
Vi tillber gudomligheten och respekterar naturen.
Det finns ingen stor skillnad.
Så hur hinduismen eller hinduismerna praktiseras, skiljer sig så klart åt.
Men ritualerna är viktiga för de flesta-
-oavsett var i världen de är.
Även i Sverige, där hinduismen är liten, med runt 25 000 utövare.
Varje dag går jag till mitt tempel hemma.
Jag gör pranam till gud, jag bugar och tackar gud.
Jag tänder ett ljus varje dag.
Innan jag lägger mig säger jag mantras.
Jag ber om god hälsa, om kunskap och reciterar Krishnas namn.
Det viktigaste inom hinduismen är att man ser hela världen som en familj-
-att man respekterar helheten:
Naturen, djuren och fåglarna.