Kapitel 4 (3)
Jag hittade också några små ljuslyktor, men fick söka länge innan jag hittade tändstickor i det lilla skåpet på väggen bredvid den öppna spisen. Inte förrän då slog det mig att Emma naturligtvis hade eld.
Det såg inbjudande ut när allt var klart och vi satte oss ner.
”Det var länge sedan jag åt så här fint.”
”Tycker du det här är särskilt fint? Bara en sallad och bröd och vin. Flottare har man ju sett.”
”Åh, jag tänkte inte på det, utan på att det ser så fint ut för att det syns att någon ansträngt sig att göra någonting vackert och gott.”
Emma serverade och vi började äta.
”Har du öppnat kuvertet?”
Jag hade helt glömt bort det. Förträngt det, kanske. Jag skakade på huvudet.
”Jag är ledsen om det känns jobbigt. Jag menade det inte så.”
”Det känns inte jobbigt. Jag har bara glömt bort det.”
Jag lade ifrån mig besticken.
”Allt som har med mamma att göra är … svårt. Jag klarar inte av det. Jag vill inte.”
Jag sökte efter ord. Någonting att säga som inte innebar att släppa fram det som jag så ihärdigt försökt stänga inne.
”När jag tänker tillbaka är det bara tråkiga minnen som dyker upp.”
Emma såg på mig.
”Minns du inte hur hon brukade sjunga med oss?”
”Med oss? Jag minns att hon sjöng. Hon hade ju en sådan fin röst. Och vad skulle det inte ha blivit av den om inte hon träffat pappa? Men jag minns inte att hon sjöng med oss. Möjligen för oss. Men inte mycket av det heller. Och så kan jag ju inte sjunga själv. Det kan väl inte ha varit särskilt inspirerande att sjunga med mig.”
”Ser du allting så ensidigt? Så mörkt?”
”Hur skulle jag annars se det, menar du? Jag tycker nog jag ser det som det var. Och om du har en annan bild är det kanske för att du inte bara hade en annan pappa, utan också en annan mamma. Vi är inte samma människor i olika förhållanden.”
”Så är det förstås. Men vi levde ändå där, både du och jag, tillsammans, i över tio år. Samma plats, samma mamma. Allting kan ju inte ha varit olika.”
”Jag vet inte, Emma.” Jag iakttog hennes ansikte där ljuslyktans sken mejslade fram dragen. Jag hade alltid tyckt att Emma var lik mamma. Nu såg jag att det bara var det ytliga som var likt. Färgerna, hållningen, vissa gester. Men så här på nära håll kunde jag inte se några andra likheter alls. Inte heller någon likhet med den lillasyster hon varit som barn. Det var ett obekant ansikte, ett som jag lättare kunde förhålla mig till.
Som om hon läst mina tankar såg hon upp och lade även hon ifrån sig besticken.
”När jag var barn tyckte jag ni var så vackra, Amanda och du. Jag ville vara som ni. En gång borstade jag håret med mammas mascara för att få det mörkt. Minns du det? Mamma blev rasande.”
Jag skakade på huvudet.
”Det var som om allt hos er var starkare, friskare. Inte bara det mörka lockiga håret. Mitt var så blont, nästan vitt och spikrakt. Som mammas. Er hud var som solbränd även på vintern. Jag blev bara rosa och fräknig i solen. Ni var gjorda för att vara ute i världen, men jag passade bäst i något mörkt hörn.
Jag kunde inte se mig mätt på er. Jag minns hur ni klättrade upp i det där klätterträdet bakom vårt hus, smidiga och starka som apor. Så satt ni där och såg ner på mina tafatta försök att följa efter. Jag stod där och grät tills Amanda förbarmade sig och kom ner igen. Men du satt kvar där uppe. Som alltid utom räckhåll.”
”Utom räckhåll. Det är ett konstigt uttryck när man tänker efter. Man kan ju se det från två håll, kanske. Vem är det som sträcker sig efter vem? Jag kände mig inte utom räckhåll. Det var bara det att ingen sträckte ut armarna efter mig. Ingen annan än Amanda.
Jag har så få minnen av pappa. Några foton, förstås. Jag kan se att vi liknade honom. Men jag har så få verkliga minnen. Efter det att han flyttat sågs vi bara någon vecka på sommarlovet. Och så brukade han komma till jul. Men det var obekväma besök. Han, så uppenbart där för att få träffa mamma. Och mamma så ointresserad. Det var som om Amanda och jag blev över. Det var ett spel mellan de två.”
”Jag minns honom faktiskt. Jag drömde om att han egentligen var min pappa också.”
”Varför det? Din pappa avgudade dig ju. Du var ju hans lilla prinsessa.”
Emma satt tyst en lång stund.
”Jag vet inte vad han egentligen kände för mig. Jag har inga minnen av att vi gjorde någonting tillsammans. Han kom och gick. Gick mest, kändes det som. Och när han var hemma var det alltid som om vi alla fick gå på tå. Jag var inte rädd för honom. Inte för egen del. Men jag var rädd för hur det var hemma när han var där.
Det var som om han drog mig undan från er. Som om jag var en sak som tillhörde honom, något som han på något vis kunde dra fördel av. På begravningen satt jag helt ensam. Mamma var inte där. Hon var utomlands, tror jag. Hon hade ju träffat Robert då. Och mamma och pappa hade ju varit skilda rätt länge.
Det fanns egentligen ingen anledning för mamma att vara där, kanske. Annat än för min skull, då. Jag minns att jag storgrät. Jag vet inte varför, för jag tror inte jag sörjde honom, egentligen. Kanske var jag lättad. Eller också var det insikten om att jag nu var fullständigt ensam.”
”Mamma fanns ju kvar.”
Emma stirrade på mig som om hon hade svårt att förstå vad jag menade.
”Som du sa hade ju mamma lämnat oss för länge sedan. Egentligen hade hon kanske aldrig varit riktigt närvarande. Jag har alltid haft en känsla av att jag kom till som en del i processen för att fånga pappa. Ja, och sen när hon inte längre var intresserad av pappa, då förlorade hon det lilla intresse för mig som hon möjligen en gång haft.
”Du var i alla fall ett önskat barn. Inte ett ångrat misstag, som Amanda och jag.”
”Jag vet inte. Kanske var jag på sätt och vis önskad. Men när ingenting blev som det var tänkt blev jag en börda. Ett ansvar som hon inte ville ha. Ibland tyckte jag hon såg på mig med motvilja. Som om det var något fel på mig och jag inte levde upp till de förväntningar hon en gång haft. När hon överhuvudtaget såg mig. Så småningom började ju hennes rastlösa jakt på någonting annat. Och jag håller med dig, jag tror inte att hon någonsin fann det hon sökte.”
Jag fyllde på våra glas.
”Det har hänt att jag önskat att jag kunde få prata med pappa. Om så bara för en liten stund. Få ställa mina frågor och höra hans svar. Få hans version av hur det började. För jag kan omöjligen föreställa mig deras kärleksaffär. Om nu det är rätt namn på vår tillkomst, Amandas och min. Jag kan inte förstå hur två så omaka människor kunde dras till varandra. Men jag förstår kanske ingenting alls. För ingen av dem har någonsin berättat hur det var när det började.
Kanske började det i kärlek? Kanske var de lyckliga en tid? Jag hoppas det, men det känns inte som om det var så. Jag hade velat känna min pappa när jag blev vuxen. Ibland ser jag vuxna döttrar med sina pappor och jag avundas dem så. Jag tror förresten att jag önskade det redan när jag var barn. Att pappa var mer närvarande i våra liv. Jag minns att han höll om mig när vi satt i kyrkan på Amandas begravning. Ingen av oss grät längre, men pappa kramade min axel hårt, igen och igen.
Jag visste inte då att han var så sjuk. Att det skulle bli sista gången vi sågs. Han dog ju bara någon månad senare. Jag trodde vi hade hela livet framför oss. Att sorgen skulle förena oss på ett nytt sätt. För det var bara vi två som sörjde Amanda så. Och vi hade kommit överens om att jag skulle flytta till honom. Jag skulle bara gå ut terminen först och jag hade ju redan mer eller mindre flyttat hem till Olof. Och när terminen var slut fanns inte pappa mer.”
”Du säger att ni var de enda två som sörjde Amanda. Men då glömmer du mig”, viskade Emma. ”Jag saknade henne så fruktansvärt. Och jag hade ingen alls att dela min sorg med.”
Hon började plocka med våra tallrikar och bestick, reste sig och stod ett ögonblick och tittade ner på mig.
”Vi måste prata om Amanda. Någon gång måste vi göra det.”
Jag snurrade mitt glas i handen.
”Det finns ingenting att prata om, Emma.”
Hon svarade inte, utan försvann in i huset. Jag trodde hon skulle komma tillbaka, men när jag väntat en bra stund reste jag mig och blåste ut ljuslyktan. Jag lutade mig mot räcket och tittade ut över havet. Det var stjärnklart och starkt månsken. Det var sent och ljuden från staden dämpade, men jag kunde urskilja enstaka människor som ännu vandrade längs kajen.
Jag hade fel. Vi behövde prata om Amanda.
