Kapitel 25: Prövning (3)
Den här gången försökte jag låta bli att blinka, men ögat ville automatiskt försöka göra sig av med det obekanta föremålet. ”Hur ser jag ut?”
”Fantastisk”, log Edward. ”Naturligtvis …”
”Jaja, hon ser alltid fantastisk ut”, avbröt Alice otåligt. ”Det är bättre än rött, men det är den snällaste komplimang du kan få av mig. Smutsbrunt. Din gamla bruna färg var mycket finare. Kom ihåg att de där inte kommer att hålla särskilt länge – giftet i dina ögon kommer att lösa upp dem inom några timmar. Så om Charlie stannar längre än så, måste du ursäkta dig och smita iväg för att byta ut dem.
Viket hur som helst är en bra idé, för människor behöver gå på toaletten ibland.” Hon skakade på huvudet. ”Esme, ge henne några tips om hur man spelar mänsklig medan jag lägger kontaktlinser i badrumsskåpet.”
”Hur lång tid har jag på mig?”
”Charlie kommer om fem minuter. Krångla inte till det för dig.”
Esme nickade och kom fram för att ta min hand. ”Det viktigaste är att inte sitta för stilla eller röra sig för fort”, sa hon.
”Sätt dig ner om han gör det”, insköt Emmett. ”Människor gillar inte att bara stå.”
”Låt blicken driva iväg med en halvminuts mellanrum ungefär”, tillade Jasper. ”Människor stirrar inte på en och samma sak särskilt länge.”
”Lägg benen i kors i ungefär fem minuter, sedan vristerna”, sa Rosalie.
Jag nickade efter varje förslag. Jag hade sett dem göra sådana saker i går, och trodde att jag skulle kunna härma dem.
”Och blinka åtminstone tre gånger i minuten”, fortsatte Emmett. Sedan rynkade han pannan och blixtrade fram till fjärrkontrollen på soffbordet. Han satte på teven och nickade för sig själv när han hittade en kanal som visade amerikansk fotboll.
”Rör på händerna också. Dra fingrarna genom håret eller låtsas att du kliar dig”, sa Jasper.
”Jag sa att Esme skulle hjälpa henne”, klagade Alice när hon kom tillbaka. ”Ni krånglar bara till det.”
”Nej, jag tror att jag fattar”, sa jag. ”Sitta, se mig omkring, blinka, skruva på mig.”
”Precis”, sa Esme gillande och gav mig en liten kram.
Jasper rynkade pannan. ”Du måste hålla andan så mycket som möjligt, men tänk på att röra axlarna lite så att det ser ut som om du andas.”
Jag andades in och nickade.
Edward lade handen på min arm. ”Du klarar det här”, upprepade han.
”Två minuter”, sa Alice. ”Du kanske borde börja i soffan, du har trots allt varit sjuk. Då behöver han inte se när du rör dig med en gång.”
Alice drog mig mot soffan. Jag försökte gå sakta, klumpigt. Hon himlade med ögonen, så jag lyckades nog inte så bra.
”Jacob, jag behöver Renesmee”, sa jag.
Jacob rynkade pannan men rörde sig inte ur fläcken.
Alice skakade på huvudet. ”Bella, det gör det inte lättare för mig att se.”
”Men jag behöver henne. Hon gör mig lugn.” Det gick inte att missta sig på paniken i min röst.
”Som du vill”, stönade Alice. ”Håll henne så stilla du kan, så ska jag försöka se förbi henne.” Hon suckade uppgivet, som om hon blivit ombedd att jobba övertid på julafton.
Jacob suckade också, men han gav mig Renesmee och smet sedan snabbt bort från Alices blick.
Edward satte sig bredvid mig i soffan och lade armen om mina axlar. Han böjde sig över Renesmee och såg henne djupt i ögonen.
”Renesmee, någon väldigt speciell ska komma och hälsa på dig och din mamma”, sa han allvarligt, som om han väntade sig att hon förstod vartenda ord. Gjorde hon det? Hon mötte hans blick med klara, lugna ögon. ”Men han är inte som oss, inte ens som Jacob. Vi måste vara väldigt försiktiga med honom. Du får inte berätta saker för honom på samma sätt som du berättar för oss.”
Renesmee rörde vid hans ansikte.
”Precis”, sa han. ”Och han kommer att göra dig törstig, men du får inte bita honom. Han läker inte som Jacob.”
”Förstår hon dig?” viskade jag.
”Hon förstår. Du är väl försiktig, Renesmee? Du hjälper oss?”
Renesmee rörde honom igen.
”Nej, du får gärna bita Jacob. Det gör ingenting.”
Jacob skrockade.
”Du kanske borde gå, Jacob”, sa Edward kyligt och blängde på honom. Edward hade inte förlåtit Jacob, för han visste att jag skulle plågas nu, vad som än hände. Men jag hade ingenting emot den glödande svedan i strupen om det var det värsta som väntade.
”Jag sa till Charlie att jag skulle vara här”, svarade Jacob. ”Han behöver lite moraliskt stöd.”
”Moraliskt stöd”, fnös Edward. ”Såvitt Charlie vet är du det mest motbjudande monstret av oss alla.”
”Motbjudande?” protesterade Jacob och skrattade lågt för sig själv.
Jag hörde bildäck svänga av landsvägen och köra in på Cullens väg, och började flämta igen. Mitt hjärta borde ha bultat hårt. Det gjorde mig illa till mods att min kropp inte reagerade som den borde.
Jag koncentrerade mig på Renesmees regelbundna hjärtslag för att lugna mig. Det hjälpte nästan med en gång.
”Bra gjort, Bella”, viskade Jasper uppmuntrande.
Edward gav mina axlar en lätt kram.
”Är du säker?” frågade jag honom.
”Helt säker. Du klarar vad som helst.” Han log och kysste mig.
Det var ingen oskuldsfull kindpuss, precis, och mina vilda vampyrreaktioner överraskade mig igen. Edwards läppar var som en injektion av någon sorts beroendeframkallande drog, och jag ville omedelbart ha mer. Jag fick anstränga mig för att komma ihåg babyn i min famn.
Jasper kände min sinnesstämning förändras. ”Eh, Edward, du borde nog inte distrahera henne så nu. Hon måste kunna koncentrera sig.”
Edward drog sig undan lite. ”Hoppsan.”
Jag skrattade. Det där hade varit min replik från början, från den första kyssen.
”Senare”, sa jag och fick genast en klump av förväntan i magen.
”Fokus, Bella”, insisterade Jasper.
”Just det.” Jag tvingade undan alla tankar på natten som väntade. Nu var det Charlie som gällde. Charlies liv och trygghet. Vi skulle ha hela natten …
”Bella.”
”Förlåt, Jasper.”
Emmett skrattade.
Ljudet av Charlies bil kom närmare och närmare. Det uppsluppna ögonblicket försvann och alla blev stilla. Jag lade benen i kors och tränade på att blinka.
Bilen svängde in framför huset och stod med motorn igång i några sekunder. Jag undrade om Charlie var lika nervös som jag. Sedan tystnade motorn och en dörr slog igen. Tre steg över gräset, åtta ekande dunsar i trätrappan. Fyra steg över verandan. Sedan tystnad. Charlie drog två djupa andetag.
Knack, knack, knack.
Jag andades in, kanske för sista gången. Renesmee kurade ihop sig i min famn, gömde ansiktet i mitt hår.
Carlisle öppnade dörren. Hans spända ansiktsuttryck blev välkomnande, som om någon bytt kanal på teven.
”Hej, Charlie”, sa han och såg passande generad ut. Vi borde ju egentligen befinna oss på ett sjukhus i Atlanta. Charlie visste att vi hade ljugit.
”Carlisle.” Charlie nickade stelt mot honom. ”Var är Bella?”
”Jag är här, pappa!”
Usch! Min röst lät helt fel. Och jag hade gjort slut på all luft i lungorna. Jag drog snabbt in lite mer, tacksam för att Charlies doft ännu inte spridit sig i rummet.
Hans oförstående min fick mig att förstå exakt hur fel min röst lät. Han fick syn på mig och spärrade upp ögonen.
Jag tolkade känslorna när de svepte över hans ansikte.
Chock. Misstro. Smärta. Sorg. Rädsla. Ilska. Misstänksamhet. Mer smärta.
Jag bet mig i läppen. Det kändes konstigt – mina nya tänder var vassare mot min marmorhud än mina mänskliga tänder varit mot mina mjuka människoläppar.
”Är det du, Bella?” viskade han.
”Japp.” Jag grimaserade åt min klingande röst. ”Hej, pappa.”
Han drog ett djupt, lugnande andetag.
”Hej, Charlie”, sa Jacob från hörnet. ”Läget?”
Charlie kastade en snabb blick på Jacob, ryste till åt ett minne och tittade sedan på mig igen.
Långsamt gick han genom rummet tills han stod bara någon meter ifrån mig. Han sneglade anklagande på Edward, sedan på mig. Värmen från hans kropp sköljde mot mig i takt med hans hjärtslag.
”Bella?” mumlade han igen.
Jag sänkte rösten i ett försök att låta mer naturlig. ”Det är jag, jag lovar.”
Han bet ihop käkarna.
”Förlåt, pappa.”
”Mår du bra?”
”Jag mår fantastiskt bra”, försäkrade jag. ”Frisk som en nötkärna.”
Där tog mitt syre slut.
”Jake sa att det här var … nödvändigt. Att du var döende.” Han lät inte det minsta övertygad om sanningshalten i det påståendet.
Jag stålsatte mig, koncentrerade mig på Renesmees varma tyngd i min famn, lutade mig mot Edward och andades in.
Charlies doft var som glödande kol i strupen. Men det var så mycket mer än bara smärta. Jag kände ett svidande hugg av åtrå – han doftade mer aptitligt än någonting jag kunnat föreställa mig. Hur lockande fotvandrarnas doft i skogen än hade varit, så var det ingenting jämfört med Charlies. Och han stod bara någon meter ifrån mig med sitt aptitretande, varma blod.
Men jag var inte på jakt nu. Och det här var min pappa.
Edward grep hårdare om mina axlar och Jacob gav mig en ursäktande blick från andra sidan rummet.
Jag försökte samla tankarna, ignorera smärtan och törsten. Charlie väntade på ett svar.
”Jacob talade sanning.”
”Det var han ensam om”, muttrade Charlie.
Jag hoppades att han kunde se igenom mitt nya ansikte, uppfatta ångerfullheten i min blick.
Renesmee vädrade under mitt hår när Charlies doft nådde henne också. Jag höll hårt om henne.
Charlie såg min ängsliga blick och följde den neråt. ”Åh”, sa han, och all ilska i hans ansikte ersattes av chock. ”Det är hon. Den föräldralösa flickan Jacob sa att ni ska adoptera.”
”Min brorsdotter”, ljög Edward snabbt. Han måste ha insett att likheten mellan honom och Renesmee var avslöjande tydlig. Bäst att hävda att de var släkt, redan från början.
”Jag trodde att du hade förlorat din familj”, sa Charlie anklagande.
”Jag förlorade mina föräldrar. Min storebror var adopterad, precis som jag, och vi träffades aldrig efter det. Men myndigheterna letade upp mig när han och hans fru omkom i en bilolycka och deras enda barn stod utan familj.”
Edward var så bra på det här. Hans röst var övertygande, oskuldsfull. Jag måste öva mig på det där.
Renesmee tittade ut under mitt hår och vädrade igen. Hon tittade blygt på Charlie under sina långa ögonfransar innan hon gömde sig igen.
”Hon är … en skönhet.”
”Ja”, instämde Edward.
”Men det är ett väldigt stort ansvar. Och ni två har just börjat.”
”Vad skulle vi annars ha gjort?” Edward smekte henne lätt över kinden och rörde som hastigast vid hennes läppar – en påminnelse. ”Skulle du ha kunnat säga nej?”
”Hm. Nåja.” Han skakade tankfullt på huvudet. ”Jacob sa att ni kallar henne Nessie?”
”Nej, det gör vi inte.” Min röst var alldeles för skarp och genomträngande. ”Hon heter Renesmee.”
Charlie såg på mig igen. ”Vad tycker du om allt det här? Carlisle och Esme kanske kunde …”
”Hon är min”, avbröt jag. ”Jag vill ha henne.”
Charlie rynkade pannan. ”Vill du redan göra mig till morfar?”
Edward log. ”Carlisle är farfar.”
Charlie kastade en tvivlande blick på Carlisle, som stod kvar vid ytterdörren och såg ut som Zeus yngre och snyggare bror.
Charlie fnös och skrattade till. ”Tja, det får det faktiskt att kännas lite bättre.” Han tittade på Renesmee igen. ”Hon är verkligen en fröjd för ögat.” Hans varma andedräkt svepte genom luften mellan oss.
Renesmee vände sig mot doften, viftade bort mitt hår och såg honom rakt i ögonen för första gången. Charlie drog efter andan.
Jag visste vad han såg. Exakta kopior av mina ögon – hans ögon – i hennes perfekta lilla ansikte.
Charlie började hyperventilera. Hans läppar darrade och jag såg honom räkna för sig själv, baklänges, för att försöka få ihop nio månader, utan att lyckas få beviset i min famn att stämma överens med någon form av verklighet.
Jacob reste sig upp och kom fram för att klappa Charlie på ryggen. Han viskade något i Charlies öra, och Charlie själv var den enda som inte visste att vi alla kunde höra.
”Inte mer än du behöver veta, Charlie. Det är okej. Jag lovar.”
Charlie svalde hårt och nickade. Sedan tändes något i hans blick och han tog ett steg närmare Edward med knutna nävar.
