Kapitel 33: Förfalskning (3)
”Två födelseattester, två pass och ett körkort”, svarade jag med spänd röst.
Om han lade märke till förändringen i mitt ansiktsuttryck, så visade han det inte.
”Namnen?”
”Jacob … Wolfe. Och … Vanessa Wolfe.” Nessie lät som ett vettigt smeknamn för Vanessa. Och Jacob skulle gilla Wolfe-grejen.
Han klottrade snabbt ner uppgifterna. ”Några mellannamn?”
”Ta bara något vanligt.”
”Som du vill. Åldrar?”
”Tjugosju för mannen, fem för flickan.” Jacob kunde se ut som tjugosju. Och med tanke på hur fort Renesmee växte, var det lika bra att jag tog i. Han skulle kunna vara hennes styvfar …
”Om ni vill ha färdiga dokument, så behöver jag fotografier”, sa J och avbröt mina tankar. ”Mr Jasper brukar förstås färdigställa dem själv …”
Det förklarade varför J inte visste hur Alice såg ut.
”Vänta lite”, sa jag.
Som tur var hade jag flera familjefoton i plånboken, och det bästa – Jacob som satt på verandan med Renesmee i famnen – var bara en månad gammalt. Alice hade gett det till mig bara några dagar innan … Åh. Det kanske inte hade så mycket med tur att göra, trots allt. Alice visste att jag hade det här fotot. Hon kanske till och med hade fått en föraning om att jag skulle behöva det.
”Varsågod.”
J studerade fotot ett ögonblick. ”Din dotter är väldigt lik dig.”
Jag stelnade till. ”Hon är mer lik sin far.”
”Som inte är mannen på bilden”, konstaterade han.
Mina ögon blev smalare och J fick nya svettpärlor i pannan. ”Nej”, svarade jag. ”Han är en nära vän till familjen.”
”Ursäkta”, mumlade J och började skriva igen. ”Hur snart behöver ni dokumenten?”
”Kan vi få dem om en vecka?”
”Det blir en expressbeställning, vilket kostar dubbelt – men ursäkta igen. Jag glömmer visst vem jag pratar med.”
Nog kände han Jasper, alltid.
”Tala bara om hur mycket”, bad jag.
Han verkade ovillig att säga det högt, men efter att ha gjort affärer med Jasper visste han troligtvis redan att priset saknade betydelse. Bortsett från alla välfyllda bankkonton Cullens hade över hela världen låg det tillräckligt mycket kontanter utspridda i huset för att försörja ett mindre land i flera år. Det påminde mig om alla hundratals metkrokar som låg undanstoppade i varenda låda hemma hos Charlie. Jag tvivlade på att någon ens skulle sakna sedelbunten jag tagit med mig i dag.
J klottrade ner priset på papperet.
Jag nickade lugnt. Jag hade mer än så med mig. Jag öppnade väskan och räknade mig fram till rätt summa – allt låg i buntar om femtusen dollar, så det gick fort.
”Varsågod.”
”Åh, Bella, du behöver inte ge mig alltihop nu. Det vanligaste är att man betalar halva summan efter leverans.”
Jag log blekt mot den nervöse mannen. ”Men jag litar på dig, J. Dessutom kommer du att få en bonus – samma summa igen, när jag får dokumenten.”
”Det är absolut inte nödvändigt.”
”Inga bekymmer.” Jag kunde inte precis ta några pengar med mig dit jag skulle, i alla fall. ”Då träffas vi här igen, samma tid nästa vecka?”
Han gav mig en ursäktande blick. ”Jag föredrar faktiskt att göra sådana transaktioner på platser som inte har någon anknytning till mina olika företag.”
”Naturligtvis. Jag hanterar nog inte alls det här som du hade förväntat dig.”
”Jag har lärt mig att inte ha några förväntningar när det gäller familjen Cullen.” Han grimaserade, men samlade sig snabbt igen. ”Ska vi träffas om en vecka från i dag, klockan åtta på The Pacifico? Det ligger vid Union Lake, och maten är utsökt.”
”Perfekt.” Inte för att jag tänkte äta middag med honom. Det hade han nog inte uppskattat.
Jag reste mig upp och skakade hans hand igen. Den här gången ryckte han inte till, men han såg spänd och stel ut.
”Blir det besvärligt att få dokumenten klara på bara en vecka?” frågade jag.
”Va?” Min fråga överraskade honom. ”Besvärligt? Åh, nej. Inte alls. Dokumenten kommer att bli klara i tid.”
Det hade varit skönt att ha Edward här, så att jag fått veta vad J egentligen oroade sig över. Jag suckade tungt. Det var svårt nog att ha hemligheter för Edward. Att tvingas vara borta från honom var nästan för mycket.
”Då ses vi om en vecka.”
