Kapitel 39: DET LYCKLIGA SLUTET
”Så det var en kombination av saker där på slutet, men vad som egentligen avgjorde allting var … Bella”, förklarade Edward.
Hela familjen och våra två kvarvarande gäster satt i vardagsrummet medan skogen mörknade utanför de stora fönstren.
Vladimir och Stefan hade försvunnit innan vi ens slutat fira. De var väldigt besvikna över hur allt hade slutat, men Edward sa att de njutit så mycket av Volturis feghet att det nästan kompenserat för deras frustration.
Benjamin och Tia hade skyndat sig efter Amun och Kebi för att berätta vad som hade hänt. Jag var säker på att vi skulle träffa dem igen – i alla fall Benjamin och Tia. Ingen av nomaderna dröjde sig kvar. Peter och Charlotte hade ett kort samtal med Jasper, sedan försvann de också.
De återförenade sydamerikanerna hade också velat återvända hem – det var svårt för dem att vara borta från sin älskade regnskog – även om de var mer motvilliga att ge sig av än många av de andra.
”Ni måste ta med er barnet och hälsa på mig”, hade Zafrina insisterat. ”Lova mig det, snälla?”
Nessie hade tryckt handen mot min hals och vädjat, hon också.
”Självklart, Zafrina”, hade jag lovat.
”Vi ska bli goda vänner, lilla Nessie”, hade den mörka kvinnan konstaterat innan hon gett sig av med sina systrar.
Den irländska familjen gav sig också av. ”Bra gjort, Siobhan”, berömde Carlisle när de sa farväl.
”Åh, önsketänkandets makt”, svarade hon sarkastiskt och himlade med ögonen. Sedan blev hon allvarlig. ”Men det här är förstås inte över. Volturi kommer inte att förlåta vad som hände här.”
”De är ordentligt omtumlade och deras självförtroende har fått sig en smäll”, instämde Edward. ”Men ja, jag är säker på att de kommer att återhämta sig. Och då …” Han tänkte efter. ”Jag skulle tro att de försöker ta oss en och en.”
”Alice kommer att varna oss när de tänker slå till”, sa Siobhan med övertygelse. ”Och då samlas vi igen. Kanske kommer det en dag när vår värld är redo att befrias från Volturi helt och hållet.”
”Kanske kommer den dagen”, instämde Carlisle. ”Och om den gör det ska vi stå sida vid sida.”
”Ja, min vän, det ska vi”, lovade Siobhan. ”Och hur kan vi misslyckas, när jag vill något annat?” Hon skrattade högt.
”Precis”, log Carlisle. Han och Siobhan omfamnade varandra och han skakade Liams hand. ”Försök hitta Alistair och berätta vad som hände. Det vore synd om han skulle behöva gömma sig under en sten i hundra år.”
Siobhan skrattade igen. Maggie kramade om både Nessie och mig innan irländarna försvann.
Denalis var de sista som gav sig av, tillsammans med Garrett – som säkerligen skulle stanna hos dem, från och med nu. Firandet blev för mycket för Tanya och Kate. De behövde få sörja sin förlorade syster.
Huilen och Nahuel var de enda som stannade kvar, trots att jag väntat mig att de skulle resa hem med de andra sydamerikanerna. Carlisle samtalade djupt och fascinerat med Huilen, medan Nahuel satt bredvid henne och lyssnade när Edward berättade om konflikten som bara han hade upplevt.
”Alice gav Aro den ursäkt han behövde för att kunna avstyra striden. Om han inte hade varit så rädd för Bella, hade han nog genomfört den ursprungliga planen.”
”Rädd?” frågade jag skeptiskt. ”För mig?”
Han log mot mig med en blick jag inte riktigt kände igen – den var kärleksfull, men också beundrande och lite frustrerad. ”Kommer du aldrig att se dig själv med klara ögon?” frågade han mjukt. Sedan fortsatte han berätta. ”Volturi har inte haft en värdig motståndare på ungefär tvåtusenfemhundra år. Och de har aldrig någonsin utkämpat en strid där de har varit i underläge. Sedan de värvade Jane och Alec har de bara varit inblandade i rena slakter, utan motstånd.
Ni skulle ha sett hur vi såg ut i deras ögon! Vanligtvis stänger Alec av alla sinnen för offren medan de äldste låtsas överlägga. Det gör att ingen kan fly när domen väl faller. Men där stod vi och väntade, redo, och dessutom överlägsna i antal och med egna gåvor – medan deras speciella talanger neutraliserades av Bella. Aro visste att eftersom vi hade Zafrina på vår sida, var det de som skulle kämpa i blindo när striden väl tog sin början. De riskerade till och med att förlora, vilket var något helt nytt för dem. Och det var en ny erfarenhet de inte uppskattade, precis.”
”Svårt att känna sig självsäker när man är omgiven av vargar stora som hästar”, skrattade Emmett och boxade till Jacob på armen.
Jacob flinade.
”Det var vargarna som stoppade dem först”, påpekade jag.
”Det var det”, instämde Jacob.
”Absolut”, sa Edward. ”Det var också något helt nytt för dem. Äkta Månbarn rör sig sällan i flock, och de har inte mycket till självkontroll. Sexton enorma, disciplinerade vargar var en överraskning de var helt oförberedda på. Caius är faktiskt livrädd för varulvar. Han förlorade nästan en strid mot en för ett par tusen år sedan, och det har han aldrig riktigt kommit över.”
”Så det finns riktiga varulvar?” undrade jag. ”Med fullmåne, silverkulor och allt det där?”
”Riktiga”, fnös Jacob. ”Vad är då jag – påhittad?”
”Du vet vad jag menar.”
”Fullmåne, ja”, bekräftade Edward. ”Men inga silverkulor – det var bara ännu en myt som skapades för att människorna skulle tro att de hade en chans. Det finns inte särskilt många kvar, Caius lyckades nästan utrota dem.”
”Och det har du aldrig nämnt för att …?”
”Det kom inte upp.”
Jag himlade med ögonen och Alice skrattade, lutade sig framåt – hon satt inklämd under Edwards andra arm – och blinkade åt mig.
Jag blängde på henne.
Jag älskade henne vansinnigt mycket, förstås. Men nu när jag hunnit inse att hon faktiskt var hemma, att hennes avhopp bara hade varit en skenmanöver för att Edward måste tro att hon hade övergett oss, började jag känna mig ganska irriterad på henne. Alice hade ett och annat att förklara.
Hon suckade tungt. ”Ut med det bara, Bella.”
”Hur kunde du göra så mot mig, Alice?”
”Det var nödvändigt.”
”Nödvändigt!” exploderade jag. ”Du övertygade mig om att vi alla skulle dö! Jag har varit ett mentalt vrak i flera veckor!”
”Det kunde ha blivit så”, svarade hon lugnt. ”Och i så fall behövde du vara förberedd, för att kunna rädda Nessie.”
Instinktivt kramade jag hårdare om min dotter, som nu sov djupt i min famn.
”Men du visste att det fanns andra scenarion”, anklagade jag. ”Du visste att det fanns hopp. Tänkte du aldrig på att du kunde ha berättat allt för mig? Jag vet att Edward var tvungen att hållas ovetande för Aros skull, men du kunde ha berättat för mig!”
Hon såg fundersamt på mig. ”Det tror jag faktiskt inte”, sa hon. ”Du är helt enkelt inte en tillräckligt duktig skådespelerska.”
”Så det handlade om mina skådespelartalanger?”
”Åh, ta det lugnt, Bella. Har du någon aning om hur komplicerat det här var att arrangera? Jag kunde inte ens vara säker på att någon som Nahuel existerade – jag visste bara att jag skulle leta efter något jag inte kunde se. Försök föreställa dig att leta efter en svart fläck – inte det lättaste jag någonsin har gjort, precis. Dessutom var vi tvungna att skicka hit viktiga vittnen, som om vi inte hade fullt upp ändå. Och så var jag tvungen att hålla ögonen öppna, ifall du skulle ge mig fler instruktioner. Någon gång måste du tala om för mig varför du valde just Rio, förresten. Men innan jag kunde börja med något av det där, var jag tvungen att försöka förutse alla Volturis trick och ge dig de ledtrådar jag kunde för att du skulle vara redo för deras strategi, och jag hade bara några timmar på mig att planera för alla tänkbarheter. Framför allt var jag tvungen att försäkra mig om att ni alla verkligen trodde att jag hade lämnat er. Om Aro misstänkte att ni hade något trumfkort på hand skulle han aldrig ha öppnat sig för den här utvägen, som han gjorde nu. Och gissa hur hemsk jag kände mig när …”
”Okej, okej!” avbröt jag. ”Förlåt! Jag vet att det var tufft för dig också. Det är bara det att … jag saknade dig så mycket, Alice. Gör aldrig så mot mig igen.”
Alices kvittrande skratt fyllde rummet, och vi log allihop när vi fick höra det melodiska ljudet igen. ”Jag har saknat dig också, Bella. Så förlåt mig, och försök nöja dig med att få vara dagens superhjälte.”
Alla brast i skratt och jag borrade generat in ansiktet i Nessies hår.
Edward fortsatte analysera allt som hänt på ängen och förklarade att det var min sköld som hade fått Volturi att fly med svansen mellan benen.
Jag skruvade besvärat på mig inför alla imponerade blickar. Till och med Edwards. Det var som om jag hade blivit trettio meter längre under dagen. Jag försökte ignorera dem och tittade mest på Nessies sovande ansikte och Jacobs oförändrade uttryck.
Den svåraste blicken att ignorera var också den mest förbryllande.
Halvvampyren Nahuel var ju inte van vid att tänka på mig på ett speciellt sätt. Såvitt han visste kunde jag ju ha sprungit runt och attackerat vampyrer dagarna i ända, och scenen på ängen behövde inte alls ha varit speciell. Men pojken släppte mig inte med blicken. Eller så var det Nessie han stirrade på, men den tanken gjorde mig också lite besvärad.
Han kunde inte vara oberörd av det faktum att Nessie var den enda feminina varelsen av hans sort som inte var hans halvsyster.
Jag trodde inte att Jacob hade tänkt på det än och hoppades att det skulle dröja. Jag hade fått nog av spänning för ett tag.
Så småningom tog de andras frågor till Edward slut och diskussionen övergick i flera mindre samtal. Jag kände mig egendomligt trött. Inte sömnig, förstås, men som om dagen hade varit lång nog. Jag ville ha lite lugn och ro, lite normalitet. Jag ville att Nessie skulle sova i sin egen säng, ville ha mina egna väggar omkring mig.
Jag såg på Edward, och ett kort ögonblick var det nästan som om jag kunde läsa hans tankar. Jag förstod att han kände precis som jag.
”Ska vi ta med oss Nessie …” började jag.
”Det är nog en bra idé”, instämde han genast. ”Hon sov nog inget vidare i går natt, med tanke på alla snarkningar.”
Han flinade mot Jacob.
Jacob himlade med ögonen och gäspade. ”Det var ett tag sedan jag sov i en säng. Pappa skulle nog bli glad om han fick ha mig under sitt tak igen.”
Jag rörde vid hans kind. ”Tack, Jacob.”
”Ingen orsak, Bella. Men det vet du ju redan.”
Han reste sig upp, sträckte på sig, kysste Nessies hjässa och sedan min. Sedan boxade han till Edward på axeln. ”Vi ses i morgon. Jag antar att det kommer att bli rätt långtråkigt framöver, eller?”
”Det hoppas jag verkligen”, svarade Edward.
När han hade försvunnit reste jag mig försiktigt för att inte väcka Nessie. Jag var tacksam över att hon fick sova ordentligt. Hon hade burit en sådan tyngd på sina små axlar. Det var på tiden att hon fick vara ett barn igen – trygg och omhändertagen. Några års barndom till.
Tanken på frid och trygghet påminde mig om någon som inte alltid upplevde sådana känslor. ”Åh, Jasper?” sa jag medan vi gick mot dörren.
Jasper satt fastklämd mellan Alice och Esme, och verkade på något sätt mer central i familjebilden än vanligt. ”Ja, Bella?”
”Jag är nyfiken – varför blir J Jenks vettskrämd så fort han hör ditt namn?”
Jasper skrockade. ”Enligt min erfarenhet fungerar vissa affärsrelationer bättre om de präglas av rädsla, snarare än girighet.”
Jag rynkade pannan och lovade mig själv att ta över den affärsrelationen från och med nu, och bespara J Jenks den hjärtattack som säkerligen väntade honom annars.
Vi kramade om vår familj och önskade alla en god natt. Nahuel följde oss längtansfullt med blicken, som om han önskade att han kunnat följa med.
När vi väl hoppat över floden promenerade vi i nästan mänsklig takt, utan brådska, hand i hand. Jag var dödstrött på att jobba under tidspress och ville bara ta det lugnt. Edward måste ha känt likadant.
”Jag måste säga att jag är otroligt imponerad av Jacob just nu”, sa Edward.
”Ja, vargarna gjorde ett rätt stort intryck, eller hur?”
”Ja, men det är inte det jag menar. Inte en enda gång i dag tänkte han på det faktum att Nessie, enligt Nahuel, kommer att vara fullvuxen om bara sex och ett halvt år.”
Jag funderade på det en stund. ”Han ser henne inte på det sättet. Han går inte och längtar efter att hon ska växa upp. Han vill bara att hon ska vara lycklig.”
”Jag vet. Som jag sa – imponerande. Det bjuder mig emot att säga det, men han kommer att vara bra för henne.”
Jag rynkade pannan. ”Det där vägrar jag att ens tänka på förrän om ungefär sex och ett halvt år.”
Edward skrattade till och suckade sedan. ”Fast det verkar förstås som om han får lite konkurrens när den tiden kommer.”
”Jag märkte det. Jag är väldigt tacksam mot Nahuel för att han kom i dag, men hans stirrande blick blev lite obehaglig. Jag bryr mig inte om att hon är den enda halvvampyr han inte är släkt med.”
”Åh, men han stirrade inte på Renesmee – han stirrade på dig.”
Det var så det hade känts … men det hade inte verkat logiskt. ”Varför skulle han göra det?”
”För att du lever”, svarade Edward lågt.
”Jag förstår inte.”
”I hela sitt liv – och han är femtio år äldre än jag …”
”Verkligen skröplig”, insköt jag.
Edward ignorerade mig. ”Han har alltid tänkt på sig själv som en ondskefull skapelse, en mördare till sin natur. Hans syster dödade också sina mödrar, men det är ingenting som bekymrar dem. Joham har uppfostrat dem att tänka på människor som djur, och sig själva som gudar. Men Nahuel blev uppfostrad av Huilen, och Huilen älskade sin syster mer än någon annan. Det formade hela hans livssyn. Och på många sätt hatade han sig själv.”
”Så sorgligt”, mumlade jag.
”Sedan såg han oss tre, och insåg för första gången att han inte behöver vara ondskefull bara för att han har odödligt blod i sina ådror. Han ser på mig och inser … hur hans far kunde ha varit.”
”Du är ganska idealisk på många sätt”, instämde jag.
Edward fnös, men blev snabbt allvarlig igen. ”Och när han ser på dig, ser han det liv hans mor kunde ha fått.”
”Stackars Nahuel”, mumlade jag och suckade. Jag skulle aldrig kunna tänka illa om honom efter det här, oavsett hur besvärad jag blev av hans blickar.
”Tyck inte synd om honom. Han är lycklig nu. I dag har han äntligen börjat förlåta sig själv.”
Tanken på Nahuels lycka fick mig att le. Det här var en dag för lycka. Även om Irinas avrättning var som en mörk skugga mot det vita ljuset, så gick det inte att förneka glädjen. Livet jag kämpat för var tryggt igen. Min familj hade återförenats. Min dotter hade en oändlig och vacker framtid framför sig. I morgon skulle jag hälsa på min pappa, och när han såg att rädslan i mina ögon hade ersatts av glädje skulle han också bli lycklig. Plötsligt var jag säker på att han inte skulle vara ensam när jag kom dit. Jag hade inte varit så uppmärksam som jag borde de senaste veckorna, men nu kändes det som om jag hade vetat det hela tiden. Sue skulle vara hos Charlie – varulvarnas mamma och vampyrens pappa – och han skulle inte vara ensam längre. Jag log brett när den insikten gick upp för mig.
Men det viktigaste i den här flodvågen av lycka var det som var säkrast av allt – jag var med Edward. För evigt.
Inte för att jag ville gå igenom de senaste veckorna igen, men jag måste medge att de hade fått mig att uppskatta vad jag hade, mer än någonsin.
Stugan var en gränslöst fridfull plats i den silverblå natten. Vi bar Nessie till sin säng och stoppade om henne. Hon log i sömnen.
Jag tog av mig Aros halsband och slängde det på golvet i ett hörn av hennes rum. Hon kunde leka med det om hon ville – hon gillade saker som glittrade.
Edward och jag gick långsamt till vårt rum, hand i hand, och svängde armarna mellan oss.
”En natt att fira”, mumlade han och lade handen under min haka för att vända upp mitt ansikte mot sitt.
”Vänta.” Jag tvekade och drog mig undan lite.
Han såg oförstående på mig. Jag brukade inte dra mig undan. Okej, inte bara det – det här var första gången.
”Jag vill prova en sak”, sa jag och log lite åt hans förbryllade uttryck.
Jag hade inte klarat det här särskilt bra när Zafrina försökt lära mig, men nu kände jag min sköld bättre. Jag förstod varför det var svårt att få den att lämna mig, att överlevnadsinstinkten var starkare än allt annat.
Det var ändå inte alls lika enkelt som att skydda andra, tillsammans med mig själv. Jag kände skölden spännas och streta emot, och jag fick ta i med full kraft för att få den att lämna mig helt och hållet.
”Bella!” viskade Edward chockerat.
När jag förstod att det hade fungerat ansträngde jag mig ännu mer, pressade fram särskilda minnen som jag sparat för det här ögonblicket, lät dem fylla mina tankar – och förhoppningsvis hans också.
Några av minnena var inte klara – dunkla, mänskliga minnen, bilder jag sett med svaga ögon och hört med svaga öron. Första gången jag sett hans ansikte … hur det kändes när han omfamnade mig på ängen … ljudet av hans röst när han räddat mig från James … hans ansikte när han väntat på mig vid altaret … alla ljuvliga stunder på ön … hans kalla händer som smekte barnet genom min hud …
Och de skarpa, perfekt återgivna minnena – hans ansikte när jag för första gången slog upp ögonen i mitt nya liv, i odödlighetens ändlösa gryning … den där första kyssen … första natten …
Hans läppar pressades plötsligt hårt mot mina, och jag tappade koncentrationen.
Jag drog efter andan när skölden ryckte tillbaka som ett spänt gummiband och skyddade mina tankar igen.
”Hoppsan, jag tappade den”, suckade jag.
”Jag hörde dig”, andades han. ”Hur? Hur gjorde du?”
”Det var Zafrinas idé. Vi övade på det några gånger.”
Han såg omtöcknad ut och blinkade ett par gånger.
”Nu vet du”, sa jag och ryckte på axlarna. ”Nu vet du att ingen någonsin har älskat någon mer än jag älskar dig.”
”Du har nästan rätt.” Han log. ”Men jag känner faktiskt till ett undantag.”
”Lögnhals.”
Han började kyssa mig igen, men hejdade sig plötsligt. ”Kan du göra om det?” frågade han.
Jag grimaserade. ”Det är väldigt svårt.”
Han väntade med ivrig blick.
”Jag kan inte hålla skölden borta om jag blir det minsta distraherad”, varnade jag.
”Jag ska sköta mig”, lovade han.
Jag bet mig i läppen och rynkade pannan. Sedan log jag.
Jag tryckte handflatorna mot hans kinder, tryckte ifrån mig skölden och fortsatte där jag hade slutat – med det där kristallklara minnet av första natten i mitt nya liv. Jag dröjde mig kvar vid detaljerna …
Och jag skrattade andlöst när hans passionerade kyss avbröt mina ansträngningar igen.
”Jäklar”, muttrade han och kysste min hals.
”Vi har gott om tid att jobba på det”, påminde jag honom.
”En hel evighet”, mumlade han.
”Det låter perfekt.”
Sedan fortsatte vi lycksaligt med denna lilla men perfekta del av vår evighet.
