Avsnitt 10: Den flerspråkiga familjen: Hur gör man? (3)
Ja det kan det ju vara. Men det har inte vi upplevt så mycket än. Men det där är tråkigt. Det är tråkigt för min fru framförallt. Det blir lite mindre värt eller mindre populärt med tyska.
Hon får lite lägre status på något sätt kanske.
Ja men det är ju för att det är svårare. Barnen har använt det mycket mindre. Så det är svårare men det blir ju inte lättare om man undviker det helt. Så vi försöker ju tvinga dem.
Det problemet har ju jag. Det gör ju vi också som sagt. Mumintrollen och allt möjligt. Det ska ske på franska. Men det är värt det då.
Ska vi inte bara strunta i det? De bor ju i Sverige. Kan de inte bara prata svenska?
Ja, ibland funderar jag ju i det hållet. Men jag funderar ju på att bara ge dem choklad till mat. Och släppa duscha dem. Och liksom inte hålla på med pyjamas och grejer också. Så det är väl upp till var och en. Det är ju också en fråga i föräldraskapet. Hur mycket orkar man?
Och det får man väl prioritera. Men en sak som jag tycker är jobbigt som inte jag tror du upplever. Det är att mina barn börjar ju bli bättre på franska än vad jag är. Och framförallt så har min man Johan varit väldigt pedagogisk. Och höjer nivån lite gradvis. Nu börjar jag få svårt att förstå vad de pratar om.
Medan alla de här tre, inklusive min man, förutsätter att jag hänger med i snacket. Och sen kan det bli lite konflikt sen när jag inte riktigt har fattat allt som familjen har kommit överens om. Så det blir ju också en... På något sätt är det ju ibland i vägen för sammanhållningen.
Det kommer ju bara bli värre. Och framförallt när mina barn fattar att de kan prata med varandra utan att jag förstår ett ord. Har inte de insett än att det är så. Men det kommer de ju göra någon gång. Jag börjar gå på studiecirkel då.
Jag kommer inte ha en chans.
Du måste hjälpa dig här nu. Det blir ju sådär. Ju äldre barnen blir det, desto svårare blir språket. När man pratar med en ettåring så är det ganska enkel språk. Men det där blev perfekt för mig. För jag var lite ringrostig på tyska när vi fick barn. Men sen har min nivå höjts i och med att jag har hört min fru prata.
Med högre och högre svårhetsgrad också.
Men får ni kritik också? För det får ju både jag och min man. Vi får ju veta att vi säger fel och sådär. Att uttalet är krass.
Nej, det har jag faktiskt inte fått än. Det är jag glad över. Det får jag från min fru istället. Hon blir lite sur om jag har dålig grammatik på tyska. Så att, tsss, barnen kommer lära sig fel om du pratar sådär.
Okej, ja. För hon sa det liksom att, ja, nu har jag pappa så det kan du inte säga.
Nej, men jag försökte häromdagen få barnen att använda tyska. För de vet ju, de har ju fattat att min fru förstår svenska. Så de behöver ju inte prata tyska. Men då kom jag på att de skulle gå på bio, de tre. Och då sa jag, men om ni frågar mamma på tyska om ni får köpa godis till filmen.
Då kommer hon bli så glad, så då kommer ni få det. Kanske. Och då gjorde de det och det funkade. Så det gäller att hitta sådana där. Det är i princip att muta barnen med godis för att de ska prata tyska.
Precis, men sen är det ju också, tycker jag, det upplever kanske inte jag så mycket. Men som den personen som liksom inte är i sitt hemland. Att man får ju liksom en, man får lite lägre status och lite auktoritet. Alltså både kanske när man träffar lite större släkt. Eller när det är många som pratar och alla ska prata svenska då, som i vårt fall.
Då är ju Johan den som inte kan lika mycket, även om han kan väldigt mycket. Och han har inte lika, han kanske också upplever att han har inte lika stor auktoritet hos barnen. I och med att det går inte riktigt lika snabbt. Han är kanske inte riktigt lika fyndig. Och om han ska vara lika fyndig så ska han prata ett annat språk som kanske kan upplevas lite avvikande.
Det kan jag tänka mig. Det kan ju vara lite jobbigt liksom. Att vara den där som är lite annorlunda hela tiden.
Ja, man blir alltid det. Det kan ju vara så att man har som vuxen anpassat sig väldigt bra. Och lärt sig språket bra. Och kommer undan med att prata svenska. Men sen så har man de där barnen där. Då blir man annorlunda igen på något sätt.
Ja, och barnen är ju svenska. Alltså mina barn är ju hundra procent svenska. De är lite franska. De är väl kanske 20 procent franska. Och sen hundra procent svenska. Det är ingenting hos dem som inte är svenska. De är så genomsvenska. Och det är inte min man. Men jag är också genomsvensk.
Nej men precis. Det där är visst väl. Jag upplever det också när vi är i Tyskland. Så ska jag... Då är det du som tappar. Ja, men jag hänger inte med riktigt. Men där får jag ibland kritik för att jag pratar svenska med barnen. Det tycker jag inte vissa släktingar är bra.
Utan nej, du ska prata tyska med dem så att vi också förstår vad ni säger. Och det där tror jag många väljer som strategi också. Om man bor i Sverige och har ett annat språk. När barnens kompisar är med. Eller när vi är hos den svenska släkten.
Då pratar jag svenska med barnen ändå.
Jag vet inte. Det tyckte min man var jättejobbigt i början. Och framförallt när barnen var så små. Att de inte själva kunde prata. Alla var ju på oss. Det finns ju väldigt mycket myter om flerspråkiga barn. De har två språk. De kommer prata mycket senare. Och de är tvillningar. De kommer prata mycket senare.
Och de är för tidigt födda. De kommer prata mycket senare. Så vi bara, okej, de här kommer börja prata när de är fem år. Och döma av informationen vi fick från BBC. Och så alla, ni måste prata med dem hela tiden. Och det är viktigt att Johan pratar franska. Och han kände sig lite dum när han var ute i lekparken med två ettåringar.
Som sa typ, blä. Och han skulle prata franska. Och så var det folk runtomkring. Och då började han prata dubbelt. Han tolkade sig själv. Han sa en sak till de ettåringarna. Och han sa, vi ska gå hem nu.
Till ingen och alla. För han tycker det är så jobbigt att prata ett annat språk. Och undra vad folk säger.
Ja, bara att det är extra press.
Ja.
Det är många som tror att det blir väldigt försenat. Att språkutvecklingen blir försenad. Det kan det ju bli. Och statistiskt så är det att flerspråkare kan vara lite långsammare. Upp i tonåren till och med. Men oftast är det så lite att det knappt märks.
Och sen är det så otroligt många individuella faktorer som styr språkutvecklingen också. Bland annat hur mycket man pratar. Och vad man pratar om, vad man läser och sådär. Så jag tror inte man ska vara så nervös för det om man har barndom.
Och mina prematura tvillingar här, de pratar väldigt mycket nu. Så det finns hopp även för den smån.
Ja, ibland önskar man att barnen kunde prata lite mindre.
Ja, gud ja.
null
En tist minut.
Men hur ska man göra då om man har tvåspråkiga barn eller barn som skulle kunna vara tvåspråkiga? Vad ska man göra för att uppmuntra dem förutom att muta med godis då tycker du?
Man får nog hitta något som är roligt att göra. För det som du sa där, som barn så tänker man ju inte på att man använder rätt språk oftast. Om man kan resa till någon ställe där språket talas eller träffa folk som talar det språket så tror jag det är bra.
Och sen att göra någonting liksom. Ja men lek med någon och prata bara tyska. Alltså någon som är tysk då. Eller gå simskola i Tyskland och så gör du det på tyska. Det tror jag är jättebra. Men det blir ju en del resande tyvärr då om man inte känner väldigt mycket.
Det kostar mycket pengar också. Kan man som svensk, om man har en traditionell genspråkig familj, kan man ändå bestämma sig att nu ska vi köra engelska här så totte får bli tvåspråkig. Funkar det?
Vadå utan att någon av föräldrarna?
Ja men vad synd att inte vi har ett till språk här i familjen. Men jag kan ju lite engelska liksom. Kan man köra på något sånt tycker du?
Ja alltså då kommer barnet lära sig lite engelska. Men nej varför då? Det är väl bra, svenska är ju också ett jättebra språk. Det är ett vackert språk och man kan uttrycka sig mycket bättre på sitt modersmål än på någon sorts skolengelska. Men det där är ju populärt nu.
I engelska skolan går folk och så ska de säga Mrs. Persson, please can I use the bathroom? Sådär istället för att säga det på svenska när alla är svenska.
Men är inte det lite så här som det är i resten? Om vi pratar om tvåspråkighet och sådär i globalt. Är inte det så att det funkar i många delar av världen ändå? Att man har det här officiella språket som man inte kan så jättebra?
Jo det är ju det. Men jag tycker att det är bra om vi kan ha svenska som officiellt språk i Sverige. Och att det är huvudspråk och att det är vårt lingua franca i Sverige. För det är inte så många ställen där det finns. Jag tycker att vi kan få ha kvar svenska som språk i Sverige. Engelska är det ju ingen brist på.
Jag tror inte att mina barn får gå i en skola där de får prata svenska. Eller tyska då, men engelska. Äh, nej. Inte min grej.
Både du och jag har ju barn som har två föräldrar från olika språk. En svensk och en tysk eller fransk. Men sen är det ju många barn som växer upp i familjer där där båda föräldrarna pratar ett gemensamt språk.
Men det språket är inte samma språk som finns ute i samhället, i skolan eller förskolan. Och många som har flyttat hit. Och barnen kanske har växt upp eller varit de första åren i ett annat land. Vad tror du skillnaderna är där?
Om man jämför med den situationen som du och jag har.
Ja, det kan ju vara mycket gynnsammare för barnet att lära sig det andra språket. För då är det självklart att hemma så pratar vi tyska. De får ju använda språket mycket mer. Så de blir förmodligen mycket bättre på det språket. På bekostnad av svenskan då kanske om man bor i Sverige.
Men går man på förskola från att man är ett, två, tre år. Så är det väl lugnt. Man kommer bli bra på svenska också. Speciellt om man lever i Sverige i det samhället. Men det är ju så med flerspråket. Det viktas åt något håll. Det blir undervikligen så att något blir lite starkare.
Speciellt inom vissa domäner. Och något blir svagare. Så då får man försöka hitta en balans till sina barn i det där. Så att det inte blir för stor övervikt åt det ena hållet. Men det tror jag inte är så jättesvårt och inte ett jättestort problem.
Saken som några av mina kursdeltagare har rapporterat om. Det är ju det här att plötsligt har man en svensk hem. Att Sverige flyttar in med det här barnet. Att plötsligt vill barnet titta på svensk tv. Sjunger på svenska. Och sen är det lite kulturellt också. Men man kan inte ha det här isolerade hushållet.