Existentialism: Søren Kierkegaard
Hej filosofer, jag heter Joakim och idag ska vi prata om den danske filosofen Søren Kierkegaard.
”Det gäller att finna en sanning, som är sanning för mig, att finna en idé för vilken jag vill leva och dö.”
Så skrev den danske filosofen Søren Kierkegaard.
Han tog tydligt avstånd från alla generella definitioner av vad det innebär att vara människa
och satte individens val i fokus – det vi idag kallar existentialism.
Kierkegaard växte upp i Köpenhamn under svåra förhållanden.
Fadern var sträng, deprimerad och djupt religiös.
Han krävde fullkomlig lydnad av sin son och allt slarv bestraffades.
Som barn fick Kierkegaard inte ha några leksaker och han fick aldrig gå ut på egen hand.
Istället tog fadern med sonen på fantasipromenader i lägenheten där de låtsades att de gick omkring i staden.
Det är inte konstigt att Kierkegaard växte upp som en ensamvarg och att han hade svårt att få vänner.
Under ungdomsåren växte också en påträngande ångest fram som kom att prägla honom genom livet.
Trots sin uppväxt menade Kierkegaard att vi alltid kan ingripa och förändra vår situation.
Vi är aldrig offer för omständigheterna utan kan bryta oss fria från vårt öde.
Våra liv kännetecknas av att nuet är fyllt med alternativ och möjligheter.
Det är just detta som skiljer oss från djur och ting, menade Kierkegaard.
En hund kan aldrig vara något annat än en hund, och den funderar sannolikt aldrig över sin ”hundighet”.
Men människan reflekterar över sig själv, sin plats i tillvaron och hur hon ska förhålla sig
till att vara människa.
Vi präglas av vårt arv och vår miljö, men har ändå ett handlingsutrymme som djur och ting inte har.
Vi är fria att bestämma över vårt handlande.
Som filosof var Kierkegaard intresserad av idéer som frihet, ångest, förtvivlan
och vad det innebär att vara människa.
Hans tankar om dessa ämnen har påverkat efterföljande filosofer,
varför han ofta benämns som den förste existentialisten.
Han menade att en människa lever sant och äkta först när hon ”väljer sig själv”, tar personlig ställning.
Sanningen som Kierkegaard pekade på var inte en abstrakt sanning skild från den mänskliga existensen.
Sådana objektiva sanningar är användbara om man strävar efter vetenskaplig förståelse,
men när det kommer till vad det innebär att vara människa är sådana objektiva sanningar meningslösa.
Sanning han sökte var den subjektiva eller existentiella sanningen,
eller som han själv uttryckte det: ”subjektiviteten är sanningen!”
Motsatsen till all leva sant är att göra som alla andra; att låta livet rinna iväg utan att egentligen bry sig.
Detta medför att meningen med livet är subjektivt.
Vi skapar därmed oss själva, och det finns ingen mening i världen bortom den mening vi själva tillför den.
Varje människa måste själv välja sitt liv och det blir därför omöjligt att presentera det rätta sättet att leva.
Det finns inget svar på hur vi ska leva våra liv utan varje individ måste själv göra alla dessa stundtals svåra val.
Vad Kierkegaard ansåg sig kunna bidraga med var därför enbart en demonstration
av de val han själv tagit i livet.
Liksom alla andra var han tvungen att ta ställning till njutning, kärlek, äktenskap, moral, religion och död.
På så sätt innehåller hans livsval och tänkande något som angår alla.
Kierkegaard menade att möjligheten att välja våra liv leder till ångest
och beskriver känslan som svindel inför ett stup.
Människan drabbas av svindel inför de oändliga valmöjligheter friheten skänker
och söker krampaktigt efter något ändligt att klamra sig fast vid.
Det finns inga manualer med hur vi bör välja, och därför inga standarder för framgång.
”Ångest kan jämföras med svindel. Den, vars öga kommer att skåda ned i ett gapande djup, han får
svindel… Ångest är den frihetens svindel, som uppstår då anden skall sätta syntesen och friheten skådar ned i
sin egen möjlighet och då griper tag i det ändliga att hålla sig i. I denna svindel segnar friheten ned.”
Kierkegaards ångest är inte en rädsla inför speciella situationer,
det är känslan av tomheten man kan känna inför själva livet och existensen.
Livets väg måste man dessutom ”vandra utan att möta en enda resenär”.
Enligt Kierkegaard är de allra flesta för fega för att uthärda den ångest och fruktan detta medför,
och letar ständigt efter sätt att fly undan ångesten och valmöjligheterna.
Det vanligaste är att göra sig till en dussinmänniska.
En sådan väljer att följa och låta sig styras av sociala konventioner.
Vi har alla en dussinmänniska inom oss, men det gäller att inte låta denna styra.
Eller som Kierkegaard uttryckte det:
”För varje enskild individ som flyr in i folkmassan… flyr i feghet från att vara en enskild individ.”
Samtidigt är det i de svåra valsituationerna som våra liv blir som mest verkliga.
Vi känner i valet hur ensamma vi är och söker desperat efter ett sätt att välja rätt.
Kierkegaard förkastar dock alla tankesystem och regler för hur vi ska välja,
något som inkluderar såväl religion som filosofi.
Det är här Kierkegaards subjektivitet kommer in – i valsituationen är vi helt utelämnade åt oss själva.
Det enda råd han ger oss är att göra våra val så ärligt som möjligt.
Tanken på den existentiella ångesten kom att bli ett centralt tema
för framtida existentialister såsom Jean-Paul Sartre.
Enligt Kierkegaard var ”Livet inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas.”
I boken ”Antingen - eller” beskriver Kierkegaard tre olika livsstilar, eller livsstadier, för att hantera vår ångest,
tre sätt att lämna dussinmänniskan bakom oss:
Den estetiska människan eftersträvar njutning, materiella ting och upplevelser
genom att leva i nuet och frånsäga sig förpliktelser.
Han exemplifierar människotypen med äventyraren, förföraren eller konstnären.
Men ofta räcker inte detta, människan längtar efter något mer.
Man bli uttråkad, livet blir ensamt, tomt och fyllt av leda.
Ur detta leverne uppstår ångest och förtvivlan, och estetikern väljer mellan att begå självmord eller bli en
ironiker som raljerar över allt och alla, inklusive sig själv.
Ur ovanstående kan den etiska människan uppstå.
Här värdesätter man själslig njutning såsom vänskap, godhet och ett ”meningsfullt” liv.
I denna fas tar man sitt ansvar som medborgare, familjemedlem och yrkesman.
Man hänger sig åt livsprojekt och upplever en känsla av mening.
Etikern är inte alltid god, men han kan i alla fall uppfatta sina handlingar som goda eller onda.
Detta till skillnad från estetikern som inte kan lägga denna moraliska aspekt på sitt beteende.
Men också etikerns liv är problematiskt, varför Kierkegaard menar att vi inte behöver stanna där.
Det är lätt att se sina egna begränsningar och sin oförmåga, trots uppoffringar och goda intentioner.
Kanske blir han då en humorist,
en person som tror på det goda men inser det löjliga i människors storslagna planer.
I strävan efter att finna en mening som är större än det egna livsprojektet måste man hänge sig åt Gud.
Den religiösa människan lämnar förnuftet och moralen bakom sig.
Kierkegaard exemplifierar med bibelberättelsen där Gud befaller Abraham att offra sin son Isak.
Först när han står vid offeraltaret med kniven höjd förklarar Gud att det hela bara varit en prövning.
Ur ett etiskt perspektiv ter sig Abraham som en potentiell mördare,
men ur ett religiöst perspektiv var han en man som lydde Gud.
Äkta kristendom är, enligt Kierkegaard, i motsats till kyrkans och prästernas kristendom alltid obekväm.
Han förkastade alla kompromisser som försökte harmonisera kristendomen med förnuftet,
vetenskapen, filosofin eller humanismen.
Han förkastade den etablerade kyrkan, och menade att tron måste präglas av ensamhet,
ångest, förtvivlan, syndkänsla och utsatthet.
För honom var det att vara kristen främst att vända sig bort från det borgerliga livets värden med trygghet,
rimlighet och värdighet, för att istället leva i tron på något absurt.
Att som Kierkegaard gör kombinera en existentialistisk livsåskådning med
en religiös övertygelse kan tyckas motsägelsefullt.
Det är också någonting som efterkommande existentialister ofta anmärker på.
Han dog endast 42 år gammal, mer eller mindre utfrusen och utskrattad av sin samtid.
Utanför Danmark var han i det närmaste okänd fram till att han populariserades av Jean-Paul Sartre
som kom att bygga vidare på hans idéer och skapa det som vi idag känner som existentialismen.
