Kapitel 45
DET VAR SÅ VACKERT ATT JAG VILLE GRÅTA
Helena och jag räknade dagarna.
Vi skulle få vårt första barn. Det skulle ske på Lunds lasarett,
för vi litade mest på den svenska vården.
Men det var inte helt enkelt.
Det var media och fotografer.
Det var hysteriskt. Vi tog med oss vakter
och sjukhuset stängde en avdelning åt oss.
Utanför patrullerade polis. Vi var nervösa båda två. Har jag sagt att jag hatar sjukhus? Jag hatar sjukhus.
Jag mår bra när andra mår bra.
Är folk sjuka omkring mig blir jag också sjuk.
Åtminstone känns det så. Jag får ont i magen
av sjukhus. Oftast sticker jag så fort jag kan. Nu hade jag bestämt mig för att stanna och vara med.
Det gjorde mig spänd.
Men värst var det för Helena förstås.
Det är inte lätt att vara jagad medan du föder
ditt första barn. Om något går fel får hela världen
reda på det. Skulle något gå fel?
Jag hade en massa såna tankar. Men det gick bra.
Efteråt kände jag glädje så klart, lycka.
Det var en så fin liten pojke och vi hade klarat det.
Jag var farsa. Att något kunde vara fel på pojken
fanns inte i mitt huvud. Vi hade klarat pärsen
och läkarna och sköterskorna verkade så glada.
Men dramat var inte över, inte alls. Vi döpte pojken till Maximilian.
Det lät mäktigt. Maximilian Ibrahimović.
Vi kallade honom Maxi, men det var bra det också.
Jag drog från sjukhuset nästan direkt.
En väktare satte på mig en läkarrock
för att lura journalisterna.
Sedan stoppades jag ner i en tvättkorg. Helt sjukt.
Väktaren körde korgen ner i garaget.
Där hoppade jag ur, klädde av mig och stack
till Italien. Det var inte lika lätt för Helena.
Det hade varit en jobbig förlossning
och hon var inte lika van vid allt kaos. Jag hade köpt ett radhus i Svågertorp till min mamma.
Dit smugglades Helena och Maxi i varsin bil.
Vi trodde att hon skulle få vara ifred där.
Men efter bara en timme samlades journalisterna
utanför radhuset. Helena kände sig jagad
och flög snart till Milano igen. Jag skulle spela match mot Chievo på San Siro.
Jag var bänkad, för jag hade inte sovit mycket.
Mina tankar fladdrade. Jag tittade upp mot publiken.
Ultras, Inters hårdaste supportrar,
hade hängt en jättestor vit duk från läktaren.
På den duken stod det Benvenuto Maximilian,
Välkommen Maximilian. Jag undrade:
Vem fan är Maximilian? Är det någon spelare?
Sen fattade jag. Det var min son.
Ultras välkomnade min kille till livet!
Det var så vackert att jag ville gråta. De där fansen är inte att leka med.
De är tuffa killar. Men nu ... vad ska jag säga?
Det var Italien när det är som bäst.
Det var kärleken till fotbollen och kärleken till barnen. Jag tog fram telefonen och tog en bild som jag skickade
till Helena. Få saker har gått in i hjärtat på henne så.
Hon får fortfarande tårar i ögonen
när hon pratar om det.