×

Mes naudojame slapukus, kad padėtume pagerinti LingQ. Apsilankę avetainėje Jūs sutinkate su mūsų slapukų politika.

image

En syster i mitt hus, Kapitel 4 (1)

Kapitel 4 (1)

TREDJE DAGEN

Jag hade drömt om Amanda. Men trots att jag låg alldeles stilla med ögonen slutna och försökte hålla kvar drömmen bleknade den obevekligen. Hon hade hållit om mig och jag hade känt hennes varma andedräkt mot min hals. Men det hon viskat i mitt öra var förlorat. Jag tänkte sällan medvetet på henne numera. Men hon var en konstant närvaro, ungefär som min egen kropp. Hon var en del av mig.

Det hände fortfarande att jag överfölls av en outsäglig sorg över att hon inte fanns i verkligheten. Jag kunde drabbas av en stark längtan efter att höra hennes röst, känna hennes doft. Överraskas av hennes tankar och idéer. Men allt det som var Amanda i mig nu var bara en produkt av mina minnen och vad jag sedan själv lagt till.

Det var tidigt och solen var ännu bara en svag aning i öster. Jag svepte täcket om mig och sjönk ner på en av solstolarna. Daggen låg fuktig och staden nedanför var helt stilla.

Det hände att jag kände mig utanför också här. Som om platsen drog sig undan och inte inkluderade mig. Eller så var det jag som inte kunde ta till mig platsen fullt ut. Kanske jag är rädd att ge mig hän, inte bara i förhållande till människor, utan också till platser. Jag kan inte minnas att jag känt mig fullt ut hemma på någon plats. Ibland när jag läser eller hör om andra människors förhållande till platser kan jag känna sorg över att jag inte har någon sådan plats, eller något sådant förhållande.

Jag var hoppfull när vi hittade huset och började föreställa oss hur det skulle vara att bosätta sig här. Nu kan jag aldrig få veta hur jag skulle ha funnit mig tillrätta om allt gått som vi tänkt. Som det är, får jag nöja mig med den känsla av ro jag ändå kan uppleva här.

Jag tänker på Amanda. Hon var sexton år sista gången jag såg henne. Men eftersom jag bär henne med mig ständigt föreställer jag mig att hon skulle ha utvecklats ungefär som jag själv. Vilket egentligen är ett bisarrt antagande. Jag vill ju tro att vi var två sidor av en och samma individ. Men det är naturligtvis inte sant. Amanda var inte som jag.

Ytligt sett var vi förstås lika varandra. Enäggstvillingar och förvillande lika till utseendet. Förmodligen skulle vi fortfarande ha sett någorlunda lika ut nu också. Men Amandas liv skulle inte ha utvecklats som mitt. Och mitt skulle förmodligen inte heller ha sett ut som det gör. Det är omöjligt att föreställa sig det som aldrig blev.

Jag reste mig och gick nerför trappan till köket. Jag insåg att jag väntat mig att Emma skulle ha vaknat före mig igen, men det syntes inga spår av att hon varit uppe, så jag antog att hon fortfarande sov. Jag satte på kaffe och öppnade dörren ut till trädgården. Det är inte en trädgård, egentligen. Bara en liten stenlagd gård omgärdad av en hög mur på ena sidan och huset på den andra.

När jag är ensam sitter jag sällan där, men av någon anledning slog jag mig ner vid det runda bordet med min kaffekopp. Det överraskade mig att jag faktiskt såg fram emot att hon skulle dyka upp.

Men Emma dröjde och till slut gick jag ner för att duscha och klä mig. Solen hade gått upp när jag kom tillbaka till köket och det såg ut att bli ännu en fin dag. Jag övervägde att gå ner och köpa bröd men hann inte bestämma mig förrän jag hörde Emma öppna sovrumsdörren. Hon såg trött ut, som om hon haft en sömnlös natt.

”God morgon”, sa hon och kom sakta mot mig. Hon var barfota och hade sin vita morgonrock på sig. Den hängde löst runt hennes tunna kropp och det korta ljusa håret låg tätt mot huvudet. Plötsligt fick jag en vision av en patient på ett sjukhus. Jag hällde upp en kopp kaffe och räckte den åt henne. Hon tog den och fortsatte sakta ut på gården där hon slog sig ner vid bordet. Jag tog min kopp och gjorde henne sällskap.

”Det ser ut att bli en fin dag”, sa jag för att säga någonting. Emma svarade inte.

”Vad säger du om en promenad till Port Lligat? Vi kan besöka Salvador Dalís hus där. Jag har visserligen sett det förut, men varje gång jag kommer tillbaka upptäcker jag någonting nytt. Jag kan ringa och höra om det finns någon guidad tur som vi kan komma med på.”

Emma hade tänt en cigarett. Hon såg på mig med ett tankfullt uttryck.

”För min del behöver vi inte göra någonting alls, Maria. Som du kanske märkt är jag inte i någon vidare form.”

”Men det här är bara en kort promenad. En kvart eller så. Bara upp över kullen här bakom och ner i nästa dal. Man går längs vägen och vi kan ta tid på oss. Jag tror du kommer att tycka om det.”

Hon svarade inte genast.

”Jag har varit sjuk”, sa hon till sist. ”Jag orkar inte riktigt lika mycket som förut. I alla fall inte just nu.”

”Jag är ledsen. Jag hade ingen aning.” Jag såg frågande på henne. ”Vill du berätta?”

Hon skakade på huvudet.

”Klart du inte kunde veta. Jag är mycket bättre nu. Men jag vill helst inte prata om det. Tyckte bara jag måste förklara varför jag är så långsam. Men en kort promenad idag blir bra. Du behöver inte gå i min takt.”

Ända sedan hon steg av bussen hade jag varit förvånad över hur förändrad hon var. Jag hade ingen aning om vad det kunde vara för fel. Men jag var lättad över att hon själv ändå gett någon sorts förklaring. Även om hon inte sagt mycket. Jag kände att jag inte kunde fråga mer. Det fick bli på hennes villkor.

”Klart vi går tillsammans.”

* När vi väl avverkat den branta backen och tagit oss upp på krönet stannade vi till för att gå in i det lilla kapellet. Dörren till kyrkogården stod öppen, men Emma skakade på huvudet.

”Nej, tack. Inte för mig. Men kapellet kan jag följa med in i.”

Jag vet inte varför men jag har blivit mer och mer fascinerad av religiösa boningar av olika slag. Kanske jag letar efter någonting i dem. Just det här lilla vitkalkade kapellet har berört mig särskilt starkt alltsedan jag såg det första gången. Kanske mer än katedralen i stan. Jag vet inte om det används till någonting. Men det ser alltid rent och fint ut därinne. Som om någon sköter om det. De vita väggarna är i stort sett utan prydnader. Ja, hela det lilla utrymmet är enkelt och avskalat. Vi slog oss ner en stund på en av träbänkarna.

”Det är ljusare här”, sa Emma. ”Här skulle kanske till och med jag kunna finna lite ro.”

Märkligt nog var det som om vi båda lyckades finna en stunds vila och vi blev kvar i det svala ljusa rummet en bra stund.

På vägen ner stannade vi då och då för att se på utsikten. Det var svårt att tänka sig att det var oktober. Små vita segelbåtar drev på det glittrande havet nedanför och olivlundarnas grågröna bladverk skuggade marken på sluttningen nedanför oss. Emma stod med händerna vilande på muren som löpte längs vägen.

”Jag kan förstå att han ville bo här.”

”Vem?”

”Salvador Dalí, förstås. Det är väl hans hus som ligger därnere?”

Hon pekade mot det vita huset nere vid havet. Det var inte ett hus, egentligen, utan en samling små hus som byggts ihop. Jag hade ofta jämfört det med Carl Larssons Sundborn. En bostad som fått växa organiskt vartefter behov uppstått och idéer kunnat realiseras. Resultatet av olika sorters investeringar: kreativa, praktiska och ekonomiska. Och ett uttryck för ägarens personlighet. Så långt från mitt eget boende som man kunde komma.

Vi fick en kunnig och sympatisk ung guide och gruppen med besökare verkade genuint intresserade av vad hon hade att berätta. Själv hade jag svårt att uppbåda något intresse den här gången. Jag upplevde rummen som blekare och dammigare än vid tidigare besök. Det gjorde mig nedstämd. När vi vandrat genom de öppna delarna av själva huset fick vi själva utforska trädgården.

Vi gick upp på höjden och in i det lilla huset som låg för sig självt däruppe. En svartvit dokumentärfilm visades på den vita stenväggen därinne och stolar stod utplacerade längs den motsatta väggen. Vi slog oss ner. Filmen innehöll korta klipp ur Dalís liv och intervjuer med honom. Jag slogs av att hans ständigt närvarande fru aldrig någonsin tycktes säga någonting. Ändå hade hon varit en sådan stark närvaro i huset. Och i Dalís konst. Men kanske var det som det skulle vara.

En musa kanske måste bevara någon sorts mystik bakom sitt hemlighetsfulla leende. Och vem vet hur deras förhållande var när de var ensamma, utan publik.

Efter halvmörkret därinne bländades vi av ljuset när vi kom ut och Emma satte på sig solglasögonen.

”Hörde du vad han berättade? Om sin döda bror? En bror han aldrig sett, men vars namn han fick överta. Hur han hela barndomen upplevde att det var till brodern som föräldrarna egentligen riktade sig när de använde hans namn? Att de fortsatte att älska det förlorade barnet genom det levande. Och hur han senare upplevde att han tvingades döda brodern inom sig för att själv kunna leva.”

Emma såg uppriktigt tagen ut.

”Jag vet inte varför, men jag fick för mig att jag kanske blev mammas enda barn. Att jag var oss alla tre. Samtidigt som jag aldrig egentligen upplevde att jag själv fanns.”

Hon såg på mig och log ett lite generat leende.

”Vilket trams jag kommer med. Men jag blev så konstigt berörd av den där sekvensen om brodern. Men nu går vi och äter, tycker jag.”

”Ja, det är lunchdags, absolut. Det finns ett litet ställe bara en bit bort. Enkelt, men deras grillade fisk är god.”

Vi vandrade sakta längs havet och plötsligt kände jag hur Emma stack sin hand under min arm. Jag var inte säker på om det var för att hon behövde stöd, eller om det var någonting annat. Men jag lät det i alla fall ske.

Vi åt grillade räkor, bläckfisk och hälleflundra och drack det lokala vita vinet till.

”Det känns konstigt att sitta här och dricka vin mitt på dagen.” Emma lyfte sitt glas och skålade. ”Ovant. Och härligt.”

Den vänliga ägaren gick mellan borden och konverserade med gästerna. Han kände igen mig och log brett när han närmade sig. Maya och jag hade ofta ätit här. Men nu var det länge sedan.

”Jag har min syster med mig idag”, sa jag och presenterade dem för varandra. ”Emma är här på besök några dagar.”

Marcello vände sig till Emma och ställde några artiga frågor. Emma log och verkade plötsligt avslappnad. Det var som om hon hade en social personlighet som hon kunde slå på vid behov. Någon som inte alls var densamma som den hon var privat. Jag såg hur hon obesvärat pratade och gestikulerade och jag kunde se Marcellos förtjusning.

”Jag hoppas din syster blir lika fäst vid den här platsen som du, Maria. Så hon kommer tillbaka. Jag hoppas få se er här snart igen båda två.”

Jag nickade, men sa ingenting.

Det verkade som om promenaden hem gick lättare för Emma, men när vi steg in i huset sa hon att hon tänkte lägga sig en stund. Själv gick jag upp och satte mig vid datorn.

Tredje dagen. Jag vet inte mycket mer om Emma, trots att hon ju berättat om Olof. Och att hon varit sjuk. Men det är som om hon ändå inte berättar. Eller så är det jag som inte lyssnar. Kanske jag inte vill veta. Och jag försöker fortfarande undvika att berätta någonting själv. Det går sisådär. Det slipper ur mig både det ena och det andra som jag inte alls tänkt mig.

Learn languages from TV shows, movies, news, articles and more! Try LingQ for FREE

Kapitel 4 (1) Kapitel 4 (1) Chapter 4 (1)

TREDJE DAGEN

Jag hade drömt om Amanda. Men trots att jag låg alldeles stilla med ögonen slutna och försökte hålla kvar drömmen bleknade den obevekligen. |||||||||||||||faded|it|relentlessly But even though I lay completely still with my eyes closed and tried to keep the dream, it faded relentlessly. Hon hade hållit om mig och jag hade känt hennes varma andedräkt mot min hals. ||held on|||||||||breath|||neck She had held me and I had felt her warm breath against my throat. Men det hon viskat i mitt öra var förlorat. |||whispered|||ear||lost But what she whispered in my ear was lost. Jag tänkte sällan medvetet på henne numera. ||rarely|consciously|||nowadays Men hon var en konstant närvaro, ungefär som min egen kropp. |||||presence|approximately|||| Hon var en del av mig.

Det hände fortfarande att jag överfölls av en outsäglig sorg över att hon inte fanns i verkligheten. |happened||||was overwhelmed|||unspeakable|||||||| Jag kunde drabbas av en stark längtan efter att höra hennes röst, känna hennes doft. ||could be struck||||||||||||scent Överraskas av hennes tankar och idéer. Surprised by her thoughts||||| Men allt det som var Amanda i mig nu var bara en produkt av mina minnen och vad jag sedan själv lagt till. ||||||||||||product|||memories||||||added|

Det var tidigt och solen var ännu bara en svag aning i öster. ||||||||||hint||the east Jag svepte täcket om mig och sjönk ner på en av solstolarna. |wrapped|the blanket||||sank|||||the sun loungers Daggen låg fuktig och staden nedanför var helt stilla. the fog||moist||the city||||

Det hände att jag kände mig utanför också här. There were times when I felt like an outsider here too. Som om platsen drog sig undan och inte inkluderade mig. |||||away|||included| As if the place was pulling away and not including me. Eller så var det jag som inte kunde ta till mig platsen fullt ut. Or maybe it was me who couldn't fully embrace the place. Kanske jag är rädd att ge mig hän, inte bara i förhållande till människor, utan också till platser. maybe|||afraid||||myself completely||||relation|||||| Jag kan inte minnas att jag känt mig fullt ut hemma på någon plats. Ibland när jag läser eller hör om andra människors förhållande till platser kan jag känna sorg över att jag inte har någon sådan plats, eller något sådant förhållande. |||read||||||relationship||||||||||||||||||relationship Sometimes when I read or hear about other people's relationship with places, I can feel sadness over not having such a place or such a relationship.

Jag var hoppfull när vi hittade huset och började föreställa oss hur det skulle vara att bosätta sig här. ||hopeful|||||||imagine|||||||settle down|| I was hopeful when we found the house and started to imagine what it would be like to settle here. Nu kan jag aldrig få veta hur jag skulle ha funnit mig tillrätta om allt gått som vi tänkt. ||||||||||found||settled in|||gone||| Now I can never know how I would have felt if everything had gone as we thought. Som det är, får jag nöja mig med den känsla av ro jag ändå kan uppleva här. |||||satisfy||||||peace||||experience|

Jag tänker på Amanda. Hon var sexton år sista gången jag såg henne. Men eftersom jag bär henne med mig ständigt föreställer jag mig att hon skulle ha utvecklats ungefär som jag själv. |||carry||||constantly|imagine|||||||developed|||| Vilket egentligen är ett bisarrt antagande. |actually|||bizarre|assumption Jag vill ju tro att vi var två sidor av en och samma individ. |||||||||||||individual Men det är naturligtvis inte sant. Amanda var inte som jag.

Ytligt sett var vi förstås lika varandra. Superficially||||of course|| Enäggstvillingar och förvillande lika till utseendet. Identical twins||deceptively|||appearance Förmodligen skulle vi fortfarande ha sett någorlunda lika ut nu också. probably||||||somewhat|||| Men Amandas liv skulle inte ha utvecklats som mitt. Och mitt skulle förmodligen inte heller ha sett ut som det gör. Det är omöjligt att föreställa sig det som aldrig blev. ||||imagine|||||

Jag reste mig och gick nerför trappan till köket. |got up||||||| Jag insåg att jag väntat mig att Emma skulle ha vaknat före mig igen, men det syntes inga spår av att hon varit uppe, så jag antog att hon fortfarande sov. ||||||||||||||||showed||signs||||had been||||assumed|||| Jag satte på kaffe och öppnade dörren ut till trädgården. Det är inte en trädgård, egentligen. ||||garden| Bara en liten stenlagd gård omgärdad av en hög mur på ena sidan och huset på den andra. |||||ympäröity|||||||||||| |||paved|courtyard|surrounded by||||||||||||

När jag är ensam sitter jag sällan där, men av någon anledning slog jag mig ner vid det runda bordet med min kaffekopp. |||||||||||reason|sat down||||||round|||| When I am alone, I seldom sit there, but for some reason, I sat down at the round table with my coffee cup. Det överraskade mig att jag faktiskt såg fram emot att hon skulle dyka upp. |surprised|||||||||||show up| It surprised me that I was actually looking forward to her showing up.

Men Emma dröjde och till slut gick jag ner för att duscha och klä mig. ||took her time|||||||||||| But Emma was delayed, and eventually, I went down to take a shower and get dressed. Solen hade gått upp när jag kom tillbaka till köket och det såg ut att bli ännu en fin dag. The sun had risen when I returned to the kitchen and it looked like it would be another nice day. Jag övervägde att gå ner och köpa bröd men hann inte bestämma mig förrän jag hörde Emma öppna sovrumsdörren. |considered||||||||didn't have time||decide||until||||| I considered going down to buy bread but didn't manage to decide before I heard Emma open the bedroom door. Hon såg trött ut, som om hon haft en sömnlös natt. |||||||||sleepless| She looked tired, as if she had had a sleepless night.

”God morgon”, sa hon och kom sakta mot mig. ||||||slowly|| Hon var barfota och hade sin vita morgonrock på sig. ||barefoot|||||bathrobe|| Den hängde löst runt hennes tunna kropp och det korta ljusa håret låg tätt mot huvudet. ||loosely|||thin|body||||light|hair||close to|| It hung loosely around her thin body and the short blonde hair lay close to her head. Plötsligt fick jag en vision av en patient på ett sjukhus. ||||vision|||patient||| Suddenly, I had a vision of a patient in a hospital. Jag hällde upp en kopp kaffe och räckte den åt henne. |poured||||||handed it to||| I poured a cup of coffee and handed it to her. Hon tog den och fortsatte sakta ut på gården där hon slog sig ner vid bordet. She took it and slowly continued out to the yard where she sat down at the table. Jag tog min kopp och gjorde henne sällskap. |||||||company I took my cup and kept her company.

”Det ser ut att bli en fin dag”, sa jag för att säga någonting. "It looks like it will be a nice day," I said to say something. Emma svarade inte. Emma did not respond.

”Vad säger du om en promenad till Port Lligat? |||||||Port|Port Lligat "What do you say about a walk to Port Lligat? Vi kan besöka Salvador Dalís hus där. |||Salvador Dalí|Dalí's|| We can visit Salvador Dalí's house there. Jag har visserligen sett det förut, men varje gång jag kommer tillbaka upptäcker jag någonting nytt. ||indeed|||before|||||||discover||| Jag kan ringa och höra om det finns någon guidad tur som vi kan komma med på.” |||||||||guided||||||| I can call and see if there is a guided tour that we can join.

Emma hade tänt en cigarett. ||lit|| Emma had lit a cigarette. Hon såg på mig med ett tankfullt uttryck. ||||||thoughtful expression|expression She looked at me with a thoughtful expression.

”För min del behöver vi inte göra någonting alls, Maria. Som du kanske märkt är jag inte i någon vidare form.” |||||||||great|

”Men det här är bara en kort promenad. En kvart eller så. A quarter of an hour or so. Bara upp över kullen här bakom och ner i nästa dal. |||the hill|||||||valley Just up over the hill behind here and down into the next valley. Man går längs vägen och vi kan ta tid på oss. |walks||||||||| You walk along the road and we can take our time. Jag tror du kommer att tycka om det.”

Hon svarade inte genast. |||immediately She didn't answer right away.

”Jag har varit sjuk”, sa hon till sist. "I've been sick," she finally said. ”Jag orkar inte riktigt lika mycket som förut. |can handle|||||| "I can't handle quite as much as I used to. I alla fall inte just nu.”

”Jag är ledsen. I'm sorry. Jag hade ingen aning.” Jag såg frågande på henne. I had no idea.” I looked at her questioningly. ”Vill du berätta?” “Do you want to tell me?”

Hon skakade på huvudet.

”Klart du inte kunde veta. Of course you couldn't have known. Jag är mycket bättre nu. I am much better now. Men jag vill helst inte prata om det. But I would rather not talk about it. Tyckte bara jag måste förklara varför jag är så långsam. Men en kort promenad idag blir bra. Du behöver inte gå i min takt.” ||||||pace

Ända sedan hon steg av bussen hade jag varit förvånad över hur förändrad hon var. ||||||||||||changed|| Jag hade ingen aning om vad det kunde vara för fel. I had no idea what could be wrong. Men jag var lättad över att hon själv ändå gett någon sorts förklaring. |||||||||given||sort of| But I was relieved that she had still given some sort of explanation herself. Även om hon inte sagt mycket. Even though she hadn't said much. Jag kände att jag inte kunde fråga mer. Det fick bli på hennes villkor. |||||terms

”Klart vi går tillsammans.” "Of course we will go together."

* När vi väl avverkat den branta backen och tagit oss upp på krönet stannade vi till för att gå in i det lilla kapellet. |||cleared||steep|the hill||||||the summit|||||||||||the chapel * Once we had conquered the steep hill and made it to the ridge, we stopped to enter the small chapel. Dörren till kyrkogården stod öppen, men Emma skakade på huvudet. ||the cemetery||open||||| The door to the cemetery was open, but Emma shook her head.

”Nej, tack. Inte för mig. Men kapellet kan jag följa med in i.”

Jag vet inte varför men jag har blivit mer och mer fascinerad av religiösa boningar av olika slag. |||||||||||||religious|dwellings|||types Kanske jag letar efter någonting i dem. ||am looking|||| Maybe I'm looking for something in them. Just det här lilla vitkalkade kapellet har berört mig särskilt starkt alltsedan jag såg det första gången. ||||whitewashed|the chapel||touched me|||strongly|ever since||||| This little whitewashed chapel has particularly touched me ever since I saw it for the first time. Kanske mer än katedralen i stan. Maybe more than the cathedral in town. Jag vet inte om det används till någonting. |||||is used|| Men det ser alltid rent och fint ut därinne. Som om någon sköter om det. |||takes care of|| De vita väggarna är i stort sett utan prydnader. ||the walls||||||decorations Ja, hela det lilla utrymmet är enkelt och avskalat. ||||||||alastonta ||||space||simple||unadorned Vi slog oss ner en stund på en av träbänkarna. |sat down||||||||the wooden benches We settled down for a moment on one of the wooden benches.

”Det är ljusare här”, sa Emma. ||brighter||| "It's brighter here," said Emma. ”Här skulle kanske till och med jag kunna finna lite ro.” "Here, maybe even I could find some peace."

Märkligt nog var det som om vi båda lyckades finna en stunds vila och vi blev kvar i det svala ljusa rummet en bra stund. |||||||||||a moment of|rest|||||||cool||||| Strangely enough, it was as if we both managed to find a moment of rest and we stayed in the cool, bright room for quite a while.

På vägen ner stannade vi då och då för att se på utsikten. ||||||||||||the view On the way down, we stopped now and then to look at the view. Det var svårt att tänka sig att det var oktober. It was hard to imagine that it was October. Små vita segelbåtar drev på det glittrande havet nedanför och olivlundarnas grågröna bladverk skuggade marken på sluttningen nedanför oss. ||||||||||oliivilehtojen|||||||| ||sailboats||||sparkling||||olive groves|gray-green|foliage|shaded|||the slope|| Small white sailboats drifted on the sparkling sea below, and the gray-green foliage of the olive groves shaded the ground on the slope beneath us. Emma stod med händerna vilande på muren som löpte längs vägen. ||||resting||||ran|| Emma stood with her hands resting on the wall that ran alongside the road.

”Jag kan förstå att han ville bo här.” "I can understand why he wanted to live here."

”Vem?” "Who?"

”Salvador Dalí, förstås. |Salvador Dalí| "Salvador Dalí, of course." Det är väl hans hus som ligger därnere?” |||||||down there Isn't it his house that is down there?

Hon pekade mot det vita huset nere vid havet. |pointed||||||| She pointed at the white house down by the sea. Det var inte ett hus, egentligen, utan en samling små hus som byggts ihop. ||||||||collection of||||built| It wasn't really a house, but a collection of small houses that had been built together. Jag hade ofta jämfört det med Carl Larssons Sundborn. |||compared||||Larsson's|Sundborn I had often compared it to Carl Larsson's Sundborn. En bostad som fått växa organiskt vartefter behov uppstått och idéer kunnat realiseras. |||||organically grown|as needed||arose||||could be realized Resultatet av olika sorters investeringar: kreativa, praktiska och ekonomiska. ||||investments|||| Och ett uttryck för ägarens personlighet. ||expression||owner's| Så långt från mitt eget boende som man kunde komma. |||||home|||| As far from my own residence as one could get.

Vi fick en kunnig och sympatisk ung guide och gruppen med besökare verkade genuint intresserade av vad hon hade att berätta. |||knowledgeable||likeable||||||||genuinely||||||| We had a knowledgeable and sympathetic young guide, and the group of visitors seemed genuinely interested in what she had to say. Själv hade jag svårt att uppbåda något intresse den här gången. I personally had a hard time mustering any interest this time. Jag upplevde rummen som blekare och dammigare än vid tidigare besök. ||||||pölyisempi|||| |experienced|||paler||dustier|||previous| I found the rooms to be paler and dustier than during previous visits. Det gjorde mig nedstämd. |||depressed That made me feel down. När vi vandrat genom de öppna delarna av själva huset fick vi själva utforska trädgården. |||||||||||||explore| After we walked through the open parts of the house, we got to explore the garden ourselves.

Vi gick upp på höjden och in i det lilla huset som låg för sig självt däruppe. ||||the height|||||||||||by itself|up there En svartvit dokumentärfilm visades på den vita stenväggen därinne och stolar stod utplacerade längs den motsatta väggen. |black and white|documentary film|||||stone wall|||||arranged|||opposite| Vi slog oss ner. Filmen innehöll korta klipp ur Dalís liv och intervjuer med honom. the film|||||||||| Jag slogs av att hans ständigt närvarande fru aldrig någonsin tycktes säga någonting. |||||constantly|present|||||| Ändå hade hon varit en sådan stark närvaro i huset. |||||||presence|| Och i Dalís konst. |||art Men kanske var det som det skulle vara. But perhaps it was meant to be.

En musa kanske måste bevara någon sorts mystik bakom sitt hemlighetsfulla leende. |hiiri|||||||||| |muse|||preserve|||mystique|||mysterious|smile A muse may need to preserve some sort of mystique behind her mysterious smile. Och vem vet hur deras förhållande var när de var ensamma, utan publik. |||||relationship||||||| And who knows how their relationship was when they were alone, without an audience.

Efter halvmörkret därinne bländades vi av ljuset när vi kom ut och Emma satte på sig solglasögonen. |twilight||dazzled|||||||||||||sunglasses

”Hörde du vad han berättade? Did you hear what he told? Om sin döda bror? About his dead brother? En bror han aldrig sett, men vars namn han fick överta. ||||||whose||||inherit A brother he has never seen, but whose name he was given. Hur han hela barndomen upplevde att det var till brodern som föräldrarna egentligen riktade sig när de använde hans namn? |||childhood||||||the brother||||addressed|||||| Att de fortsatte att älska det förlorade barnet genom det levande. ||||||||||living That they continued to love the lost child through the living. Och hur han senare upplevde att han tvingades döda brodern inom sig för att själv kunna leva.” |||||||was forced to|||within|||||| And how he later experienced that he was forced to kill the brother within himself in order to live.

Emma såg uppriktigt tagen ut. ||genuinely|taken| Emma looked sincerely moved.

”Jag vet inte varför, men jag fick för mig att jag kanske blev mammas enda barn. Att jag var oss alla tre. Samtidigt som jag aldrig egentligen upplevde att jag själv fanns.”

Hon såg på mig och log ett lite generat leende. ||||||||embarrassed|

”Vilket trams jag kommer med. |nonsense||| What nonsense I'm coming up with. Men jag blev så konstigt berörd av den där sekvensen om brodern. |||||touched||||sequence|| But I was strangely touched by that sequence about the brother. Men nu går vi och äter, tycker jag.” But now let's go eat, I think.

”Ja, det är lunchdags, absolut. |||It's lunchtime| Det finns ett litet ställe bara en bit bort. |||||||piece| There is a little place just a bit further away. Enkelt, men deras grillade fisk är god.” ||||fish|| Simple, but their grilled fish is good.

Vi vandrade sakta längs havet och plötsligt kände jag hur Emma stack sin hand under min arm. |||||||||||put||||| We walked slowly along the sea and suddenly I felt Emma slip her hand under my arm. Jag var inte säker på om det var för att hon behövde stöd, eller om det var någonting annat. ||||||||||||support|||||| Men jag lät det i alla fall ske. |||||||happen But I let it happen anyway.

Vi åt grillade räkor, bläckfisk och hälleflundra och drack det lokala vita vinet till. ||||||halibut||||||| |||grilled shrimp|octopus||halibut||||local||| We ate grilled shrimp, squid, and halibut and drank the local white wine with it.

”Det känns konstigt att sitta här och dricka vin mitt på dagen.” Emma lyfte sitt glas och skålade. |||||||||||||||||toasting "It feels strange to sit here and drink wine in the middle of the day." Emma raised her glass and toasted. ”Ovant. Above Och härligt.” |wonderful And delightful.

Den vänliga ägaren gick mellan borden och konverserade med gästerna. |||||||keskusteli|| ||the owner||between the|tables||conversed|| The friendly owner walked between the tables and chatted with the guests. Han kände igen mig och log brett när han närmade sig. ||||||broadly|||approached| He recognized me and smiled widely as he approached. Maya och jag hade ofta ätit här. |||||eaten| Men nu var det länge sedan.

”Jag har min syster med mig idag”, sa jag och presenterade dem för varandra. ||||||||||introduced||| ”Emma är här på besök några dagar.”

Marcello vände sig till Emma och ställde några artiga frågor. Marcello||||||||polite| Emma log och verkade plötsligt avslappnad. ||||suddenly|relaxed Det var som om hon hade en social personlighet som hon kunde slå på vid behov. ||||||||||||turn on||| Någon som inte alls var densamma som den hon var privat. |||||the same||||| Jag såg hur hon obesvärat pratade och gestikulerade och jag kunde se Marcellos förtjusning. ||||effortlessly|||gestured|||||Marcello's|delight

”Jag hoppas din syster blir lika fäst vid den här platsen som du, Maria. ||||||attached||||||| Så hon kommer tillbaka. Jag hoppas få se er här snart igen båda två.” I hope to see you both here again soon.

Jag nickade, men sa ingenting. I nodded, but said nothing.

Det verkade som om promenaden hem gick lättare för Emma, men när vi steg in i huset sa hon att hon tänkte lägga sig en stund. It seemed like the walk home was easier for Emma, but when we stepped into the house she said that she was going to lie down for a while. Själv gick jag upp och satte mig vid datorn.

Tredje dagen. Jag vet inte mycket mer om Emma, trots att hon ju berättat om Olof. Och att hon varit sjuk. Men det är som om hon ändå inte berättar. Eller så är det jag som inte lyssnar. Kanske jag inte vill veta. Och jag försöker fortfarande undvika att berätta någonting själv. ||||avoid|||| Det går sisådär. ||so-so Det slipper ur mig både det ena och det andra som jag inte alls tänkt mig.