Kapitel 11: Två saker jag absolut aldrig velat göra (2)
Det verkar som om olika flockar inte är sammanlänkade. Hm. Antar att våra förfäder aldrig fick någon anledning att upptäcka det, för det fanns aldrig mer än en flock. Aldrig tillräckligt många vargar för två. Wow. Det är väldigt tyst. Lite kusligt, men samtidigt ganska skönt, eller hur? Antar att det var lättare för Ephraim, Quil och Levi. Inte så mycket pladder med bara tre. Eller bara två.
Håll tyst, Seth!
Ja, sir.
Sluta med det där. Det finns inte två flockar. Det finns bara FLOCKEN, och så finns det jag. Så du kan gå tillbaka nu.
Om det inte finns två flockar, hur kan vi då höra varandra men inte resten? Jag tror att du fattade ett väldigt drastiskt beslut när du vände ryggen åt Sam. Någonting förändrades. Och när jag följde efter dig, var det nog också ganska betydelsefullt.
Du kan ha rätt, medgav jag. Men allt som kan förändras, kan förändras tillbaka.
Han reste sig upp och började trava österut. Vi hinner inte gräla om det nu. Vi måste skynda oss om vi ska hinna före Sam.
Det hade han rätt i. Vi hade inte tid för den här diskussionen. Jag började springa igen, utan att pressa mig fullt lika hårt. Seth sprang snett bakom mig, vaktade min högra flank.
Jag kan springa någon annanstans tänkte han och sänkte nosen lite. Jag följde inte efter för att jag ville bli befordrad.
Spring var du vill. Det spelar inte mig någon roll.
Ingenting tydde på att vi var förföljda, men vi ökade båda två farten samtidigt. Jag började bli orolig. Det här skulle bli mycket svårare om jag inte kunde höra flockens tankar. Flocken skulle kunna överraska mig lika mycket som Cullens.
Vi patrullerar, föreslog Seth.
Och vad gör vi om flocken utmanar oss? Attackerar våra bröder? Din syster?
Nej – vi slår larm och retirerar.
Bra svar. Men sedan, då? Jag tror inte …
Jag vet, instämde han, mindre självsäker nu. Jag tror inte att jag kan slåss mot dem heller. Men de kommer inte att vara mer förtjusta i tanken på att anfalla oss. Det kanske räcker för att hindra dem. Dessutom är de bara åtta nu.
Sluta vara så … Det tog några sekunder innan jag hittade rätt ord. … optimistisk. Det går mig på nerverna.
Inga problem. Vill du att jag ska vara dyster och negativ, eller bara hålla tyst?
Bara håll tyst.
Som du vill.
Menar du det? Det verkar vara svårt för dig.
Han tystnade äntligen.
Vi korsade vägen och rörde oss genom skogen som omgav Cullens hus. Kunde Edward höra oss än?
Vi kanske borde tänka något i stil med att vi är vänligt sinnade?
Gör det, du.
Edward? Han ropade namnet prövande. Edward, är du där? Okej, nu känner jag mig rätt dum.
Du låter dum.
Tror du att han hör oss?
Vi hade knappt en kilometer kvar nu. Jag tror det. Du, Edward, om du hör mig – vässa huggtänderna. Ni har problem.
Vi har problem, rättade Seth mig.
Sedan kom vi ut på den stora gräsmattan. Huset var mörkt, men inte tomt. Edward stod på verandan mellan Emmett och Jasper. De var kritvita i det bleka ljuset.
”Jacob? Seth? Vad händer?”
Jag saktade farten och backade ett par steg. Lukten var så stark genom den här nosen att den faktiskt brände i näsborrarna. Seth gnällde lågt, tveksamt, och slöt sedan upp bakom mig.
Som svar på Edwards fråga lät jag mina tankar återvända till konfrontationen med Sam. Seth tänkte parallellt med mig, fyllde i luckorna och visade scenen ur en annan vinkel. Vi hejdade oss när vi kom till ordet styggelse, eftersom Edward väste till och rusade ner från verandan.
”De vill döda Bella?” morrade han.
Emmett och Jasper, som inte hört början av samtalet, tolkade hans tonlösa fråga som ett konstaterande. De slöt genast upp vid hans sida med blottade tänder och rörde sig mot oss.
Hallå där! tänkte Seth och backade.
”Em, Jazz – inte de! De andra! Flocken är på väg.”
Både Emmett och Jasper tvärstannade. Emmett vände sig mot Edward medan Jasper höll ögonen på oss.
”Så vad har de för problem?” frågade Emmett.
”Samma som jag”, väste Edward. ”Men de har en egen plan för att lösa det. Hämta de andra. Ring Carlisle, han och Esme måste komma tillbaka nu!”
Jag gnällde ängsligt. De var skingrade.
”De är inte långt borta”, sa Edward med samma döda röst som förut.
Jag ser mig omkring lite, sa Seth. Tar en titt längs västra gränsen.
”Kommer du att vara i fara, Seth?” frågade Edward.
Seth och jag sneglade på varandra.
Tror inte det, tänkte vi samtidigt. Men jag kanske borde göra det. För säkerhets skull, tillade jag.
Det är mindre troligt att de ger sig på mig, påpekade Seth. Jag är bara en valp i deras ögon.
Du är bara en valp i mina ögon, grabben.
Jag sticker. Du får lägga upp en strategi med Cullens.
Han vände om och försvann i mörkret. Jag tänkte inte försöka bestämma över Seth, så jag lät honom löpa.
Edward och jag stod mitt emot varandra på den mörka ängen. Jag hörde Emmett mumla i telefonen medan Jasper stirrade på platsen där Seth försvunnit in i skogen. Alice dök upp på verandan, betraktade mig med orolig blick en lång stund och stod i nästa ögonblick bredvid Jasper. Jag antog att Rosalie var kvar inne hos Bella. Skyddade henne – mot fel faror.
”Det här är inte första gången jag hamnar i tacksamhetsskuld mot dig, Jacob”, viskade Edward. ”Det här är något jag aldrig skulle ha bett dig om.”
Jag tänkte på vad han bett mig om tidigare i dag. När det gällde Bella, fanns det inga gränser han vägrade överskrida. Jo, det skulle du.
Han tänkte efter och nickade. ”Du har nog rätt.”
Jag suckade tungt. Tja, det här är inte första gången jag inte gjorde det för din skull.
”Det är klart”, mumlade han.
Förlåt att jag inte gjorde någon nytta i dag. Jag sa ju att hon inte skulle lyssna på mig.
”Jag vet. Jag trodde nog inte att hon skulle göra det, men …”
Du var tvungen att försöka. Jag fattar. Mår hon bättre?
Hans röst var lika tom som ögonen. ”Sämre.”
Jag ville inte låta det ordet sjunka in, och var tacksam när Alice öppnade munnen.
”Skulle du ha något emot att skifta form, Jacob?” frågade hon. ”Jag vill också veta vad som pågår.”
Jag skakade på huvudet samtidigt som Edward svarade. ”Han måste behålla kontakten med Seth.”
”Då kanske du kan vara snäll och informera mig?”
Han förklarade kortfattat, känslolöst. ”Flocken tror att Bella har blivit ett problem. De är rädda att … det hon bär på kommer att utgöra ett hot, och de känner att det är deras plikt att utplåna den faran. Jacob och Seth lämnade flocken för att varna oss. Resten planerar att anfalla i natt.”
Alice väste till och backade ett steg. Emmett och Jasper utväxlade en blick och spanade mot skogen.
Ingen här ute, rapporterade Seth. Allt lugnt i väster.
De kanske springer runt.
Jag tar ett varv.
”Carlisle och Esme är på väg”, sa Emmett. ”Max tjugo minuter.”
”Vi borde inta försvarsposition”, sa Jasper.
Edward nickade. ”Vi går in.”
Jag patrullerar med Seth. Om jag kommer för långt bort för att du ska höra mina tankar, lyssna efter mitt ylande.
”Det ska jag göra.”
De såg sig oavbrutet omkring medan de gick mot huset. Innan de hunnit in vände jag om och sprang väster ut.
Jag har fortfarande inte hittat någonting, sa Seth.
Jag tar halva cirkeln. Spring fort – vi vill inte ge dem chansen att smita förbi oss.
Seth sköt iväg i full fart.
Vi sprang under tystnad, och minuterna gick. Jag lyssnade till ljuden omkring honom, osäker på hans omdöme.
Jake – något närmar sig, fort! varnade han efter femton minuters tystnad.
Jag är på väg!
Vänta – jag tror inte att det är flocken. Det låter annorlunda.
Seth …
Men han uppfattade lukten, och jag kände den genom hans medvetande.
Vampyr. Det är säkert Carlisle.
Backa, Seth. Det kan vara någon annan.
Nej, det är Carlisle och Esme. Jag känner igen lukten. Vänta, jag skiftar form för att förklara.
Seth, jag tror inte …
Men han var borta.
Jag följde ängsligt den västra gränsen. Vore det inte toppen om jag inte ens kunde ta hand om Seth en enda jäkla kväll? Tänk om något hände honom nu? Leah skulle slita mig i stycken.
Grabben var i alla fall snabb. Mindre än två minuter senare hörde jag hans tankar igen.
Jo, Carlisle och Esme. Gissa om de blev förvånade när de fick se mig? De har nog hunnit in nu. Carlisle hälsar och tackar.
Han är bra, Carlisle.
Ja.
Det är en av anledningarna till att vi har rätt om det här.
Hoppas det.
Varför är du så låg, Jake? Jag slår vad om att Sam inte anfaller i kväll. Det vore en självmordsattack.
Jag suckade. Det verkade inte spela någon större roll.
Åh. Det här handlar inte så mycket om Sam, eller hur?
Jag vände om igen och tog upp Seths spår där han svängt av. Vi fick inte lämna några luckor.
Du tror att Bella kommer att dö i alla fall, viskade Seth.
Ja.
Stackars Edward. Han måste vara galen av oro.
Bokstavligt talat.
Edwards namn fick andra minnen att stiga till ytan. Seth häpnade när han uppfattade dem.
Sedan ylade han: Nej, Jake! Du kan inte mena allvar? Det är ju inte klokt, det vet du! Jag fattar inte att du sa att du skulle döda honom. Vad håller du på med? Du måste säga nej!
Håll tyst, din idiot! De kommer att tro att flocken närmar sig!
Hoppsan! Han avbröt sig mitt i ylningen.
Jag började rusa mot huset. Håll dig borta härifrån, Seth. Spring hela varvet den här gången.
Seth kokade och jag ignorerade honom.
Falskt alarm, falskt alarm, tänkte jag när jag närmade mig. Förlåt, Seth är ung. Han glömmer bort sig. Ingen är på väg än. Falskt alarm.
När jag kom fram till ängen såg jag Edward titta ut genom ett mörkt fönster. Jag sprang in för att försäkra mig om att han hade fått budskapet.
Ingenting där ute – uppfattat?
Han nickade en gång.
Det här vore mycket enklare om kommunikationen inte varit ensidig. Samtidigt var jag ganska tacksam över att slippa hans tankar.
Han kastade en blick över axeln, in mot huset, och ryste till i hela kroppen. Sedan viftade han bort mig utan att se på mig igen och försvann ur sikte.
Vad händer?
Som om han kunde svara mig.
Jag satt alldeles stilla på ängen och lyssnade. Med de här öronen kunde jag nästan höra Seths mjuka fotsteg i skogen, många kilometer därifrån. Det var lätt att höra rösterna inne i det mörka huset.
”Falskt alarm”, förklarade Edward med sin döda röst och vidarebefordrade bara mina tankar. ”Seth var upprörd över något annat och glömde att vi väntade på en signal. Han är väldigt ung.”
”Skönt att ha småungar som vakter”, muttrade en djupare röst. Emmett, tänkte jag.
”De har gjort oss en stor tjänst i kväll, Emmett”, sa Carlisle. ”Och det har kostat dem en hel del.”
”Ja, jag vet. Jag är bara avundsjuk. Jag önskar att jag fick vara där ute.”
”Seth tror inte att Sam kommer att anfalla nu”, sa Edward mekaniskt. ”Inte när vi är förvarnade och flocken saknar två medlemmar.”
”Och vad tror Jacob?” undrade Carlisle.
”Han är inte lika optimistisk.”
Alla tystnade. Jag hörde ett svagt, droppande ljud som jag inte riktigt kunde placera. Jag hörde deras låga andhämtning – och jag kunde urskilja Bellas från de andra. Den var tyngre, mer ansträngd och oregelbunden. Jag hörde hennes hjärta. Det verkade slå för fort. Jag försökte jämföra det med mina egna hjärtslag, men det betydde nog inte så mycket. Jag var ju inte precis normal.
”Rör henne inte! Du väcker henne”, viskade Rosalie.
Någon suckade.
”Rosalie”, mumlade Carlisle.
”Börja inte nu, Carlisle. Du fick som du ville förut, men mer tillåter vi inte.”
Det lät som om både Rosalie och Bella talade om sig själva i plural nu.